1969 det bästa skivåret?

Somliga debattörer och förståsigpåare hävdar att skivan har spelat ut sin roll. Själv älskar jag skivformatet. Att bara lyssna på en låt av en artist kan kännas lite futtigt. Är det bra vill man helt enkelt höra mer. Den bästa skivlängden är enligt min mening ca 40-45 minuter men orsaken till detta får bli en annat inlägg.
Jag satt här på kvällen och bläddrade i "1000 skivor du måste höra innan du dör" som kom ut för något år sedan. Den finns numera i flera olika versioner "1000 böcker du måste läsa innan du dör", 1000 filmer du måste se... Ja, ni fattar grejen. Men det var boken om skivorna jag tänkte fundera lite kring. Boken är kronologiskt upplagd. Den tar sin början på 1950-talet och sedan får man läsa om vilka skivor man inte får missa från varje år. Man kan ju fundera över varför bokens författare inte tycker det gjordes några minnesvärda skivor före 1950, men skitsamma.
Under 1960-talet gjordes det fantastisk musik. 1967 brukar nämnas som det kanske mest klassiska musikåret någonsin. Bland annat gav tidningen Uncut ut ett specialnummer 2007 och konstaterade att det då var 40 år sedan The Summer of Love ägde rum. Detta år gav The Beatles ut Sgt Pepper, The Doors släppte sin första skiva, Jimi Hendrix kom med två klassiska skivor (Are You Experienced och Axis: Bold As Love), Love gav ut "Forever Changes" Pink Floyd släppte "The Piper At the Gates of Dawn". Hur som helst när jag bläddrar i boken inser jag att det finns många andra år som också kan mäta sig med 1967. Både 1968 och 1969 var väl så bra. Framförallt skulle jag vilja hävda att 1969 kanske är 1900-talets bästa musikår. Kolla den här listan (och då har jag ändå utelämnat en hel del:
Leonard Cohens "Songs From a Room",
Led Zeppelins I och II
MC5 "Kick Out the Jams,
Rolling Stones "Let It Bleed"
Neil Young "Everybody Knows This Is Nowhere",
Johnny Cash at San Quentin,
Creedence "Green River" och "Bayou Contry",
The Beatles "Abbey Road"
Nick Drake "Five Leaves Left"
The Who "Tommy"
Dusty Springfield "Dusty in Memphis"
The Band "The Band"
Blood Sweet & Tears "Blood Sweet & Tears"
Ja, resonemanget kanske låter töntigt, men hur många kommer att minnas lika många bra skivor från 2007 eller 2008 om 40 år? Därmed inte sagt att det inte görs bra musik idag eller att det inte finns många klassiska musikår även efter 1969. Det senaste var enligt min mening 1991. Eller vad sägs om
Primal Scream "Screamadelica"
Massive Attack "Blue Lines"
Nirvana "Nevermind"
Pearl Jam "Ten"
Red Hot Chili Peppers"Blood Sugar Sex Magik"
U2 "Achtung Baby"
Dessutom släppte Metallica släppte sitt svarta album.
Nej, nu får jag sluta med mina listor för den här gången.

Steve Earle släpper ny skiva

Steve Earle var i början av sin karriär en renodlad countryartist med vissa rockinfluenser. På senare år har har dock mer eller mindre övergivit countrymusiken för att istället spela rock med influenser från gospel, soul, blues med mera. I början av maj släpper han alltså en ny skiva. Den här gången med titeln "Townes". Skivan skall vara en hylling till countryartisten Townes Van Zandt som dog 52 år gammal 1997. Jag har själv aldig lyssnat på Van Zandt men i musikerkretsar lär han vara mycket populär.
Steve Earles karriär har haft både upp och nergångar genom åren. Han har haft 7 (!) olika fruar och haft stora missbruksproblem. I USA blev han dessutom mer eller mindre bannlyst för några år sedan efter att ha skrivit en låt om den "amerikanska talibanen" John Walker. På senare år verkar han dock ha lugnat ner sig (åtminstone med drogerna) och gör nu mer musik än någonsin. Jag såg honom förra året på Storan här i Gbg där han uppträdde tillsammans med sin senaste fru Allison Moorer (född 72!). Det var grymt bra.
Om ni ska lyssna in er på någon skiva kan jag varmt rekommendera någon av följande: Klassikern Copperhead Road (1988), El Corazón (1997), Jerusalem (2002) eller Washington Square Serenade (2007).

