fredag 29 maj 2009

Berättelser om Rolling Stones

En av min läsare har nyligen hört Johannes Brost berätta om sina möten med Rolling Stones. Han är inte övertygad om att Mick Jagger vet om att Johannes är hans bästa vän. Det är inte jag heller. För drygt 10 år sedan hörde jag Johannes Brost och Ove Tingvall berätta om sina möten med Stones, men jag tyckte till skillnad från Hans att det var ganska underhållande. Inte för att jag tror att de bryr så särskilt mycket om Johannes och Ove (de vet nog knappt vilka de är), utan för att jag gillar rockhistoria. Jag gillar att höra dessa berättelser om galna fester och konstiga beteenden, och är det något som Stones har varit bra på genom åren, så är det just detta.
Vad jag efterlyser är en bra film om gruppen. Det har inte gjorts någon ännu. Trailern för Shine a light av Martin Scorsese gav ju sken av att den skulle vara något av en dokumentär om gruppen, men visade sig i slutänden bara vara ännu en konsertfilm. Spelfilmen Stoned från 2005 handlade om Brian Jones. Filmen ger en alternativ förklaring till hur det gick till då han dog. I filmen blir han mördad av sin snickare (!). Stoned tillhör något av det sämsta jag sett på bio. Själva har gruppen gett ut dokumentären Tip of my tongue som var med i boxen Four Flicks. Den visar hur gruppen förbereder sig inför ännu en världsturné. Mick Jagger styr och ställer medan resten av gruppen lullar omkring (framförallt Keith då). Inte heller Sympathy for the Devil av den franske regissören Jean-Luc Godard är något vidare. Hur kul är det att se en hel långfilm om inspelningen av en låt? Stones in the Park är däremot lite intressant. Den beskriver deras tumultartade konsert i Hyde Park i London 1969. Konserten urartade, mycket på grund av gruppen hyrt in Hells Angels för att agera säkerhetsvakter. Istället för kravallstaket hade de ställt sina motorcyklar framför scenen. När publiken gav sig på dem (motorcyklarna alltså) så plockade Hells Angels fram biljardköer (!) för att skipa ordning. Inte så lyckat. En i publiken avled av sina skador.

torsdag 28 maj 2009

Elton Johns långa kravlista

Elton John lär ha skrivit en 25 sidor lång kravlista på hur han vill ha det när han spelar i Borås. Bland annat efterfrågar ett antal saker till sin loge; en två meter hög palm, en vas med 11,2 centimeter höga vita rosor och en vas med dito röda samt en soffa av läder som dock inte får vara svart. Detta beteende är emellertid långtifrån ovanligt, snarare tvärtom. I boken Rockparty om Hultsfredsfestivalen ägnar författaren Stefan Malmqvist ett helt kapitel åt att berätta om olika artisters krav i samband med spelningar. Allra värst var Gary Moore som 1992 krävde att alla andra artister skulle sluta spela när han gick upp scen. Hela festivalen skulle stanna upp för hans skull. Detta vållade stora protester både från festivalledningen och de andra artisterna, men i slutänden fick han som han ville, fast bara i 10 minuter. För när han väl börjat spela kunde han ju inte gärna höra vad som pågick på de andra scenerna. Van Morrison var också lite speciell. Han krävde en egen avspärrad väg från logen genom hela backstageområdet fram till scenen. Jag har själv jobbat extra på Hultsfred och hörde då rykten om ett band som ville ha Non stop sorterade i olika skålar efter färg.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=497794

Vad vet du om Bossen?

Fick det här tipset från en av mina trogna läsare. Jag fick bara 8 av 10 rätt. Något av en besvikelse. Får se om ni klarar det bättre.
http://www.dn.se/livsstil/livsstilsreportage/vad-vet-du-om-bossen-1.874255

