Michael Jacksons obduktionsprotokoll

Jag kom hem från Budapest igår kväll. I väntan på bagaget på flyplatsen fick jag tag i en kvällstidning. Där stod det en massa snaskiga detaljer om Michael Jacksons barn. Man spekulerade i hur de kom till och ifall någon av dem egentligen var hans biologiska barn. Hur det gick till när de hittade sin livlöse pappa och så vidare. Idag kan man läsa detaljer ur hans obduktionsrapport. Han var tydligen både undernärd och beroende av diverse mediciner. Skriverierna som pågått i större delen av Michael Jackson liv fortsätter nu alltså i en annan form men är snaskigare än någonsin.
Peace & Love festivalen i Borlänge är nu Sveriges största musikfestival med mer än 40 000 sålda biljetter. Det är imponerande men vad som är intressant är att flera av årets största artister är svenska. Sophie Zelmani, Anna Ternheim, Thåström, Soundtrack of our lives, A Camp och Timbuktu. Jag hade gärna varit där.

Michael Jackson dod!

Jag ar i Budapest pa semester sa darfor har jag inte skrivit pa nagra dagar. Fick hora att Michael Jackson dott. CNN rapporterar oavbrutet nyheten och har gjort sa hela morgonen. Nyss satt Corey Feldman tillsammans med Larry King (programledare pa CNN) och berattade om varfor Jackson ar den storsta artisten genom tiderna. For er som inte vet vem Feldman ar kan jag beratta att han var en stor barnkadis pa 1980-talet, da han var med i filmer som Stand By Me och The Goonies. Feldman var kompis med Jackson nar han var liten och fick folja med till hans gard Neverland och leka med hans djur etc. Pa senare ar verkar de dock inte haft sa mycket kontakt. Nu satt Feldman i morgonsoffan och visade ett par solglasogon han fatt av Jackson en gang. Det hela var ganska sorgligt. Feldmans egen karriar har ju knappast heller gatt spikrakt pa senare ar. Spekulationerna om varfor Jackson dog ar redan igang. Manga verkar tro att han tog livet av sig. Det ar mojligt. Jag tror inte han klarade pressen att gora comeback. Om det sedan hade fysiska eller psykiska orsaker far val tiden utvisa, men forvantningarna pa hans comebackspelningar i London var enorma. Biljetterna salde slut pa en nolltid och alla forvantade sig att han skulle vara battre an nansin.

Angus underhöll hela Ullevi

AC/DC konserten var helt okej, men jag är inte van att se ett band där alla låtar till synes verkar vara stöpta ur samma mall. Bortsett från Ramones vet jag ingen grupp som gjort så många låtar som är så snarlika varandra. Men bandet levererar det fansen vill se; en grym rock n´roll show!
På scen domineras bandet fullständigt av gitarristen Angus Young. Faktum är jag är riktigt imponerad av hans energi (och då såg jag ändå Springsteen för två veckor sedan). Han är fullständigt galen och spelar gitarr springandes, liggandes på rygg, ovanför huvudet, på knäna och så vidare. Det är riktigt underhållande, även om han har gjort det här 10000 gånger förut. Dessutom är han bevisligen en riktigt duktig gitarrist. Problemet är väl bara att, bortsett från sångaren Brian Johnson, är resten av bandet rena statisterna. De bara står där och gör inte mycket väsen av sig. Angus brorsa Malcolm Young ser minst sagt trött ut. Jag har läst en hel del recensioner efter konserten och de får en fyra i betyg i stort sett samtliga tidningar. Många är dock kritiska till att bandet spelar samma låtar kväll efter kväll. De menar att det inte finns något utlopp för improvisation. Det är kanske sant, men då jag inte sett dem förut kan jag inte ha några större synpunkter på saken. Bäst igår kväll var i alla fall inledande Rock n´roll train, Thunderstruck, Hells Bells, TNT och Highway to Hell, men det är ju mina favoriter i vanliga fall, så det kanske inte är så konstigt att jag tycker det.

Angus Young i början av konserten. Han har inte hunnit ta av sig skoluniformen ännu.

Brian Johnson tar i från knäna. Ibland kraxar han lite väl mycket men vad gör väl det?

Angus showar ute i publikhavet. Nu endast iförd shorts.