Dylans bästa skivor

Jag kände mig tvungen att försöka skriva något postivt om Dylan, så jag beslöt mig för att lista hans tio bästa skivor. Det är inte helt lätt kan jag säga. Det finns få artister som gett ut så många bra album. För egen del har jag alltid varit svag för de som i mitten på 1970-talet: Desire, Blood on the tracks, Street Legal och Slow Train Coming, men även liveskivan At Budokan (1978). Samtidigt kan man ju inte förneka att han skrev några av sina absolut bästa låtar i mitten på 1960-talet. Det är fantastiskt hur han kunde ge ut två så bra skivor som Bringin´It All Back Home och Highway 61 Revisited under ett och samma år (1965). För att sedan efter mindre än ett år släppa ett mästerverk som Blonde on Blonde. Det är väl bara Beatles som varit i närheten att hålla en så hög nivå. Listan ser ni till vänster men om ni frågar mig om några veckor kan den se annorlunda ut. Vilka som är mina favoriter varierar nämligen.
Bob Dylans tio bästa skivor: Highway 61 Revisited (1965) Blood On the Tracks (1975) Bringing It All Back Home (1965) Blonde on Blonde (1966) Desire (1976) Slow Train Coming (1979 The Freewheelin' Bob Dylan (1963) Oh Mercy (1989) Time Out of Mind (1997) Street Legal (1978)

Malena Rydells klyschor

Jag läser Malena Rydells (DN) konsertrecension om Dylan på Berns och kan bara konstatera att hon inte fattat någonting. Varför skriver hon om musik överhuvudtaget? Hon är ju makalöst okunnig. Jag får god lust att skriva ett sådant där brev Ulf Lundell skrev för några år sedan.
http://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/bob-dylan-pa-berns-i-stockholm-1.828296

Thåström och Anna Terheim turnerar tillsammans

Det står på GP:s hemsida att de ska ut på en gemensam sommarturné. Det tycker jag låter som en rolig idé. Frågan är om de kommer köra många låtar tillsammans. De senaste åren har bjudit på många roliga samarbeten mellan kvinnliga och manliga artister på scen. Led Zeppelinsångaren Robert Plant och countrysångerskan Alison Krauss gjorde en fantastisk skiva och turné tillsammans förra året. Jag och min bror såg dem på Hovet i Stockholm. Mark Knopfler och Emmylou Harris släppte "All the roadrunning" tillsammans. Skivan är ojämn men "I Dug Up A Diamond" är grym (länk nedan). Johnny Cash och June Carter var gifta under flera decennier, men samarbetade också framgångrikt både på scen och skiva. Man kan konstatera att det är väldigt många countryartister som har gjort lyckade duetter, men det finns bra svenska exempel också. Lars Winnerbäck och Miss Li fick ju en stor hit med "Om du lämnade mig nu". Mikael Wiehe och Ebba Forsberg har framgångrikt turnerat med Dylanlåtar på svenska. För att inte tala om alla Freddie Wadlings duetter. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Avslutningvis måste jag tipsa om den irländska filmen Once. Den handlar lite kortfattat om hur gatumusikanten Guy träffar rosförsäljerskan Marketa. Tillsammans börjar de skapa musik tillsammans. Det är en riktig "feelgoodfilm" och musiken är underbar. Klicka på den nedersta länken så får ni höra.
http://www.youtube.com/watch?v=Da9lBOSJhR4&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=CoSL_qayMCc

Dylan på Berns

Dylan påbörjade sin Europaturné på Berns igår. "Coolt och skarpt i lugnt tempo" var rubriken i Aftonbladet. Det låter som vanligt med andra ord. Han har hittat sitt sound med det här bandet.
På hans hemsida står det att hans nya album ska dyka upp i butikerna i slutet av april. Det ska tydligen vara inspelat rekordsnabbt. Låter lovande tycker jag. Några av de bästa skivorna som gjorts är inspelade på kort tid. The Doors debutalbum lär ha tagit en vecka, The Clash första skiva tog knappt två veckor och Simon & Garfunkels "Sounds of Silence" en dryg månad att spela in. Ja, ni fattar grejen. Skivor som tagit lång tid att spela in brukar istället vara mindre bra såsom Guns N´Roses "Chinese Democracy" och U2:s senaste (som i för sig innehåller några guldkorn men är mkt ojämn). Antagligen handlar det om att man inte har tillräckligt med bra låtar till att börja med. Man försöker skapa musik under inspelningens gång. Jag vet inte om ni sett Metallicas Some Kind of Monster, men den är ganska bra exempel på hur svårt det kan vara. Väldigt underhållande film för övrigt.