onsdag 27 maj 2009

Sånger om huvudvärk

Imorse vaknade jag och hade huvudvärk igen. Det har jag haft i snart två veckor nu. Beror på en efterhängsen halsfluss som inte riktigt vill ge med sig. Med anledning av detta funderade jag lite över bästa huvudvärkssången och kom ganska omgående fram till att det måste vara Frank Blacks "Headache" (lyssna nedan). Men en sökning på nätet visade ganska snart att det finns betydligt fler låtar på detta tema. Den svenska hiphoparen Promoe har också gjort en låt med samma namn. Det är ju inte riktigt min kopp av te, men min bror klagar på att det är för mycket gubbrock här, så jag får väl länka till den med. Även mina gamla favoriter Weezer har gjort en låt på temat. Enligt cdon.se finns det 176 låtar och 13 skivor med ordet "Headache" i titeln, men inte en enda låt eller skiva med det svenska ordet huvudvärk. Tycker åtminstone Ulf Lundell borde skrivit någon på 1980-talet men så var alltså inte fallet.
Låtar som kan ge huvudvärk dräller det också av. När jag skriver in "headache" och "song" på youtube får jag genast upp Alexander Rybaks "Fairytale". Undrar just vad det beror på? Nej, ärligt talat det finns värre saker att lyssna på. Om ni har sett filmen Gitarrmongot så kommer ni kanske ihåg den lilla killen som gav filmen dess namn? Hans gitarrspel och sånginsatser kunde ge en huvudvärk. Han brukade spela utanför Systembolaget vid mitt jobb. Det var allt annat än bra. Undrar just var han tagit vägen? Har inte sett honom på länge.
På Guantánamobasen lär den amerikanska militären plågat fångarna genom att spela Metallica och annan hårdrock på hög volym. Allt för att göra fångarnas liv till helvete och inte låta dem sova. Läste en intervju med Metallicas Lars Ulrich där han kommenterade saken såhär (egen övers); "som pacifist är det svårt för mig att associera Metallicas musik till något som har med krig att göra". Vidare menade han att han lätt kan nämna 20 dödsmetallband från Norge (!) som låter betydligt råare och brutalare än Metallica. Ja, han är en rolig prick den där Lars.
http://www.youtube.com/watch?v=TpGD1ZATcuA
http://www.youtube.com/watch?v=i7UmiSl7Rb4

tisdag 26 maj 2009

Crossing The Rubicon - ny skiva från The Sounds

Somliga recensenter tycker inte att man kan ta The Sounds på allvar. De menar att de är alltför måna om sin image och sitt utseende. "JC rock" är ett begrepp som jag hört användas på gruppen, men jag håller inte med. De är inte mer fåfänga än andra band. Det finns många band som är extremt utseendefixerade. Jag skulle inte bli förvånad om Dregen står 45 minuter framför spegeln på morgonen. Nej, jag tycker att det luktar svensk avundsjuka lång väg när man klankar ner på gruppen. De är unga och framgångsrika och sådant sticker i ögonen. Sedan de släppte Living in America har de turnerat konstant och gjort 200 spelningar om året. Det är imponerande!
http://www.youtube.com/watch?v=uthcXoWwbHQ
http://www.youtube.com/watch?v=pYYv0x3rEak

måndag 25 maj 2009

Paasilinna anklagas för misshandel

Jag har läst många böcker av Arto Paasilinna genom åren. De är ofta väldigt humoristiska och handlar inte sällan om den lilla människans kamp mot olika myndigheter. Huvupersonen är allt som oftast en medelålders man som tröttnat på att vara en del av det moderna samhället och väljer att bryta sig fri från alla krav och sociala konventioner. Likheterna med den svenske författaren Sture Dahlströms berättelser är slående.
Tyvärr är många av böckerna så lika varandra har jag nu tröttnat på Paasilinna, men för dem som aldrig har läst honom kan jag ändå varmt rekommendera Harens år och Kollektivt självmord. Särskilt den senare är riktigt rolig (titeln till trots).
Nu har Paasilinna själv hamnat i klammeri med rättvisan. Incidenten skulle kunna varit hämtad ur en av hans romaner och stärker han machoimage. Lite som när Jan Guillou sköt en isbjörn i självförsvar.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=495887

söndag 24 maj 2009

Barnskivor i bilen

Idag skulle jag och min lilla familj ut och åka bil. Strax innan vi ska åka säger min fru; Vi måste packa barnskivorna! I detta läge är jag redan på väg ut i bilen med med Tom Pettys Wildflowers och The Best of Warren Zevon i högsta hugg. Ja, vår son gillar också att lyssna på musik, säger min fru. Det är bara att kapitulera och hämta "Älskade barnvisor från barnkammarboken" och de andra samlingarna. Väl i bilen inser jag faktiskt att sonen verkar uppskatta musiken. Det är välbekanta sånger för honom. Sånger om katter, hästar och kor, elefanter på balansgång och båtar på havets vågor. För egen del kan jag bara konstatera att jag också uppskattar en och annan sång "from the past". Inte minst är jag svag för Jojje Wadenius sånger om Kalles klätterträd och Farbrorn som inte ville vara stor. Wadenius är ju förresten nästan lite rock n´roll han har ju varit med i Blood Sweet & Tears och spelat med Robert Plant, Aretha Franklin, Simon & Garfunkel, James Brown och en hel rad andra stora artister.
http://www.youtube.com/watch?v=D59a5UQS2w4

