Glasvegas till WOW

Precis när jag hade avskrivit Way Out West för den här sommaren så lyckas de boka Glasvegas. Det var det bästa de kunde ha gjort. Det finns inget band som hyllats mer under det senaste året. När de spelade på Storan tog biljetterna slut innan de ens hade släppts (!). Fast förra årets bokning av Neil Young var ändå strået vassare. Det var gott om 50-60 åringar som enbart besökte festivalen för hans skull. Jag pratade med några av dem... Glasvegas kanske också lockar till en del folk som inte skulle gått annars, men den publiken är nog inte född på 1940-talet.

Dags för Ebba Grön att återförenas?

Omröstningen om vilket band ni helst skulle vilja återförenas är avslutad. Det blev Ebba Grön som vann med 37% av rösterna. På delad andra plats kom Led Zeppelin och The Smiths med 25 % av rösterna vardera. Nu är det bara för Thåström att ringa upp Gurra och Fjodor och börja repa. Kanske i en replokal i Rågsved?

Lou Reed driver med journalister

Läste om detta klipp i helgen. Har inte sett det förut. Lou Reed är ju helt underbar.
http://www.youtube.com/watch?v=mf2pF5oMdP4

Vilka är The Who egentligen?

På JC (av alla ställen) har de börjat sälja t-shirts med bandnamn på. De var ganska snygga men hutlöst dyra (399). Någon tjänar en rejäl hacka. Hur som helst. Bland skjortor och kalsonger hängde alltså t-shirts med bandnamn såsom The Rolling Stones, Ramones, The Who och AC/DC. Men så frågar min kompis plötsligt: Vilka var The Who egentligen? Ja, du KlompKlomp. Här kommer en kort beskrivning:
The Who var ett rockband från England som hade sin storhetstid under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Gruppen är något av förgrundsgestalter inom modskulturen. Vars anhängare gärna bär enkelknäppta kostymer i exklusiva material, button down-skjortor och smala slipsar, samt har en förkärlek för att åka scooter (helst av de italienska märkena Vespa eller Lambretta). The Who var (är) ett riktigt liveband. Enligt somliga har de aldrig varit lika bra på skiva som på scen. Gitarristen Pete Townsend rev av sina riff som ingen annan. Han höjde armen högt upp i luften och tog i så strängarna nästan brast. Trummisen Keith Moon slog (och festade) hårdare än någon annan (han dog av en överdos 1978). För att inte tala om den mycket karismatiske sångaren Roger Daltrey som sjöng och dansade som en Dionysos. The Who var dessutom det första bandet som slog sönder sina instrument på scen. Därför kan man se dem som föregångare till hela punkscenen, men även senare band som Sonic Youth och Nirvana.
I boken "1001 skivor du måste höra innan du dör" finns The Who representerade med hela fem album. De bästa enligt mitt tycke är debutskivan My Generation (1965), Liveskivan Live at Leeds från 1970 samt Who´s Next från 1971. Kolla gärna in klippen nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=hKUBTX9kKEo
http://www.youtube.com/watch?v=aOUqRZkR8dE&feature=related

Idag släpptes Bob Dylans nya skiva

Har inte hunnit lyssna på den ännu men lovar att återkomma med några rader om vad jag tycker. Musiktidningen Uncut ger den högsta betyg. Läs recensionen här:
http://www.uncut.co.uk/music/bob_dylan/reviews/13056

Jason Lutes Berlin triologi - dagens boktips

Just nu håller jag på att läsa den andra delen i Jason Lutes tecknade triologi om Berlin. Första delen heter Stad av sten och del två Stad av rök. Båda delarna finns nu på svenska. Böckerna handlar precis som titlarna antyder om Berlin. Den första delen börjar i september 1928 fram till maj 1929 där sedan del två tar vid som sedan fortsätter till och med oktober 1930. Detta är en mycket intressant tid i Tysklands historia. På gatorna slogs fascister och kommunister öppet. Det rådde hyperinflation, stor arbetslöshet och desperation. Idag vet vi hur det gick men då var det mer osäkert. Böckerna beskriver händelseförloppet utifrån ett antal personer. Man får följa journalisten Kurt Severing, konstnärinnan Marthe Müller, den judiska pojken David med flera. Böckerna är extremt vältecknade men händelsförloppet blir ibland något rörigt och osammanhängande. Inte minst eftersom några av karaktärerna liknar varandra till utseendet. Trots detta känns det ändå som Jason Lutes har lyckats i sin ambition att återskapa stämningen i dåtidens Berlin. Ni kan läsa mer här:
http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=895