Rättelse och Slumdog Millionaire

Somliga av er har påpekat att det är ju faktiskt inte förrän på tisdag som The Hives spelar här i Gbg. Med andra ord stämmer det inte att Thåström, Laleh och The Hives alla spelar här på samma helg. The Hives får vi vänta två dagar för att se och höra.

Jag var och såg Slumdog Millionaire med några vänner häromdagen. Den var helt ok även om det kanske var lite överdrivet att belöna den med 8 (!) Oscar. Det är intressant att se en film som på alla tänkbara vis är västeuropeisk, men som ändå utspelar sig i Indien med indiska skådespelare. Filmens dramaturgi (dvs hur filmen är uppbyggd och historien berättas) är väldigt välbekant. Till skillnad från hur det brukar vara när man ser film från övriga världen. Hur som helst. När man ser andra indiska filmer brukar det inte sällan förekomma ett eller par sång- och dansnummer i filmerna. Ofta sker detta när det i västeuropeiska filmer visar någon form av kärlekscen. Sådant får nämligen inte visas i Indien, så istället väljer man att sjunga en sång. Jag tycker det är ganska underhållande. I Slumdog Millionaire fanns det med ett sång- och dansnummer. Det var under eftertexterna... Annars var det ett mycket effektivt soundtrack som fungerade mycket väl med filmen. Danny Boyle (filmens regissör) har som de flesta kanske vet gjort Trainspotting (1996) som ju har ett riktigt bra soundtrack. Iggy Pops karriär fick ett rejält uppsving när Boyle valde att ta med hans nästan 20 år gamla låt "Lust for life" i filmen.

Positiva effekter med nedladdning, del 2

En annan sak som är postivt med nedladdning är att skivbolagen ger ut gamla skivor i nya förpackningar med extramaterial. Om man som jag är något av en skivnörd och fortfarande köper skivor är detta något positivt. Jag kan ta upp några exempel. Nästa vecka kommer Pearl Jams debut "Ten" ut i Deluxe Edition med massa outgivna låtar och deras MTV Unplugged konsert som bonus DVD. För något år sedan gav Springsteen ut sin Born To Run med en dokumentär om hur skivan spelades in och en grym konsert från Hammersmith Odeon i London 1975. Sedan har vi massor av skivor som förpackas om och ges ut i billiga boxar också. Kent gav strax innan jul ut allt de spelat in i en prisvärd box. Simon & Garfunkel gjorde samma sak och skickade dessutom med en DVD med deras Central Park spelning. Skivbolaget Columbia ger ut en mängd prisvärda samlingar med artister såsom Patti Smith, Sophie Zelmani, Lou Reed och Johnny Cash. De ges ut under namnet Original Album Classics och innehåller några av artisternas 5 bästa skivor till priset av en. Kolla på CDON så får ni se. Bra skit!

Stone Roses återförenas

Det står på Aftonbladets hemsida att Stone Roses ska återförenas. Jag gillade dem mycket en gång i tiden, men jag är tveksam om en återförening kan föra något gott med sig. De har ju inte spelat tilsammans sedan 1996.
För er som inte känner till det släppte Stone Roses 1989 sin självbetitlade albumdebut. Den håller fortarande måttet. Inte minst Fools Gold är en riktig höjdare. Det skulle dock ta dem fem år att komma med en uppföljare "Second coming" och sedan blev det inte så mycket mer.
Har ni inte hört Fools Gold kan ni göra det här:
http://www.youtube.com/watch?v=k4bHMVAKDao

Positiva effekter med nedladdning

Det är lätt att konstatera att det kommer fler stora artister än någonsin till Sverige i sommar. Detta är naturligtvis en direkt följd av att de inte tjänar lika stora pengar på skivförsäljningen längre. U2, Bruce Springsteen, Madonna, Metallica, AC/DC och The Killers spelar alla i Sverige i sommar. Och då har inte ens Way Out West presenterat hela sitt program ännu. De kommer garanterat försöka få hit någon av samma dignitet. Kanske får se Nine Inch Nails, Pearl Jam eller 50 Cent i slottskogen? De kommer alla att ge ut nya skivor under våren. En annan inte helt orealistisk gissning är David Bowie (han är väl en av få som kan mäta sig med Neil Young).
Hur som helst kan man konstatera att konsertbranschen blomstrar och då har jag ändå bara nämnt de artister som kan fylla de stora arenorna. Men det är samma sak på de mindre scenerna. Jag har aldrig sett ett så digert spelprogram som Storan, Trädgårn, Sticky Fingers och Konserthuset haft det senaste halvåret. Det finns något man vill se varje vecka. För att ta ett exempel: Nästa helg spelar Laleh, The Hives och Thåström här i Göteborg. Under samma helg!