AC/DC konsert i Köpenhamn

Blev tipsad om den här recensionen med anledning av morgondagens konsert: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/musik/konsertrecension/article443682/Rockens-knegare-spelade-for-fansen.html
Enligt Sydsvenskans recensent tillfredställde konserten i Köpenhamn igår alla tänkbara rockbehov och vad mer kan man begära?
David Lynch ska tydligen ge ut musik. Bandet heter Fox Bat Strategy och Lynch har skrivit texterna och producerat musiken. Skivan är en hylling till bandets avlidne gitarrist Dave Jaurequi. Det blir intressant att höra hur det låter. Säkert skumt så det räcker till och blir över.

25 års jubileum för This Is Spinal Tap

I år är det 25 år sedan This Is Spinal Tap kom ut. Det ska firas med ett samlingsalbum med titeln "Back from the dead". För er som fortfarande inte sett till filmen har ni något att se fram emot. Den handlar om de påhittade hårdrockbandet Spinal Tap som man får följa i en dokumentär under en längre tid. Man får se dem göra töntiga intervjuer, uppträda med dvärgar, bråka i studion och göra comebackturné i Japan. Mycket av filmens handling är hämtad från andra artister såsom Iron Maiden och Ozzy Osbourne och det gör att igenkänningsfaktorn är stor. Faktum är att många inte förstod att detta var en skämtfilm utan trodde bandet fanns på riktigt. Kolla in trailern nedan, men köp för guds skull inte skivan! Det räcker gott att se filmen.
http://www.youtube.com/watch?v=CengeVXgxRU&feature=related

Ingen festivalsommar hittills

Den gångna helgen hade festivalarrangören Luger samlat ihop ett imponerande startfält till festivalen "Where the action is" i Stockholm. Det var Neil Young, Pretenders, Fever Ray, Nick Cave, Pixies, Magic Numbers med flera. Jag tror inte jag har sett ett så bra festivalprogram på flera år. Men vad hjälpte det? Under hela helgen bjöd Stockholm på sitt absolut sämsta sommarväder. Det var omkring 10-12 grader och ösregn. Jag hade några vänner som var på plats. En av dem roade sig med att skicka mig ett flertal mms med bilder under kvällen. Det såg ut att vara blött, kallt, lerigt och ont om folk. Ingen vill gå på festival när det regnar så är det bara. Det behövs inte mycket regn för att det ska bli geggamojja av alltsammans. Frågan är om det svenska klimatet lämpar sig för festivaler under juni månad. Jag är tveksam. När jag brukade besöka Hultsfredsfestivalen så ägde den rum i juni (nu har de flyttat den till mitten av juli). Jag tror sällan att jag frusit så mycket som under dessa nätter. Problemet med juni är nämligen inte bara att det kan regna och vara kallt på dagarna. Det är också riktigt kallt på nätterna! Och detta gäller oavsett om det är bra väder dagtid.
Roskilde ser förresten också ut att få problem i år. De har bara sålt 40 000 av totalt 75 000 biljetter. Det beror på den danska kronan. Den är numera så övervärderad att man får betala 1,50 svenska kronor för en dansk. Det lär inte resa dit särskilt många svenskar under sådana omständigheter.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3035689.svd

Snart dags för AC/DC

Ikväll har jag varit på fotboll. Det var U21 EM och Spanien mötte Tyskland på Gamla Ullevi. Läktarna var fulla med kids som käkade popcorn och snackade skit. De verkade inte så intresserade av vad som hände på plan, men det kanske bara är jag som blivit gammal? Matchen slutade i alla fall 0-0, men den var avsevärt mycket bättre en de oavgjorda matcher jag sett i allsvenskan på sistone.

Sommarens andra stora konsert (den första var ju Bruce förstås) närmar sig med stormsteg. Den här gången ska jag se och höra AC/DC på Ullevi. Jag har aldrig sett dem live så det ska bli en upplevelse. Detta är knappast ett band jag lyssnar på för jämnan, men ibland kan det vara skönt att lyssna på musik som inte kräver någonting. AC/DC är bara rock n´roll på gott och ont. Det är simpla ackord och träffsäkra riff. Jag läser på deras hemsida att de idag spelar i Oslo, i Helsingfors på onsdag och i Köpenhamn på fredag. Med andra ord har de ett späckat schema innan de kommer till Göteborg på söndag. Enligt GP går det åt tre syrgastuber i samband med varje spelning. Detta för att Angus Young och de andra ska orka springa som de vore 20. Ja, vad gör man inte för rocken?

Bild från Oslo i februari i år. Det är lite gubbvarning på kepsen och posén eller vad säger ni?