Bästa Stockholmslåten

Nyss hemkommen från en mycket lyckad helg i Stockholm. Vilken är den bästa Stockholmslåten? Är det Ebba Gröns Stockholms pärlor, Tony Joe Whites Stockholm Blues, Lars Winnerbäcks Stockholms kyss eller kanske Monica Zetterlunds Sakta vi går genom stan. Min favorit är nog Ulf Lundells Rom i regnet. Fast den beskriver knappast min Stockholmsresa.
Noterar att omröstningen är i full gång ;-) Ebba Grön leder över Led Zeppelin med en röst.
Min första vecka på Bloggtoppen.se. visar att antal unika träffar den här veckan var 118 st vilket placerar rockandrollheart på plats 7 827 av 29 934 registrerade bloggar (fast frågan är hur många av dessa som är aktiva). Hur som helst. Det är en bit kvar till Blondinbella...

Ny enkät

Den här gången ställer jag frågan vilket band ni helst skulle vilja se återförenas. Det är ju populärt att gamla grupper återförenas efter några år när deras plånböcker blivit tunnare. Men ibland är det tveksamt om banden verkligen återuppstått. I många fall har en eller flera av medlemmarna dött och det plockas in ersättare. För att ta några aktuella exempel så turnerade The Who förra året med de båda orginalmedlemmarna Pete Townshend och Roger Daltrey (de övriga två är döda). The Doors återförenades utan varken John Densmore eller Jim Morrison. Slutligen gjorde Led Zeppelin en hyllad spelning i London i höstas utan trummisen John Bonham. I år turnerar Creedence Clearwater Revival i USA, utan John Fogerty. För att inte tala om Beach Boys som numera bara har en orginalmedlem på scenen. Men vilket band skulle ni helst vilja återförenades? Eller ska de inte göra comeback? Det kanske aldrig blir lika bra som det en gång var.

Artister som aldrig spelar i Sverige

Somliga artister kommer hit till Sverige för jämnan och spelar. Bruce Springsteen och Bob Dylan är två bra exempel. Kanske beror det på att de är så populära här? På Bruce Springsteens kommande sommarturné är det fem spelningar som är utsålda. Det är tre kvällar i Stockholm och två i Oslo. Nog om det. Jag har funderat över de artister som i stort sett aldrig kommer hit. Elvis Presley var en sådan. Min personliga favorit Warren Zevon en annan, men det finns många fler. Tom Petty har mig veterligen inte spelat här sedan 1980-talet. JJ Cale visar sig inte utanför USA. Pearl Jam undviker Europa sedan den där tragiska händelsen i Roskilde. Jag läser att Fleetwood Mac turnerar, fast de lär enligt en av mina läsare ha spelat i Scandinavium (måste ha varit på dinosauriernas tid). Amerikanen Ray Lamontagne besöker England titt som tätt, men inte Sverige. Undrar just vad detta beror på? Är det artisterna själva som inte vill komma hit eller säljer de inte tillräckligt med skivor här? Kanske en kombination.

John Lennon vann

Omröstningen om vilken Beatles medlem som var er favorit är över och ni ser ju själva vem som vann.


Lennon fick 50 % av alla röster. Lite förvånande var dock att Ringo Starr kom på andra plats med 25% av rösterna.