Thåströms biografi

Första låten på Thåströms nya skiva heter "Kort biografi med litet testamente" och det är precis vad det handlar om. Han drar igenom hela sitt liv på fem minuter och resultatet är över förväntan. Inte kanske så att man kommer vilja lyssna på låten om och om igen, men den bjuder på en del överraskningar. Inte trodde man väl att en poet/romantiker/rockstjärna som Thåström skulle erkänna att han glömt sin första kyss, men minns när han fick Rolle Stoltz autograf. Eller att han ser sig en typisk svensk (!).
I mitt tycke har Thåström kanske Sveriges bästa röst. Därmed inte sagt att jag tycker allt han gjort är bra. Men jag gillar den här lågmälda stilen framför hans industrirock-projekt Peace, Love & Pitbulls. Men vem gillade dem?

Missade melodifestivalen...

...men såg i gengäld Låt den rätte komma in. Den var helt ok tycker jag. De hade fått till stämningen i filmen. Fast jag har å andra sidan inte läst boken ännu. Många som gjort det är ju besvikna på filmen. Jag har lite svårt att se varför. Man kan inte förvänta sig att en filmatisering ska innehålla allt som finns med i boken.
Några bra musikfilmer som tidigare varit romaner är "High Fidelity" regisserad av Stephen Frears (som nu senast gjorde The Queen). Boken bygger på Nick Hornbys succéroman med samma namn. Jag tycker att Frears lyckas bra med att göra en amerikansk version av boken. Bra soundtrack med bland annat min personliga favorit "Most of the time" av Bob Dylan.
"Control" om Joy Division sångaren Ian Curtis. Regisserad av Anton Corbjin, som annars är mest känd för att plåta musikartister såsom Depeche Mode, U2 och Sophie Zelmani. Boken bygger på Ian Curtis frus Deborah Curtis självbiografi "Touching from a distance". Jag har inte läst boken men filmen var klart sevärd.
"Walk the line" av James Mangold. Handlar och "the man in black" - Johnny Cash. Ska enligt filmbolagets utsago bygga på Johnny Cashs självbiografi, fast det stämmer inte något vidare. Filmen innehåller många scener som inte finns med i boken och tvärtom. Både filmen och boken kan dock varmt rekommenderas. Soundtracket är bra även om Joaquin Phoenix knappast sjunger som Johnny.

Bob Dylans memoarer

Igår köpte jag Bob Dylans memoarer som Cd bok. Jag har haft den som vanlig bok sedan länge men kunde motstå detta erbjudande. 25 kr för att få den uppläst av Örjan Ramberg. Det kan man ju inte motstå. Bokrean börjar gå mot sitt slut och det är nu man kan köpa billigt. För er som bor i Gbg rekommenderar jag ett besök i stadsbibliotekets utställningshall. Där säljer man ut alla böcker för 25 kr. Tyvärr riskerar man ju att bli något besviken när man får se böcker man betalt fullpris för slumpas ut, men det hör ju till på ngt vis.
Bob Dylans memoarer var det ja. Den tillhör bland det bästa jag läst i den genren. Han tar död på så många av de myter som kringgärdat honom genom åren. Det som många uppfattat som ett egendomligt beteende visar sig bara vara ett uttryck för en längtan att bli lämnad ifred. Han ville aldrig vara någon talesman för den unga generationen på 1960-talet. Och alla de analyser som gjorts av hans låtar genom åren avfärdar han med en axelryckning. Men framförallt slås man av att han är så brutalt ärlig. Inte minst när han beskriver sitt tillstånd vid 1980-talets slut då han var helt utbränd och less på sin karriär. Han klarade knappt av att sjunga längre och funderade på att lägga av. När han så plötsligt på en konsert i Schweiz fick en nytändning och börjar sjunga som i fornstora dar. Detta blev början på något nytt. Efter turnén gick han in i studion och spelade in skivan Oh Mercy. Den bästa skivan han hade spelat in på mer än 10 år. Det intressanta i det här sammanhanget är dock att många fortfarande inte fattat att den Dylan som uppträdde på 1980-talet inte är samma person som idag står på scenen. Hans rykte om att vara en usel liveartist är i somliga läger grundmurat, men de vet faktiskt inte vad de pratar om. Faktum är att jag är lite avundsjuk på er som kan se honom nu i slutet av månaden.