Skivförsäljningen ökar

Är detta ett resultat av Ipred-lagen? Jag tror faktiskt det. Igår besökte jag vår lokala videobutik och kunde konstatera att även där förekom det en kommers jag inte sett på evigheter. Det var fullt med folk och de handlade inte enbart godis. I artikeln skriver DN att det kan hänga samman med stora skivsläpp från U2 och Bruce Springsteen. Det tror jag inte alls på. Det är stora artister varje år som släpper skivor, men det här är första gången på flera många år som skivförsäljningen visar postiva siffror.
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/skivforsaljningen-okar-igen-1.889895
Igår satt jag och kollade lite på SVT:s temakväll om elgitarrer. Den var ärligt talat inget vidare. Mest en massa gammal skåpmat. Kvällen kröntes av dokumentär om "Luftgitarr i Finland". Dokumentären "History of rock 'n' roll: Guitar heroes" var i alla fall lite intressant. Den berättade bland annat om hur det gick till när elgitarren uppfanns. Gittaristen Les Paul byggde en egen solid gitarr som han började använda på scen. Ingen förstod att han spelade på en elgitarr, men efter en tid blev han kontaktad av gitarrtillverkaren Gibson. De ville serietillverka hans gitarr och så blev det. Det intressanta i sammahanget var att Fender ungefär samtidigt kom på samma sak. När sedan väl elgitarren kom ut på marknaden gjorde den succé. Inte minst tack vare Chuck Berry som influerade alla med sitt sätt att spela.

Bäst att köra själv

Satt i bilen i dag och lyssnade på soundtracket till Tarantinos "Death Proof". Med på skivan är T. Rex låten Jeepster. Detta fick mig att minnas att jag läste en ganska intressant sak om sångaren Marc Bolan i Chuck Klostermans "Killing Yourself to live". Marc Bolan skrev massor av låtar om att åka bil. I "Children of the Revolution" sjöng han "I drive a Rolls Royce 'cause it's good for my voice" och Jeepster är ju en speciell typ av Jeepmodell. För att inte tala om låten "Cadillac" där han sjunger att han älskar sin tjej så mycket att han ska köpa henne en Cadillac. Ja, sådär håller det på. Det intressanta i sammanhanget är dock att han inte själv hade något körkort. Det var hans flickvän som fick köra runt honom och det gick inte så bra. I september 1977 körde hon rakt in i ett träd och orsakade hans död. Detta var veckor innan han skulle fyllt 30. En tragisk historia.
http://www.youtube.com/watch?v=8CwKJapgzFk
Tarantinos soundtracks är för övrigt ett kapitel för sig. Första gångarna man lyssnar på dem tycker man kanske att det är lite häftigt med dialogen mellan låtarna. Men efter några gånger är man rejält trött att höra samma konversation om och om igen. Det är på något sätt som att Tarantino älskar att höra sina texter lite för mycket. Soundtracket till Pulp Fiction är det värsta exemplet för det var en riktig storsäljare i mitten av 1990-talet. Skivan fanns i vartenda studentrum och spelades för jämnan. Jag vet inte hur många gånger jag har hört John Travolta prata om hamburgarna heter "Le Big Mac" och "Royale With Cheese" på Mac Donalds i Paris. Minst sagt tjatigt.

Smaken är som baken

Då jag är föräldraledig är jag hemma en hel del på dagarna. På sistone har jag och sonen tvingats lyssna på en av mina grannars vedervärdiga musik. Jag misstänker att det är den andra föräldralediga pappan i trappuppgången. En trevlig kille men hans musiksmak lämnar en del övrigt att önska. Idag spelade han bland annat den här låten:
http://www.youtube.com/watch?v=j0LD2GnxmKU&feature=fvst
Men det värsta är att allt han spelar går i samma tema. Basen får väggar, golv och tak att viberera. Kort sagt det är någon form av eurotechno från helvetet! Tanten ovanför har passerat bäst före datum sedan länge och får hemtjänst 24 timmar om dygnet. Jag undrar om det var så här hon ville sluta sina dagar - med att lyssna på Scooter?!! Tur att jag spelar lite bra musik härnere.
Imperiet släpper en ny box idag. Jag har aldrig riktigt förstått dem. I mina öronen är det alltför mycket 1980-tal, men Var e vargen och Du ska va president är förstås bra.