Två nya skivor med Jim Ford

Upptäckte precis att det i dagarna kommit ut ytterligare två skivor med Jim Ford. Den här gången med titlarna Unissued Capitol album och Big Mouth USA. Skivorna skulle egentligen givits ut 1970 och 1973, men så skedde aldrig. Faktum är att Jim Ford bara gav ut ett album under sin storhetstid och det var Harlan County som kom 1969. Han samarbetade under hela 1970-talet med ett stort antal stora musiker såsom Sly and the Family Stone, Bobby Womack och Aretha Franklin. Bland annat skrev han hitlåten Harry Hippie åt Bobby Womack. Av olika anledningar hamnade dock Ford på kollionskurs med sitt skivbolag (kanske för att han börjat missbruka kokain) och trots omfattande inspelningar blev det aldrig mer någon skiva.
Jim Ford var så gott som bortglömd och nedgången när de svenska musikjournalisterna Lars Petter Andersson och Per Magnusson hittade honom på en husvagnsparkering i Kalifornien 2006. L.P Andersson lyckades emellertid övertala honom att göra en intervju och fick honom att skicka ett stort antal masterband med outgivna låtar till Sverige. Andersson lovade att han skulle försöka få dem utgivna. Våren 2007 gav så det lilla tyska skivbolaget Bear Family Records ut skivan The Sounds of Our Time - The Harlan County Album, rare singles and previously unreleased masters. Tidningarna skrev om hur livet ordnat upp sig för Ford och att han hade funnit Jesus. Han skulle börja spela in musik igen och det talades om en hyllningskonsert. I själva verket var han nog ganska illa däran för han dog bara några månader senare i november 2007. L.P Andersson har dessutom berättat att han under den här tiden fick ständiga samtal från Ford som ville ha mer pengar för sina låtar. Hur som helst, förra året gavs ännu en samling ut. Den här gången med titeln Point of no return och nu kommer alltså ytterligare två skivor; Unissued Capitol album (1970) och Big Mouth USA (1973). Jim Ford och hiphop stjärnan Tupac Shakur är lika på de viset; de har båda gett ut fler skivor som döda än som levande. Det bör dock tilläggas att de nya skivorna innehåller flera låtar som finns med på de tidigare samlingarna.
Varför ska man då lyssna på Jim Ford? Jo, för att han skrev så bra låtar. Musiken är en salig blandning av soul, r&b, rock och pop och det svänger så att ens min ettåriga son kan låta bli att dansa. Tyvärr finns det inte så många klipp med honom på Youtube men jag hittade i alla fall en sida på Myspace.
http://www.myspace.com/jimfordfan
http://www.rootsy.nu/artikel.php?id=143

Dagens boktips

Just nu läser jag bland annat Lennart Perssons bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död. Lennart Persson är en av Sveriges mest kända musikskribenter. Han kan sin sak. Den här bokens innehåll behöver man inte egentligen inte säga så mycket om, då titeln säger det mesta. Men för att ta ett exempel så skriver han om Patti Smiths We Three och Because the Night. Han berättar hur han i mitten på 1970-talet recenserade plattan Horses och citerar sig själv: "Genom hela plattan löper ett starkt drag av sensualism. Inte av det i dagens rockmusik så vanliga, passiva slaget utan av en öppnare och ärligare sort." Och detta skrev jag alltså om en kvinna som brukade onanera på scenen... Han är med andra ord oändligt mycket ärligare idag än för 30 år sedan. Kanske är det därför det är så mycket roligare att läsa honom än andra rockjournalister? Kolla in hans hemsida och sök på John Lee Hooker. Hans snart 10 år gamla intervju med honom är något av det bästa jag läst i den här genren. Och när ni ändå är där och kollar så kan ni läsa hans intervju med John Fogerty också. Den går inte heller av för hackor.
http://www.lennartpersson.se/

Skivbutikernas dag

Var det i lördags. Problemet är bara att det knappt finns några butiker kvar. Bengans här i Göteborg höll i alla fall fanan högt med artister som både spelade och signerade skivor. I USA är det tydligen ett betydligt större evenemang än här. I år hade till och med Bruce Spingsteen gett ut en särskild singel på vinyl som bara fick säljas under denna dag.
Jag har nu lyssnat igenom nya Moneybrother skivan Real Control och kan konstatera att de flesta recensioner jag läst verkar stämma. Det här är långtifrån det bästa han gjort. Men låtarna
Never ever I've been kissed och Here comes the vain again kan rekommenderas. De har det klassiska Moneybrother drivet där han sjunger med ett visst mått av desperation.
Apropå desperation. Aftonbladet har problem med ett sjunkande antal läsare. För att råda bot på detta delar man numera ut tidningen gratis lite varstans, bland annat på Friskis och Svettis samt utanför alla matcher på Gamla Ullevi. Men de flesta har ju redan läst den - på nätet.

