måndag 14 november 2016

En olycka kommer sällan ensam


Jag har inte hunnit blogga om allt elände den gångna veckan. Det har liksom inte varit någon ände på det. Först vann Trump det amerikanska presidentvalet, sedan fick jag besked att Leonard Cohen var död och avslutade veckan med att hela familjen fick vinterkräksjukan.
När det gäller Trump känns det som om väldigt många journalister och opinionsinstitut underskattade komplexiteten i valsystemet. Det är nu uppenbart att han inte fick majoriteten av alla röster men vann på att flertalet av de mindre folkrika deltstaterna röstade på honom. Enligt nån valforskare jag såg på tv visade opionsmätningarna i stort sett korrekt men man missade tre delstater. Det blev avgörande för valutgången, Det skulle förstås kunna hända här också om vi hade haft ett liknande system. I Falköping och Bollebygd med flera småstäder fick ju SD mer än 20 % i det senaste valet.
När det gäller Cohens död så kändes det mindre oväntat (än Trumps seger alltså). Hans senaste skiva var ju som jag skrev tidigare ett enda långt farväl men det känns förstås inte mindre smärtsamt för det. Samtidigt fick han leva ett lång händelserikt liv och hur många pallar egentligen att röka i mer än 60 år? Jag kommer för min del aldrig sluta lyssna på hans musik.
När det gäller magsjukan kan jag bara säga att var precis så hemskt som jag mindes det förra gången. Nu har min fobi fått nya oanade krafter.
Något att glädja sig åt är i alla fall att Neil Young gjort comeback på Spotify. Det gick visst inte så bra för hans musikspelare.




Den här känns passande på mer än ett sätt:


måndag 7 november 2016

En orädd Leonard Cohen

I´m ready my lord sjunger Leonard Cohen som nyss fyllt 82 år och av allt att döma har gjort sin sista skiva. Han har förlikat sig med döden och konstaterar att snart är det slut. På något vänster har han alltid varit gammal. Han släppte sin första skiva vid 33 års ålder och var redan då en etablerad poet. Alltsedan dess har sedan fortsatt leverera sanningar med sin mörka stämma. Jag vet förstås att det inte är så, men det låter som om allt Cohen sjunger om är sant, att han vet en massa saker som vi andra undrar över. Nu är han övertygad om att det inte är farligt att dö. Vi andra är, om inte vettskrämda, så åtminstone oroade över vad som ska hända.
Cohen blev lurad av sin agent på ålderns höst och tvingades ut på en turné för några år sedan. Jag gjorde misstaget att inte se honom. Jag tyckte biljetterna var dyra. Det var dumt för han kommer inte igen, men jag har i alla fall kunnat njuta av hans nya skivor. Han har aldrig varit så produktiv som de senaste 7 åren, tidigare i hans karriär kunde det ta 5-10 år mellan skivorna men nu vet han att tiden är knapp. Nya skivan är producerad av hans son, Adam Cohen. Han säger i flera intervjuer att han är tacksam över att de fått möjligheten att jobba ihop. Det är inte det bästa han gjort men det spelar ingen roll, vi är bara glada över att få höra rösten igen.


John Cale släppte förresten i dagarna en videon Hallelujah för att marknadsföra sin nygamla liveskiva Fragments of a Rainy Season. Låten är ju för övrigt en cover på Cohens låt med samma namn. Jag är oklar över omständigheterna men det verkar som om Cale beslutat sig för att släppa flera av sina gamla skivor på nytt med ljudförbättrat innehåll. Ingen ovanlig företeelse i dessa tider och musiken har varit svår att få tag i så inte gör det mig något. Fragments of a Rainy Season innehåller flera av hans bästa låtar så den ser jag fram emot. Videon blir jag däremot inte klok på. Varför alla dessa insekter?