torsdag 21 maj 2009

Wallander på engelska

Jag har tillbringat en hel del tid i Ystad genom åren. Inte för att jag själv bott där men för att delar av min familj gjort det under många år. Detta gör att jag känner mig minst sagt hemtam i denna lilla stad. Jag känner i stort sett igen vartenda gathörn. Häromdagen beslöt jag mig så för att börja titta på de engelska Wallanderfilmerna med Kenneth Branagh i rollen som Wallander. Det känns konstigt att alla pratar engelska i en miljö där de allra flesta i verkligheten "bräker" på skånska. Men vad som är ännu mer underligt är att de låtsas vara svenskar. De har svenska namn (som de naturligtvis inte kan uttala korrekt), de läser svenska tidningar och skriver till och med sin e-post på svenska (!). Varför? Trots dessa detaljer är detta tre riktigt habila filmer (säger jag fast jag inte sett klart dem allihop ännu). De är välgjorda och skådisarna känns trovärdiga och naturliga på ett sätt som inte alltid brukar vara fallet i svenska polisfilmer. Kenneth Branagh sätt att gestalta rollen som Wallander påminner inte så lite som Rolf Lassgård, men jag tycker nästan att han gör rollen ännu bättre. Filmerna har tydligen blivit riktigt populära i England. Enligt en viss kvällstidning har de till och med orsakat en mindre invasion av engelska turister till Skåne, fast detta får man förstås ta med en nypa salt. Det kan trots allt röra sig om en busslast pensionärer som körde fel när de skulle av Polenförjan från Swinouijcie...

onsdag 20 maj 2009

Lennart Persson död!

Så sent som den 21 april skrev jag några rader om en av Sveriges främsta musikskribenter Lennart Persson. Samma dag uppdaterade han själv texter på sin hemsida och nu läser jag att han är död i cancer. Enligt en artikel i Sydsvenskan gick sjukdomsförloppet extremt fort. Det tog knappt en månad. Han gifte sig med sin sambo i fredags. De visste väl att han var döende och ville se till att hon skulle få ärva honom. Usch, man kan ju bli deprimerad för mindre.
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article432833/Vagvisare-till-musiken.html

tisdag 19 maj 2009

Tony Soprano dog inte

Alla spekulationer om att Tony Soprano blev skjuten i det sista avsnittet hamnar nu på skam när Tony Sirico (som spelar Paulie i serien) avslöjar att det nu ska göras långfilmer av serien. Själv tror jag att tanken från början var att man skulle tro att han blev dödad. Varför skulle annars slutscenen varit så full av symbolik? Med en skum snubbe som gå in på toaletten (påminner inte så lite om när Michael skjuter en viss polischef i Gudfadern). För att inte tala om det faktum att Tony i serien sagt att när man dör blir allt bara svart. Och vad händer? Jo, allt blir helt plötsligt bara svart. Ja, ni kan ju se slutscenen själva genom att klicka på länken nedan. Men om det ska kunna spelas in filmer som bygger på serien, så kan ju inte gärna Tony vara död. Därför säger man nu att han inte alls blev mördad. It´s all about the money...
http://www.youtube.com/watch?v=rnT7nYbCSvM
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article5177227.ab

måndag 18 maj 2009

Iggy Pop släpper jazzskiva (!)

