fredag 6 januari 2017

God fortsättning!

Ni kanske trodde jag hade lagt av med bloggandet? Nej, jag har bara gått ner i viloläge. 
Igår kollade jag på del två av Per Sinding-Larsens dokumentär "Vi är inte där längre där" om Kent. Den var intressant men fokuserade lite väl mycket på fansen och gruppens beslut att sluta spela. Ett beslut som de knappast lyckades förklara något vidare, annat än med att Jocke Berg inte vill vara ifrån sin familj längre och inte trivs med att vara en offentlig person. Men att sluta spela kommer nog inte hjälpa i det senare fallet. Intresset för sångaren och låtskrivaren i Sveriges mest framgångsrika band under de senaste 20 åren kommer förmodligen vara fortsatt stort i många år framöver. Dessutom betvivlar jag starkt att han kommer sluta med musik. Är det något han kan så är det ju skriva bra låtar. Nej, det är bara att tugga i sig som Agneta Fältskog eller Bob Dylan skulle sagt. Kolla in dokumentären här: Kentdokumentär
Senaste Uncut handlar om Leonard Cohen. Vi är många som saknar honom. Någon vänlig själ har sett till lägga ut Stina Dabrowskis första intervju med honom på Youtube. Den är riktigt bra:




måndag 12 december 2016

Dylan och Nobelpriset

Det har varir mycket väsen om Bob Dylans medverkan på Nobeldagen. Jag tycker för min del inte att det gjorde så mycket att han inte dök upp. Han hade haft det tufft på priscermonin för att inte tala om den efterföljande middagen. Man får ju inte heller glömma att han faktiskt dök upp när Polarpriset delades ut för några år sedan. Det verkade han uppskatta ungefär lika mycket som mina barn tycker om att få shampoo i ögonen. 
Jag tycker annars att Patti Smith skötte sig alldeles utmärkt och det gjorde faktiskt inte så mycket att hon kom av sig. 







Och när vi ändå pratar Patti Smith. Här är en film som jag spelade in på förra årets Way Out West:

måndag 14 november 2016

En olycka kommer sällan ensam


Jag har inte hunnit blogga om allt elände den gångna veckan. Det har liksom inte varit någon ände på det. Först vann Trump det amerikanska presidentvalet, sedan fick jag besked att Leonard Cohen var död och avslutade veckan med att hela familjen fick vinterkräksjukan.
När det gäller Trump känns det som om väldigt många journalister och opinionsinstitut underskattade komplexiteten i valsystemet. Det är nu uppenbart att han inte fick majoriteten av alla röster men vann på att flertalet av de mindre folkrika deltstaterna röstade på honom. Enligt nån valforskare jag såg på tv visade opionsmätningarna i stort sett korrekt men man missade tre delstater. Det blev avgörande för valutgången, Det skulle förstås kunna hända här också om vi hade haft ett liknande system. I Falköping och Bollebygd med flera småstäder fick ju SD mer än 20 % i det senaste valet.
När det gäller Cohens död så kändes det mindre oväntat (än Trumps seger alltså). Hans senaste skiva var ju som jag skrev tidigare ett enda långt farväl men det känns förstås inte mindre smärtsamt för det. Samtidigt fick han leva ett lång händelserikt liv och hur många pallar egentligen att röka i mer än 60 år? Jag kommer för min del aldrig sluta lyssna på hans musik.
När det gäller magsjukan kan jag bara säga att var precis så hemskt som jag mindes det förra gången. Nu har min fobi fått nya oanade krafter.
Något att glädja sig åt är i alla fall att Neil Young gjort comeback på Spotify. Det gick visst inte så bra för hans musikspelare.




Den här känns passande på mer än ett sätt:


måndag 7 november 2016

En orädd Leonard Cohen

I´m ready my lord sjunger Leonard Cohen som nyss fyllt 82 år och av allt att döma har gjort sin sista skiva. Han har förlikat sig med döden och konstaterar att snart är det slut. På något vänster har han alltid varit gammal. Han släppte sin första skiva vid 33 års ålder och var redan då en etablerad poet. Alltsedan dess har sedan fortsatt leverera sanningar med sin mörka stämma. Jag vet förstås att det inte är så, men det låter som om allt Cohen sjunger om är sant, att han vet en massa saker som vi andra undrar över. Nu är han övertygad om att det inte är farligt att dö. Vi andra är, om inte vettskrämda, så åtminstone oroade över vad som ska hända.
Cohen blev lurad av sin agent på ålderns höst och tvingades ut på en turné för några år sedan. Jag gjorde misstaget att inte se honom. Jag tyckte biljetterna var dyra. Det var dumt för han kommer inte igen, men jag har i alla fall kunnat njuta av hans nya skivor. Han har aldrig varit så produktiv som de senaste 7 åren, tidigare i hans karriär kunde det ta 5-10 år mellan skivorna men nu vet han att tiden är knapp. Nya skivan är producerad av hans son, Adam Cohen. Han säger i flera intervjuer att han är tacksam över att de fått möjligheten att jobba ihop. Det är inte det bästa han gjort men det spelar ingen roll, vi är bara glada över att få höra rösten igen.


John Cale släppte förresten i dagarna en videon Hallelujah för att marknadsföra sin nygamla liveskiva Fragments of a Rainy Season. Låten är ju för övrigt en cover på Cohens låt med samma namn. Jag är oklar över omständigheterna men det verkar som om Cale beslutat sig för att släppa flera av sina gamla skivor på nytt med ljudförbättrat innehåll. Ingen ovanlig företeelse i dessa tider och musiken har varit svår att få tag i så inte gör det mig något. Fragments of a Rainy Season innehåller flera av hans bästa låtar så den ser jag fram emot. Videon blir jag däremot inte klok på. Varför alla dessa insekter?



torsdag 13 oktober 2016

The Cure i Scandinavium och Dylan i stadshuset

I stort sett alla jag pratade med efter konserten var rörande överens om att den var lite för lång. Med förband och soundcheck mellan banden var det närmare fyra timmar. Personligen har jag inget emot långa konserter. Det är inte längden som avgör om det är bra eller inte. Problemet i det här fallet var inte heller att de inte hade tillräckligt bra låtar. Nej, problemet var att de kändes oinsperade under de första två timmarna. De bockade av klassiker som Friday Im In Love och Boys Don´t Cry utan någon större inlevelse. De spelade inte dåligt men påminde mest om ett gäng studiomusiker, som bortsett från basisten Simon Gallup, mest stod på sina platser och gjorde sitt jobb. Gallup, som ser ut som en kopia av Joe Strummer i sina unga år, gjorde sitt bästa för att liva upp tillställningen genom att springa runt på scenen, men ensam är inte stark i sådana stunder. Robert Smith sjöng oväntat bra men man vill förstås att det ska tända till, att det ska bli magi på scenen och någon slags samspel mellan bandet och publiken. Det skedde först i slutet av kvällen, men då var det å andra sidan riktigt bra. Jag tror till och med att Smith log när han vinkade adjö. Kanske kan man hoppas att de nu också ska få klart ett nytt album till slut? Det var trots allt åtta år sedan sist. Mellan 1979 och 1992 släppte de nio skivor där flertalet betraktas som riktiga klassiker. Sedan dess har det bara blivit fyra till på 24 år. 


Dagens stora nyhet är annars att Bob Dylan tilldelats Nobepriset i litteratur! Det är naturligtvis hur häftigt som helst men jag är inte säker på att han själv blir så glad. Förutom över pengarna då förstås. Men stort grattis till Mr Dylan!