Apropå Metallicas inställda spelning

Hade en kollega på jobbet som åkt upp till Sthlm för att se grabbarna på Globen. Han var minst sagt besviken men då erinrade jag mig ett gammalt Lundellcitat: En inställd spelning är också en spelning! Sagt någon gång i mitten på 1980-talet då Lundell emellanåt fick ställa in på grund av fylla. Om detta nu gladde min vän låter jag vara osagt.

Fängelselitteratur och Johnny Cash

Just nu läser jag Rickard Flingas bok "Iskallt och stenhårt - Mina tjugo år i Texas fängelser". Flinga sköt en pedofil som antastat hans dotter och dömdes till ett långt fängelsestraff. Hans beskrivingar av livet i fängelserna i Texas får mig att inse att övergreppen av fångarna på Guantánamobasen på Kuba knappast är ett undantag. Den här typen av fängelser har ju funnits i USA i alla tider! Arbetet på bomullsfälten i 30-40 graders värme med tänkbara bestraffningar för den som inte orkar har stora likheter med de skildringar jag läst om livet i Stalins straffläger. Flinga redogör för hur fångar frivilligt högg av sig fingrar, tår eller hälsenor för att hellre hamna på sjukhus än att fortsätta slava på fälten. Ja, man blir kort sagt lite fundersam över amerikansk rättvisa.
Apropå fängelser måste jag här slå ett slag för Johnny Cash båda fängelseskivor: At Folsom prison (1968) och At San Quentin (1969). Skivan med inspelningarna från Folsom Prison brukar framhållas som det kanske bästa han spelat in, men jag gillar faktiskt At San Quentin ännu mer. Låtvalet är bättre enligt min mening eller vad sägs om titellåten - San Quentin, A Boy Named Sue, Ring of Fire och Jackson? För något år sedan gav dessutom San Quentin skivan ut i en ny version med alla Carl Perkins och The Carter Familys låtar. Helst plötsligt visade sig att konserten som funnits på skiva i alla år bara utgjorde halva spelningen.

Glasvegas i Göteborg

Glasvegas spelade här i Gbg helgen. Jag missade alltsammans. Biljetterna tog slut på 3 minuter. Hur kan det vara möjligt? Det tar tre minuter för mig att skriva av numret från mitt kontokort (nästan i alla fall). Det finns uppenbarligen massor av folk med flinka fingrar och snabbare internetuppkoppling än mig därute. GP:s Daniel Cleasson gav konserten en fyra. Får hoppas de dyker upp på en större arena nästa gång.
Läser att Metallica fick ställa in sin extrakonsert i Sthlm. James Hetfield drabbades av magsjuka. Fick tydligen åka till sjukhus. Säkert vinterkräksjukan. De skulle varnat honom: Here in Sweden we have this disease called the "Winterthrowupdisease" almost everybody get´s it so don´t touch anything! Det hade kanske hjälpt.

Michael Jacksons comeback

Markus Larsson i Aftonbladet tycker att Michael Jacksons sista avskedskonserter (hans första på 12 år) är bland det största som hänt i musikväg. Nja, jag kan nog tänka mig en hel del saker som är större. Faktum är att det mesta känns viktigare än att en gammal, avdankad, tragisk, sönderopererad popstjärna går upp på scen igen för att få ihop till brödfödan. Men det är väl det här med att göra comeback. Alla älskar en lyckad comeback men ytterst få lyckas i sina försök. I idrottens värld blir det så påtagligt. Björn Borg med sitt gamla träracket gjorde ju ingen större succé i början på 1990-talet.
Även i musikens värld är det faktiskt svårt att lyckas med en comeback. Se bara på Sex Pistols spelning på Roskilde för några år sedan eller Jakob Hellmans tafatta försök att komma tillbaka. Men det finns trots allt några exempel på lyckade återkomster också. Den största av dem alla måste väl vara Elvis comeback 1968. Velvets Underground gjorde några synnerligen lyckade spelningar i Paris 1993, som senare också gavs ut på skiva. Dessa tillsammans med Led Zeppelins spelning i London i slutet på förra året hade jag mycket hellre besökt än Wacko Jackos garanterat svindyra konserter till sommaren.