Jag kommer ihåg att jag gav min brors spanska kompis Andrés ett blandband för många år sedan. På bandet var bland andra Iggy Pops låtar The Passenger och Lust for Life. Andrés blev helt till sig över dem och spelade dem om och om igen. Det kändes bra att göra någon så glad (även om jag hade lite svårt att se hur han kunde missat att höra dem förut). Hur som helst. Jag betvivlar att någon kommer bli lika exalterad över Iggys kommande jazzskiva. Iggy är ingen jazzkille, men samtidigt tycker jag nya singeln King of the dogs är rätt skön. Klicka på länken nedan (videon finns i tre versioner).
Orsaken till att Iggy nu väljer att göra en jazzskiva är för att han säger sig ha hamnat i en musikalisk återvändsgränd och är utledd på sin grottrock. Hans sista riktigt bra skiva var American Ceasar och eftersom den kom 1993 så kanske det var ett bra beslut.
Nya skivan är inspirerad av den franska romanen Refug av Michel Houellebecqs. En bok som sägs handla om sex, död och slutet på den mänskliga civilisationen. Låter uppmuntrande...
http://www.youtube.com/watch?v=Hl7k9wgdtaU

söndag 17 maj 2009

Manic Street Preachers nya skiva säljs utan omslag


Enligt TT får inte Manic Street Preachers nya skiva stå framme i flera stora brittiska butikskedjor. Orsaken är att omslaget är för provokativt. Jag tycker det är lite konstigt måste jag säga. På samma gång som samhällsklimatet blir allt råare och filmer och tv-spel brutalare, så reagerar man så här när det gäller omslaget till en skiva. Det känns överdrivet. Jag vet dock att The Rolling Stones råkade ut för samma sak när det gällde omslaget till Beggars Banguet men det var trots allt 1968. Den gången föreställde omslaget en nerklottrad offentlig toalett. Vilken tycker ni är mest upprörande?

lördag 16 maj 2009

Och Leonardo får inte spela Sinatra

Scorsese sägs föredra Johnny Depp framför Leonardo Di Capro i rollen som Frank Sinatra. Jag kan inte påstå att jag tycker att någon av dem är speciellt lik honom, men tror ändå Leonardo skulle passa bättre i rollen. Inte för att jag tycker han är en bättre skådis, men för att Johnny är lite för mycket pirat för mig just nu. Han har förresten skrivit på för Pirates of the Caribbean 4. Själv tröttnade efter andra filmen. Däremot ser jag fram emot hans gestaltning av John Dillinger i Public Enemies. Regissören är Michal Mann. Mest känd för att tv-serien och filmen Miami Vice, men han har även gjort Heat med Al Pacino och Robert de Niro samt The Collateral med Tom Cruise. Några av de snyggaste filmerna som spelats in på senare år.
Igår köpte jag soundtracket till filmen Wonderboys med Michael Douglas. Bob Dylan gjorde låten Things have changed i denna film. Han vann också en Oscar för den. Annars innehåller soundtracket mest en massa gammal skåpmat (mera Dylan, Van Morrison, John Lennon och Leonard Cohen), men det är en skön samling och den kostade knappt någonting. Köpte den på Rockstore på Kungsgatan. De håller på att sälja ut det mesta av sitt gamla sortiment. De har mer eller mindre slutat att sälja skivor och istället valt att satsa på kläder, skor, posters, badges och massa andra prylar.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article5162802.ab

fredag 15 maj 2009

Persbrandt får inte spela Cornelis

Tack för det! Jag är lite småtrött på Persbrandt (Om än inte lika trött som Jan Malmsjö - se klipp nedan). Han är ju med överallt! Nu senast i Söndagsparty med Fredrik och Filip.
Varför ska det ständigt vara samma skådisar med i varenda svensk film? Är det en någorlunda stor produktion är antingen Kjell Bergqvist, Mikael Persbrandt eller Michael Nyqvist med. Det börjar bli lite tjatigt. Inte för att de är dåliga skådisar på något sätt, men för att man sett dem så många gånger förut. Därför blir jag glad när jag läser att inte Persbrandt ska spela Cornelis. Han är ju faktiskt inte det minsta lik honom.
http://www.youtube.com/watch?v=p7kXFUnIJK0
http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=495137

torsdag 14 maj 2009

Att åldras med värdighet...

är inte lätt som rockstjärna. Somliga av mina gamla hjältar tycks ha förlorat glansen med åren. Inte för att de blivit gamla utan för att de så gärna vill bibehålla sitt ungdomliga yttre. Det bästa sättet att göra detta är nog att träna och äta rätt etc. Men om man har levt på sprit, droger och cigaretter är risken stor att man åldras i förtid istället. Keith Richards brukade ju vara en cool snubbe, men nu är han påfallande lik Miss Marple.