torsdag 13 oktober 2016

The Cure i Scandinavium och Dylan i stadshuset

I stort sett alla jag pratade med efter konserten var rörande överens om att den var lite för lång. Med förband och soundcheck mellan banden var det närmare fyra timmar. Personligen har jag inget emot långa konserter. Det är inte längden som avgör om det är bra eller inte. Problemet i det här fallet var inte heller att de inte hade tillräckligt bra låtar. Nej, problemet var att de kändes oinsperade under de första två timmarna. De bockade av klassiker som Friday Im In Love och Boys Don´t Cry utan någon större inlevelse. De spelade inte dåligt men påminde mest om ett gäng studiomusiker, som bortsett från basisten Simon Gallup, mest stod på sina platser och gjorde sitt jobb. Gallup, som ser ut som en kopia av Joe Strummer i sina unga år, gjorde sitt bästa för att liva upp tillställningen genom att springa runt på scenen, men ensam är inte stark i sådana stunder. Robert Smith sjöng oväntat bra men man vill förstås att det ska tända till, att det ska bli magi på scenen och någon slags samspel mellan bandet och publiken. Det skedde först i slutet av kvällen, men då var det å andra sidan riktigt bra. Jag tror till och med att Smith log när han vinkade adjö. Kanske kan man hoppas att de nu också ska få klart ett nytt album till slut? Det var trots allt åtta år sedan sist. Mellan 1979 och 1992 släppte de nio skivor där flertalet betraktas som riktiga klassiker. Sedan dess har det bara blivit fyra till på 24 år. 


Dagens stora nyhet är annars att Bob Dylan tilldelats Nobepriset i litteratur! Det är naturligtvis hur häftigt som helst men jag är inte säker på att han själv blir så glad. Förutom över pengarna då förstås. Men stort grattis till Mr Dylan!



onsdag 12 oktober 2016

Hur låter The Cure 2016?


Ikväll är det dags för The Cure. Får hoppas de spelar A Forest, Åke Edwardsson favoritlåt. Även jag är mest förtjust i deras tidiga skivor och det är jag förstås inte ensam om. Det förvånar mig att jag inte skrivit något om The Cure här förut för under många år lyssnade jag så gott som dagligen på gruppen. Återkommer med några rader om konserten imorgon eller så.
https://www.gp.se/n%C3%B6je/musik/robert-smith-visste-saker-som-ingen-annan-vet-1.3863229
 

söndag 2 oktober 2016

Kent slutar på topp

Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still... (747)
Är min absoluta favoritfras med Kent och den sammanfattar gruppen fantastiskt bra. Jocke Berg säger det själv denna fredagskväll "Nuförtiden tycker alla så mycket om allt och alla, men ni ska bara ge fan i att bry er om vad alla andra tycker!" Och det är verkligen Kents recept på framgång. Gruppen har inte brytt sig om att följa några trender eller om de uppfattats som pretentiösa, vänstervridna och journalistfientliga. De har fortsatt att göra sin grej i alla fall. Nu väljer de att sluta trots att fansen tycker de borde fortsätta i all evighet. Deras skivor har varit mer ojämna på senare år men har ändå innehållit fantastiska låtar som 999, La Belle Epoque och Gigi. Men om man jämför med Hagnesta Hill, Vapen och ammunition och Du & jag döden som kom ut mellan 2000 och 2005 är det stor skillnad. På den tiden blev allt de rörde vid guld. Jag har för min del aldrig riktigt uppskattat deras mer elektroniska sound från 2009 (Röd) och framåt. Kanske berodde det på att gitarristen Harri Mänty lämnade gruppen 2006? Jag har egentligen ingen aning, jag vet förvånansvärt lite om hur de jobbar. Dessutom är det kanske inte så förvånande att jag gillade dem bättre när det var mer gitarrer.
Första gången jag såg Kent spelade de tillsammans med Cardigans på Olympen i Lund. Det bör ha varit 1998 eller kanske 1999. Redan då hade jag lyssnat på dem i flera år. De har hängt med enda sedan 1995 då jag gick mitt andra år på gymnasiet. En helt osannolikt lång tid egentligen och därför att det inte heller så konstigt att så många vill säga adjö på den sista turnén. Tre utsålda kvällar Scandinavium är bara början på den odyssé som avslutas på Tele 2 Arena i Stockholm den 17 december. Jag betvivlar att någon kommer bli besviken för de spelar verkligen sina bästa låtar. En enda lång greatest hits kavalkad, med en ljud- och ljusshow som är helt perfekt! Problemet är väl bara att det knappast finns något större utrymme för improvisation. Det är en ytterst välrepeterad föreställning men Jocke Bergs mellansnack kändes ändå spontant. En kärleksförklaring till gruppens övriga tre medlemmar; Martin Sköld, Markus Mustonen och Sami Sirviö. De kommer nog ha förvånansvärt lätt att bara lämna bandet utan att bli igenkända av gemene man på gatan. Det har trots allt från dag ett varit Jocke Berg som varit den verkliga stjärnan i bandet.
Tack för allt!