James Brown

Såg en dokumentär med James Brown idag. Den gick egentligen på SVT förra fredagen men jag hade spelat in den. Hur som helst. Den var riktigt bra. Han verkar varit en mycket speciell person den där mr Brown. Under 1960-talet var han verkligen kung på scenen, men från mitten av 1970-talet började det spåra ur. Hans musik sålde inte som förr, han började bråka med frugan och ta en massa droger. Kort sagt det gick åt fanders.
En rolig sekvens i filmen var när hans fd. bandkollegor berättade om hans bestraffningssystem. Om de gjorde något han inte gillade så bötfällde han dem. Genom att öppna och knyta handen ett visst antal gånger visade han hur mycket de skulle få betala. Varje hand betydde fem dollar. Helt sjukt. Men det riktigt bisarra var vad som kunde orsaka böterna. Det räckte med en skrynklig kavaj eller att man spelade fel.
En annan sevärd episod i filmen var från en livekonsert i slutet på 1960-talet. James Brown uppträder då det plötsligt klättrar upp en massa folk ur publiken. In stormar en massa hormonstinna poliser och de börjar genast slå med sina batonger. Men då säger James Brown jag fixar detta själv och ber poliserna gå. Sedan håller han en utläggning att det inte är schyst mot resten av publiken att bete sig på detta vis. Inte heller är det rätt mot den svarta rasen (!). För det här var en tid då USA skakades av kravaller efter mordet på Martin Luther King och alla på scenen var svarta. Publiken lämnade scenen snabbt och konserten kunde fortsätta. Iskallt agerat!
Ska ni lyssna in er så köp gärna samlingen James Brown 40th Anniversary Collection. Den innehåller alla hans största låtar. Inklusive mina favoriter Papa´s got a brand new bag, It´s a man´s, man´s world, I got the feelin och The Payback.
Här kan ni dessutom få lite danstips av the man himself:
http://www.youtube.com/watch?v=Zdz88MBWomo

Police and theives

Ikväll vid tiotiden rånades våran servicebutik där vi hämtar våra paket etc. Ni kan läsa mer på följande länk: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=480332
Det var fullt pådrag och tre-fyra polisbilar körde runt kvarteret och letade misstänkta. Vi såg alltsammans från vårt vardagsrumsfönster. De säger sig ha gripit en person men det verkar skumt. Innan polisen kom dit borde ju de misstänkta hunnit all världens väg.
Bra låt på detta tema är Police and theives med The Clash. Från början en regaelåt med Junior Murvin med det är Clash version som är mest känd. Marvins version är dock med i filmen Lock, stock and two smoking barrels. Ett soundtrack som ni bör kolla in om ni inte redan gjort det. En klar favorit!

Att stjäla är inte bra

Läste idag i Metro om en stackars tant som tagit ut sitt livs besparingar från banken. Sedan hade hon åkt spårvagn och glömt påsen med alla pengar på vagnen. Det var en halv miljon kronor. Nu hoppas man på att kunna få tag på tjuven genom att kolla på övervakningsfilmer. Jag säger bara lycka till!
Själv råkade jag ut för en betydligt mindre stöld på friskis och svettis. Jag kom ut ur bastun och min dubbeldusch var borta. Jag blev givetvis upprörd och stormade ut i omklädningsrummet. Där ser jag en snubbe som precis ska till att stoppa ner min flaska i sin väska. Efter hundra ursäkter får jag min flaska och kan återgå till duschen. Det gäller att ha ögonen med sig.
Apropå stölder. Det finns ju låtstölder också. Titt som tätt hör man talas om band som snor andras låtar. Den senaste i raden är Coldplays Viva La Vida som skulle vara en kopia av en låt av de Creaky Boards . Vilka då säger ni? Jo, det är ju det som är problemet ingen har ju hört talas om bandet. Men på Youtube finns det mesta. Här en video som bandet själva lagt ut. Ni kan ju jämföra själva.
http://www.youtube.com/watch?v=eUhFLiw6h6s