Han borde titta lite på Leonard Cohen. Han har ju knappast heller levt något sunt liv och är rejält gammal, men bär ändå upp sin hatt. Eller vad säger ni?


onsdag 13 maj 2009

Idag släpps Steve Earles Townes

Skivan är (som jag skrivit förut) en hylling till countryartisten Townes Van Zandt som dog 1997. Det är kanske lite mycket country för min smak, men man hör att det är starka låtar och jag tror skivan kan växa med tiden. Steve Earle har i mina öron bara blivit bättre de senaste åren. Han har utvecklats på ett sätt som inte många countryartister gör (bortsett från Johnny Cash då). Satellite Radio från förra skivan är grym, men det är klart det är inget större fel på Copperhead Road heller (trots att den kom 1988).
http://www.youtube.com/watch?v=6AoysLSHNSo&feature=PlayList&p=B27D310057DE660A&playnext=1&playnext_from=PL&index=1
Omslagen till Steve Earles skivor görs sedan flera år av Tony Fitzpatrick och de är riktiga konstverk. Kolla in Fitzpatricks sida här:
http://www.tonyfitzpatrick.com/


tisdag 12 maj 2009

Polarpriset till Peter Gabriel

Det var ganska oväntat men lite tråkigt val tycker jag. Nog finns det andra artister som hade förtjänat priset bättre. Vad sägs om John Cale, Lou Reed, Patti Smith, Paul Simon, Nick Cave, Leonard Cohen, Ray Davies eller kanske Manu Chao? José Antonio Abreu vet jag inte något om och då är det svårt att ha en åsikt.
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/polarpriset-till-peter-gabriel-och-jose-antonio-abreu-1.863770

måndag 11 maj 2009

Springsteen kommer snart

Jag och brorsan ska på Springsteen på Stockholm Stadion om några veckor. På hans hemsida har han lagt ut information om den pågående turnén. För närvarande är han i USA, men från och med den 30 maj turnerar han runt i Europa. Senaste spelningen var i Pennsylvania den 8 maj och ikväll spelar han i St. Paul i Minnesota. Hur som helst. På hemsidan finns låtlistor från samtliga spelningar på turnén. Man kan konstatera är att konserterna skiljer sig ganska lite åt. Han öppnar med Badlands och följer upp med nya Outlaw Pete som andra eller tredje låt. Och även om ordningen är något annorlunda är det i huvudsak samma låtar han spelar kväll efter kväll. Förra årets turné var roligare på det viset. Då fick nämligen fansen själva föreslå låtar och utrymmet för improvisation blev betydligt större. De båda spelningarna på Ullevi var till exempel helt olika varandra (om man ser till låtvalet). Samtidigt finns det förstås vissa fördelar i att de spelar samma låtar. Bandet kan ju sätta samman en perfekt show helt utan misstag. Dessutom finns verkar det finnas utrymme för viss inspiration. I fredags spelade de till exempel Wooly Bully som sista låt.

http://www.youtube.com/watch?v=S0kxUiP-sr8&feature=related


Låtlista från den 8 maj 2009
University Park, Pennsylvania

Badlands
Out In The Street
Outlaw Pete
She's The One
Working On A Dream
Seeds
Johnny 9
The Ghost Of Tom Joad
Raise Your Hand
Ramrod
My Generation
Spirit In The Night
Waitin' On A Sunny Day
The Promised Land
The Wrestler
This Life
Radio Nowhere
Lonesome Day
The Rising
Born To Run

Hard Times
Jungleland
Land Of Hope And Dreams
American Land
Bobby Jean
Detroit Medley
Wooly Bully

lördag 9 maj 2009

Rolling Stones släpper sina gamla skivor - igen

Satt och kollade lite på Ginza och helt plötsligt såg jag att The Rolling Stones ska släppa alla sina skivor igen (!). De ska vara "remastrade" med ett bättre ljud än nånsin, men det har vi ju hört förut. Faktum är att de för omkring tio år sedan gjorde exakt samma sak. Det vill säga släppte alla sina skivor med ett förbättrat ljud. I praktiken innebär detta att någon gått in i studion och skruvat upp ljudet litegrann. I det här fallet är det dock anmärkningsvärt att det inte ens finns med några bonuslåtar på de nya utgåvorna. Det hade knappast varit för mycket begärt att de hade letat upp några gamla live- eller demoinspelningar och lagt till. Inte minst eftersom som skivorna säljs till fullpris. Men mr Jagger är nog rockbranschens mest penningkåta individ. Gruppen har ju sedan decennier tillbaka gått i bräschen för att höja sina biljettpriser inför varje turné med motiveringen det här nog är sista gången vi ser dem på scen tillsammans. Hmm. Har vi hört det förut? Nu skulle man kunna tro att jag inte alls gillar Stones, men det stämmer inte alls. De är faktiskt ett av mina favvoband men jag är så trött på att de vill ha alla mina pengar.
http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=240192