Inget vidare party

Satt precis och kollade på Söndagsparty med Fredrik och Filip i Kanal 5:s dyraste produktion hittills. De båda gaphalsarna har alltså skickats tvärs över Atlanten för att göra en tv-show. Med i programmet var bland annat Marilyn Manson och Jonas Gardell. Manson såg jag några minuter av på en scen på Hultsfredsfestivalen 1999. Han stod och gapade och skrek obsceniteter. Efter en stund uppmanade publiken att döda en kille som hade gjort misstaget att ta på sig en vit skjorta. Då gick jag därifrån. I tv var han lite mer återhållsam, men kostade på sig att vara vulgär när han bad ett nyförlovat par att ta livet av sig och ligga med andra. Men Manson måste väl leva upp till myten om sig själv. I mina ögon påminner Fredrik och Filip alltmer om Robert Aschberg och Gert Fylking för sisådär femton år sedan. De gör samma typ av dålig underhållning. Hur som helst. Det utlovades tidigt i programmet att Howlin Pelle Almqvist från The Hives skulle medverka, så detta satt jag och väntade på. Han dök upp när det fem minuter kvar och sjöng en ballad. Det lät så falskt emellanåt att han själv började skratta. Ändå var det bästa i hela programmet och det säger väl det mesta.

Ny Layout

Jag kände mig inte riktigt nöjd med utseendet på min sida. Därför har jag gjort om lite som ni kanske kan se. Ändrat klockan så att den följer svensk tid jag också gjort. Hoppas jag i alla fall. Den var tydligen inställd på tiden i Dominikanska republiken. Fråga mig inte hur det gick till. Apropå layout satt jag och googlade lite bland webbsidor med skivomslag. Det finns många konstiga sidor därute kan jag säga. För att inte tala om hur många underliga skivor det givits ut genom åren. Får återkomma med mina favoritomslag vid ett senare tillfälle.

Mojo om Mott the Hoople

Den brittiska musiktidningen Mojo ägnar stor del av sitt senaste nummer till att hylla Mott the Hoople. De beskrivs som den förlorade länken mellan The Rolling Stones och The Clash. Jag kan inte hålla med. Jag tycker helt enkelt inte att de är så där fantastiskt bra som man ska tycka. Visst de gjorde några hyggliga låtar under första halvan av 1970-talet (All the Young Dudes), men det fanns ju ganska många artister som också gjorde sina bästa skivor vid den här tiden; t.ex. David Bowie, Lou Reed, Led Zeppelin och Iggy Pop.

Andra artister jag inte heller riktigt förstått storheten med (ännu):
Manic Street Preachers -jag såg dem på Hultsfred för många år sedan och höll på att somna för att de är så tråkiga
Blur - Visst Song 2 kan sätta fart på vilket dansgolv som helst men Suede och Oasis var bättre
Peter LeMarc - verkar sympatisk men jag har lite svårt för hans röst
Syd Barret - överskattad, Pink Floyd lät ju bättre utan honom!
Lenny Kravitz - har gjort några bra låtar men han är lika mycket rock n´roll som Herreys!
The Smiths - många blir nog sura på mig nu, men jag har inte riktigt förstått dem ännu

Men jag kan ändra mig. Fleetwood Mac förstod jag mig inte alls på förut, men nu älskar jag Rumours.

Fängelse för alla i Piratebay-rättegången

Och alla verkar förvånade. Själv var jag ganska övertygad om att de skulle bli dömda. De har ju hela tiden vetat om att de bidragit till att sprida upphovsrättsskyddat material och att det är olagligt. Därmed inte sagt att rättegången nödvändigtvis skulle ägt rum. Den är ett tecken på att polis- och rättsväsende inte har följt med tiden. Om nu en miljon svenskar fildelar och det finns hundratals sajter som tillhandahåller materialet. Varför ska just dessa fyra män dömas? För att statuera ett exempel säger då vän av ordning, men om ingen lyssnar och det inte får några konsekvenser vad spelar det då för roll? Och då tillhör jag ändå en krympande minioritet som älskar att köpa skivor och helst ser film på bio.

AC/DC turnén påbörjad

GP visar idag rörliga bilder från AC/DC:s turnépremiär. Det låter som det brukar, men ärligt talat skulle inte sångaren Brian Johnsons kunna passa in på vilket ålderdomshem som helst med den kepsen? Men det ska ändå bli kul att se dem i sommar.
Regissören Richard Curtis som tidigare gjort feelgood-filmer såsom Love actually, Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra Bröllop och en begravning kommer nu med en ny film. The boat that rocked heter den och handlar om en en båt som sänder piratradio från Nordsjön i mitten på 1960-talet. Jag har hört talas om att det faktiskt ska ha funnit sådana fartyg, men tror kanske inte riktigt till på det här viset. Filmen verkar dock ganska underhållande.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=180
http://www.boatthatrockedfilmen.se/

Vem är din favorit i The Beatles?