fredag 8 maj 2009

Björn och Benny i hotellbranschen

På Gomorron Sverige i morse så spelade man Björn och Bennys nya låt. Vad ska man säga? Det här är någon form av PR-video för deras hotell i Stockholm. Och vad är bättre PR än en ny låt från männen bakom ABBA? Men varför i hela världen var de tvungna att låta sin personal sjunga? Det som hade kunnat bli en bra låt förstörs nu av en körsång som får mig att både vilja skaffa öronproppar och hörselkåpor. Klicka på länken nedan och lyssna själva.
http://www.rival.se/

torsdag 7 maj 2009

Dylan blandar och ger

Jag lovade att återkomma med några rader om Dylans nya skiva. Nu har jag lyssnat på den såpass många gånger att jag tycker mig kunna skriva några väl valda ord. Sedan mästerliga Time Out of Mind (1997) har Bob Dylan fortsatt att leverera bra musik både på live och skiva. Jag tycker dock att Modern Times (2006) hade fler bra låtar än Together Through Life. Uncuts recensent och redaktör Allan Jones och de tycker emellertid precis tvärtom, så tiden får väl utvisa vem som har rätt ;-) Första låten Beyond here lies nothin´är mästerlig. Det svänger ordentligt när Dylan sjunger "Just as long as you stay with me, The whole world is my throne". Men redan i nästa låt tappar skivan allt tempo. Life is hard kanske passar som sista dans på ålderdomshemmet, men jag somnar bara. Och sådär fortsätter det. Ibland är det genialt som i Shake Mama Shake och It´s All Good, men emellanåt låter han väldigt trött som i My Wife´s Home Town. Jag tror dock att många av låtarna kommer göra sig på scen. Det är där han skapar sin främsta musik nuförtiden, fast så kanske det alltid har varit.
Together Through Life finns som dubbel cd. Bonusskivan innehåller en timme av Dylans hyllade radioprogram Theme Time Radio Hour. Han sitter och småpratar och spelar personliga favoriter. Det är underhållande att lyssna till "mysfarbrorn" Dylan. Programledaren Dylan har nämligen ytterst lite att göra med den fåordiga person man har sett stå på scen så många gånger.
Roxette ska tydligen göra comeback. Det var ju ingen som röstade för en återförening här, men de lär ha gott om fans i Tyskland och Sydamerika.

tisdag 5 maj 2009

Harry Dean Stanton birollernas kung

Satt och slökollade på "2 ½ män" idag. Plötsligt dyker Sean Penn, Elvis Costello och Harry Dean Stanton upp hemma hos Alan och Charlie. De spelar sig själva och är där för att spela poker. Sean Penn och Elvis Costello behöver kanske ingen närmare presentation, men Harry Dean Stanton är det tyvärr många som inte känner till. Det är synd. Han är nämligen en av Hollywoods coolaste skådisar och han har gjort fantastiska roller i ett stort antal filmer. Eller vad sägs om Alien, Flykten från New York, Straight Story, She´s So Lovely, Paris, Texas, The Pledge? För att inte tala om min och brorsans favorit Repo Man (kolla in klippet nedan). På IMDB står det att han gjort hela 165 olika roller, men det är sällan han spelar huvudrollen. I år fyller han 83 år men fortsätter han vara produktiv. Just nu är han aktuell i HBO serien Big Love som handlar om en polygamist (spelad av Bill Paxton) och hans tre fruar.
http://www.youtube.com/watch?v=0IzCyp-dwbs

söndag 3 maj 2009

5 albums that shaped me

På Facebook är det just nu väldigt inne att välja fem saker. Man ska välja sina fem favoritfilmer, fem favoritserier, fem favoritskådisar fem saker man inte kan lämna hemmet utan och så vidare. Häromdagen fick jag dessutom se att man kunde välja fem skivor som format mig (det låter väldigt dramatiskt när man översätter det till svenska). Hur som helst. Det verkade skoj så jag började fundera, men det visade sig ganska svårt att välja. Det här är ju faktiskt viktiga saker ;-) Och man får ju inte heller förväxla det med ens fem favoritalbum. För de kan ju variera från vecka till vecka. Hur som helst. Detta blev mina val.
1. Bruce Springsteen "Born in the USA". Jag minns att jag under lågstadiet tyckte Born in the USA var den häftigaste låten någonsin. Den spelades flitigt i radio och då brukade jag vrida upp volymen och sjunga med. Jag var för liten för att få se honom på Ullevi 1985, men jag minns hur det pratades om de magiska konserterna under flera år efteråt (inte minst eftersom arenan fick byggas om).
2. The Beatles "Help!". Under låg- och mellanstadiet satt jag ofta och lyssnade på min mors gamla Beatlesskivor. Det var Sgt Pepper, Help! och Revolver. Men Help! var min favorit. Kanske på grund av att omslaget var minst utflippat.
3. Nirvana "Nevermind". Under högstadiet kom grungen. Det var högsta mode med flanellskjortor och jag gillade både Nirvana och Pearl Jam. Första gången jag upptäckte Nevermind var i butiken Ljudrummet i Knalleland i Borås. Två stilmässigt helt olika killar stod och lyssnade på varsitt exemplar. Jag kunde inte förstå varför. Ekvationen gick inte ihop. De såg ut att komma från olika världar. Sedan började "Smells Like Teen Spirit" spelas på MTV och helt plötsligt lyssnade alla på Nirvana.
4. Lou Reed "Transformer". Under gymnasiet började jag lyssna alltmer på gamla hjältar (gubbar). Lou Reed och Velvet Underground stod högt i kurs och det gör de faktiskt fortfarande. På senare år har jag även upptäckt John Cales storhet men då trodde att Lou Reed var det enda geniet i Velvet.
5. Neil Young "Harvest". I Lund stod Bob Dylan och Leonard Cohen högt i kurs, men Neil Young var också en favorit. Harvest är hans bästa skiva. Få skivor har jag lyssnat på så många gånger utan att tröttna. Klicka på länken nedan och lyssna på Old man som han skrev när han var 24 år gammal (!).
http://www.youtube.com/watch?v=dVC2cszdTao

fredag 1 maj 2009

Om döda rockstjärnor och gravar

Just nu läser jag "Killing Yourself to Live" av Chuck Klosterman. På omslaget står det att det är en till 85 % sann historia. Det låter ganska lovande tycker jag. Författaren jobbar på en musiktidning och får för sig att han ska skriva ett reportage om kända platser där rockstjärnor har dött. Sagt och gjort. Han hyr en bil och åker kors och tvärs över USA till dessa ställen. Det är ganska underhållande läsning även om det kanske inte låter så. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför det är så intressant med platser där kändisar har dött. Platser där vanliga människor dör intresserar ju inte någon. För att ta ett exempel. Elvis lär ha dött på toaletten, men jag skulle tio gånger hellre se resten av hans hus i Graceland, eller kanske Sun Studion i Memphis där han spelade in några av sina första låtar. De flesta "vanliga" människor dör i sina sängar, hemma, på ålderdomshem eller sjukhus, men ingen skulle få för sig att åka runt och titta på dessa platser. Fast när det gäller rockstjärnor kanske det också handlar om sättet de dör på. De dör ju sällan av ålderdom eller sjukdom, nej då är det betydligt vanligare med överdoser, självmord, bilkrascher eller "mystiska omständigheter". Sannolikt ett resultat av deras liv och leverne.
Apropå död och kändisar. Jag läste en notis på DN om att kyrkogården Pere-lachaise i Paris har öppnat en ny sajt. På Pere-lachaise vilar bland annat Jim Morrison, Edith Piaf, Maria Callas, Oscar Wilder och Frédéric Chopin. Jag har själv varit där och det var en plats med en speciell rofylld atmosfär, men Jim Morrisons grav var något av en besvikelse. Den är ju så liten och tanig, inte alls som i slutet av The Doors filmen av Oliver Stone ;-) Ni kan själva kolla genom att klicka på länken nedan.
http://www.dn.se/dnbok/vilse-bland-gravar-pa-natet-1.844446
http://pere-lachaise.com/