En av mina läsare gav mig tipset att skapa utrymme för lite mer delaktighet på sidan. Vad passar då bättre än att ställa frågan om vem som var er favoritbeatle? Satt förresten och bläddrade i en gammal Uncut (musik- och filmtidning från England) häromdagen. De hade listat alla de personer som alla brukar omnämnas som den 5:e Beatlen. Med på listan var Pete Best som var bandets trummis innan Ringo Starr. Stuart Sutcliffe som spelade med dem när de bodde i Hamburg, men som hoppade av för att bli konstnär och dog under tragiska omständigheter. Deras manager Brian Epstein och en rad andra. I mina ögon finns det dock bara en som kan kalla sig den "femte Beatlen" och det är George Martin som producerade alla deras plattor (förutom Let it Be som ju producerades av den nyligen morddömde Phil Spector). George Martin är den, förutom gruppens medlemmar då, som haft störst inverkan på deras skivor faktiskt låter.

Cameron Crow gör film om Pearl Jam

Mannen bakom filmer såsom Singles, Almost Famous och Vanilla Sky ska nu göra en dokumentär om Pearl Jam. Jag är väldigt förtjust i Almost famous. Det känns som om Crowe filmatiserat sin pojkdröm (han har även skrivit manus). Filmen handlar om 15-årig kille får följa med sitt favoritband på turné och skriva artiklar åt Rolling Stones Magazine. Alltsammans är så osannolikt att man bara måste älska det. Dokumentären om Pearl Jam kommer säkert också bli bra. Delar av gruppen var förresten med i Singles från 1992.

U.S. vs. John Lennon

Igår kväll såg jag dokumentären U.S. vs. John Lennon. Filmen berättade hur Nixonadministrationen med olika myndigheters hjälp försökte skicka hem Lennon till England. Orsaken var hans engagemang i fredsrörelsen mot kriget i Vietnam. Han sågs som ett hot mot regeringens politik. FBI förföljde honom och avslyssnade hans telefon för att slutligen gräva upp gamla synder om att han en gång i tiden blivit dömd för innehav av marijuana i England. Därmed menade immigrationsmyndigheten att han var icke önskvärd i USA. Lennon och hans fru Yoko Ono överklagade dock myndigheternas beslut och inledde en process som skulle pågå i två års tid. Så småningom slog en domstol fast att utredningen mot honom inte gått rätt till och han fick stanna i landet. Vid det laget hade Nixon avgått till följd av Watergateskandalen och hans populäritet stod inte högt i kurs. Det intressanta i sammahanget är dock att dokumentären visar hur Lennons engagemang i fredsrörelsen minskade under de här åren (1972-1973). Han hade helt enkelt fullt upp att försöka stanna i landet. På så vis hade myndigheterna lyckats med sitt syfte att tysta ner honom. Missade ni filmen går den igen nu på SVT 1 på lördag den 18 april kl 12.25. Läs mer om dokumentären eller kolla på en trailer här: http://www.theusversusjohnlennon.com/site/

Chris Isaak är tillbaka

För den stora allmänheten är han mest känd för låten Wicked Game från 1989 som ju var en megahit och spelades i MTV för jämnan. Chris Isaak är som en blandning av Elvis och Roy Orbinson, men med mera svärta. Det är ingen tillfällighet att David Lynch lät honom vara med i sin Fire Walk With Me och att Stanley Kubrick använde hans musik i Eyes Wide Shut. Nya skivan går under namnet Mr Lucky. Jag har inga stora förhoppningar om att den kommer vara genialisk, men några guldkorn finns det säkert. Om ni vill lyssna in er på Chris Isaak kan ni börja med att köpa Forever Blue från 1995. Den är fantastisk! Varenda låt handlar om hans nyligen spruckna förhållande. Somliga artister gör sin bästa musik i sådana stunder. Om ni inte tror mig så lyssna på Dylans "Blood on the Tracks" eller Lundells "Den vassa eggen". I texthäftet till Forever Blue finns det med ett brev han skrivit till sin fd. flickvän mitt i natten. Ni vet ett sådant där brev man skriver när man blivit dumpad och känner sig frustrerad, arg, ledsen och övergiven. Kolla in videon nedan. Han har humor också.
http://www.youtube.com/watch?v=64Zhh9tR58o

Tveksam hyllning till Beatles

Jag satt och slökollade på tv igår. Helt plötsligt tittar jag på en hyllingskonsert till The Beatles med anledning till att det var 40 år sedan The Beatles släppte sitt "White album". Konserten var inspelad i Köpenhamn november förra året och var en tråkig, pretentiös historia med en massa b-artister som knappast gjorde låtarna rättvisa. Sverige hade bidragit med Eric Gadd och Bo Kaspers Orkester. Publiken var helt klädd i vitt och satt uppdradade på stolar och klappade i otakt. Nej, fy fan! John Lennon skulle vänt sig i sin grav om han sett spektaklet. Till råga på allt började programledaren Ray Cokes (ni vet han som jobbade på MTV för typ 20 år sedan) skämta om Yoko Ono. Det kändes så där lagom fräscht och passande i sammanhanget.

Moneybrother med verklig kontroll

Nästa vecka kommer en ny skiva från Moneybrother. Skivan går under namnet Real Control och är den femte plattan i ordningen (fast den tredje var på svenska och gavs ut under namnet Pengabrorsan). Jag tycker samtliga skivorna är riktigt bra, men favoriten är ändå den första. De tre första låtarna; Reconsider Me, It’s Been Hurting All The Way With You, Joanna och Don’t Call The Police är moderna klassiker. Sångaren och gitarristen Anders Wendin är mannen bakom bandet. Han är en riktigt kaxig typ. Jag lyssnade till hans sommarprogram för något år sedan och insåg att jag är glad att slippa umgås med honom, men skriva låtar det kan han.
Apropå sommarprogram och albumaktuella artister, så anser jag att Thomas Öbergs (sångare i Bob Hund som släppte en ny skiva för två veckor sedan) gjort ett av de bästa "Sommar" någonsin 2001. Han berättade då bland annat om hur han höll på att hamna på psykakuten efter att ha fått problem med sina knän efter en spelning. Läkaren frågade honom hur det kom sig att hans knän var så mörbultade. Han svarade att han upprepade gånger hoppat från hög höjd ner på sina knän för att åstadkomma en trovärdig rock n´roll posé. I nästa stund fick han förklara sig för en psykolog som ville skriva in honom på en gång. Öberg gjorde då jämförelsen med en fotbollsspelare som skadar sitt knä under en match. Ingen skulle ju klassa honom som psykiskt sjuk. Detta höll psykologen med om och lät honom gå. Genialt!

I feel a change comin´ on

På Dylans hemsida kan ni lyssna på låten "I feel a change comin´ on" från nya skivan. Jag är inte så imponerad men den kanske blir bättre med tiden. Lyssna själva:
http://www.bobdylan.com/

Pearl Jam Ten - Deluxe edition

Nu har jag lyssnat på den nyutgivna Pearl Jam nyutgivna "Ten - Deluxe edition". Jag har tidigare nämnt att den skulle komma och hoppades faktiskt på att den skulle vara värd sina 349 kronor på CDON, men jag är lite tveksam faktiskt. Boxen innehåller flera olika versioner av skivan. Orginalversionen och några nya omixade versioner. Dessutom innehåller den sex tidigare outgivna låtar samt en DVD med deras MTV-Unplugged spelning. De "nya" låtarna som blev över vid inspelningen är inte dåliga, men man förstår varför de inte fick vara med från början. Unplugged DVD:n är ju trevlig, men om man jämför med Nirvanas fantastiska motsvarighet så är det bara att inse; Pearl Jam ska ha el i sina gitarrer! Efter att ha lyssnat igenom de nya mixade versionerna av skivan kan jag bara konstatera att de inte tillför mycket nytt. Ok, några av låtarna är lite annorlunda, men den som inte kan skivan utan och innan, märker ingen större skillnad. Bland andra artister som också har släppt nya versioner av sina gamla skivor är The Beatles båda skivsläpp "Let it Be...Naked" från 2003 och "Love" från 2006 oändligt mycket mer intressanta. På dessa båda skivor får man ju verkligen nya versioner av låtarna och dessutom är ljudet knivskarpt. Det kan man inte säga om resten av Beatles katalog på cd. Frågan är inte om, utan när, de kommer att släppa alla The Beatles skivor "remastrade" med bonuslåtar till överpris. Men nu spårar jag ju ur. Ten var det ju jag skulle skriva om. Trots att jag inte lyssnat på den på länge kan jag nu konstatera att den håller än. Det är en riktigt bra skiva! Men om ni inte har den sedan tidigare duger det gott med orginalversionen för 79 kr.

Bra dokumentär

Jag satt och tittade på SVT dokumentären "Jag vill inte leva detta livet" på SVT Play och den var riktigt sorglig. Filmen handlar om tre unga killar från Angered som missbrukar GHB. Man kan konstatera att vi inte är något vidare på att ta hand om de som mår psykiskt dåligt i Sverige. Inte minst om de är missbrukare. En av killarna i filmen skär sig i armen. Han åker till Sahlgrenska där de syr ihop honom med 41 (!) stygn och skickar hem honom. Han borde ju rimligtvis bli tvångsomhändertagen efter något sådant, men så fungerar det inte. Sjukvården är jättebra på att sy ihop sår, men inte på att behandla människor med mentala problem. Man blir deprimerad av att se alltsammans men filmen är bra. Har ni inte sett den kan ni göra det här: http://svtplay.se/t/103478/dokumentar__jag_vill_inte_leva_detta_livet

Neil Youngs nya skiva om en bil

Ja, vad ska man säga. Neil Youngs nya skiva handlar om hans ombyggda eco-bil (!). Där har vi en artist som verkligen gör som han vill. Tyvärr brukar inte hans temaskivor vara något vidare. För några år sedan släppte han en ganska sömning skiva med titeln Greendale. Den handlade om en påhittad familj. Fork in the road handlar alltså om hans bil. Aftonbladets recensent är inte så imponerad (se nedan). Och den där boxen som nämns i recensionen har det pratats om i åtminstone 1o år. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/recensioner/article4819179.ab

Låt som sätter sig på hjärnan

Visst är det enerverande med låtar som man inte kan bli av med? Jag hörde denna Alesha Dixons "The Boy Does Notning" på radion i fredags och nu går jag och nynnar på den för jämnan. Jag har hört den många gånger förut utan att den gjort något större intryck. Och det är faktiskt inte ens så att jag nu tycker att den är speciellt bra. Jag bara inte kan få refrängen ur mitt huvud. Den går så här:

Does he wash up?
Never wash up
Does he clean up?
No, he never cleans up
Does he brush up?
Never brushed up
He does nothing
The boy does nothing

Det finns förresten ett Seinfeldavsnitt där George går på Les Misarables och sedan inte kan få ledmotivet ur huvudet. Jerry lurar i honom att sådant kan få vem som helst att bli galen på riktigt. Jag tror också att det kan vara sant.

Vill ni inte heller slippa undan? Klicka på länken nedan...

http://www.youtube.com/watch?v=Ev44tKZzLSc

Stockholm is Where the action is

Neil Young
Nick Cave & The Bad Seeds
Pixies
The Pretenders
Duffy
Olle Ljungström
Moneybrother
Fever Ray m.fl.
Jag önskar detta vore programmet till Way Out West i Göteborg men det är det inte. Det är artister som ska spela på "Where the action is" i Stockholm. Luger anordnar även den festivalen och än så länge har de valt att placera alla de bästa artisterna där istället för i Göteborg. Än så länge känns det inte som jag vill betala 1345 kr för att se Fever Ray och Timo Räisänen.

Ulf Lundell skriver också listor

Det avslöjade han i gårdagens Babel. Fast han gör listor över saker han ska hinna med innan han dör. Det känns stressigt. Det finns en relativt ny film med Morgan Freeman och Jack Nicholsson som heter Bucket List med detta tema. Den börjar bra men blir snabbt rätt avslagen. Manusförfattaren har haft en idé men ingen egentligen berättelse.
Ulf Lundell var det ja. Jag har lite blandade känslor för honom. Jag tillhör en av dem som sett honom live fler ggr än jag kan räkna, men det beror på att han har hållit på så länge. Om man ser honom en gång per år och då blir det en hel del konserter. Personligen tycker jag att han är överproduktiv. Han släpper skivor och böcker i parti och minut och nu har han börjat skriva pjäser och måla tavlor också. Allt är inte bra. Långtifrån. Samtidigt finns det alltid några låtar som har det där lilla extra på varje skiva. Några rader som är träffande i varje bok. Om han bara inte omgav sig av "ja-sägare" och gallrade lite mer i sin produktion skulle han faktiskt ge ut något i klass med Den vassa eggen, På andra sidan drömmarna eller Jack igen. Men han gör det han känner för och det är ju rätt befriande. Kolla in Babel genom att klicka på länken nedan.
http://svtplay.se/v/1505156/babel/del_11_av_14