Ännu en Greatest Hits skiva

Lagom till Springsteens Europaturné väljer skivbolaget att släppa ännu en Greatest Hits skiva. Det är hans tredje i ordningen (om man räknar "The Essential" som en greatest hits). Och visst skivan innehåller många av hans bästa låtar, men jag måste säga att jag är lite kluven till den här typen av samlingar. Om man inte känner till artisten kan de förstås fungera som en slags introduktion till de övriga skivorna. Men om vi pratar om artister som Bob Dylan eller Bruce Springsteen är det futtigt att försöka klämma in deras enorma produktion på en eller två cd. Samtidigt är det inte svårt att förstå varför man ger ut den här typen av skivor. De säljer ju fantatiskt bra! Faktum är att några av världens mest sålda skivor är "Greatest Hits" t.ex. Abbas "Gold", Eagles och Queens "Greatest Hits".

I senaste numret av Mojo har tidningen valt att lista The Cures tio bästa album, men två av skivorna på listan var deras "Singles collection". Det är ju helt förkastligt, den typen av samlingar hör ju inte hemma i en sådan lista. Det är självklart att de är bra - de innehåller ju alla deras singlar!

Bilder från konserten

Tyvärr fick man ju inte ta in systemkameror på konserten så bilderna är väl lite sisådär men det får duga.

Folk börjar samlas utanför arenan för den sista av totalt tre stadion spelningar. Samtliga recenster jag läst är överrens. Denna sista spelning var den bästa. Kan det hänga samman med att solen sken och Bruce var på ett så exceptionellt bra humör?

Två goa gubbar i väntan på Bossen.

Svenska och amerikanska flaggor vajar i topp dagen till ära.

Cliffrocker i väntan på konserten.

Outlaw Pete från senaste skivan framfördes i cowboyhatt med västerntema.

Bruce och Little Steven sjunger ikapp.

Springsteen rena medicinen

Igår var det alltså dags för sommarens konserthöjdpunkt; Springsteen på Stadion. Uppladdningen kunde dock varit bättre. Strax innan vi åkte hemifrån hade jag 39 graders feber, men har jag åkt till Stockholm kan man ju inte låta en sådan sak stoppa en. Strax efter åtta dundrade bandet igång med No Surrender och helt plötsligt kände jag mig frisk. Bruce har nämligen den inverkan. Att se honom live är som att få en vitamininjektion och gårdagen var inget undantag. Snarare spelade han med en intensitet som gjorde mig förvånad. Hur orkar han? Turnén har ju trots allt pågått ett bra tag nu och det här var den tredje spelningen i rad på Stadion. Nu hinner jag tyvärr inte skriva mer, då mitt tåg går snart, men jag återkommer med bilder och mer kommentarer vid ett senare tillfälle.

På plats i Estocolmo

Har du nånsin varit i Bullshitcity? Frågar sig Ulf Lundell i låten Stockholm City. Ja, det har jag, men jag slås ändå alltid av de stora kulturskillnaderna. Bara man ska gå av tåget börjar folk knö för att kunna gå av så tidigt som möjligt. Hur många mikrodelar av en sekund tjänar de på detta? Sedan fortsätter det. Cliffrocker hämtade mig med bilen och de tog en halvminut, så blockerar en kille vår färdväg helt i onödan bara för att han ska fram. Det enda resultatet var att ingen kunde åka någonstans. Han blockerar både sig själv och oss. Till råga på allt hade han väjningsplikt. Ja, i Stockholm är sig likt. Dessutom är det svinkallt. Bara 12-13 grader. Inte alls som varma goa Göteborg! Tur att Cliffrocker och hans shinona tar så bra han om mig och med en vinst med Danmark blir säkert humöret ännu bättre.
På tåget lyssnade jag bland annat på Patti Smiths "Twelve". En coverskiva där hon tolkar alltifrån Nirvanas "Smells Like Teen Spirit" till Bob Dylans "Changing of the Guards". Den har inte fått särskilt bra kritik, men jag gillar den. Det är bra låtar och jag tycker hon gör många av dem på ett nytt och spännande sätt.
http://en.wikipedia.org/wiki/Twelve_(Patti_Smith_album)
http://www.youtube.com/watch?v=EAGmuxPAD_4

Snart dags för Bossen

Imorgon åker jag till Stockholm för att se Bossen på söndag. Torsdagens spelning fick en fyra i GP, men DN var desto mer kritisk. Det finns krav och förväntningar på att han ska leverera en makalös show varje gång. Problemet är bara att när man har sett honom några gånger jämför man med de tidigare gångerna. På en presskonferens i samband med torsdagens konsert framhöll han förra årets två spelningar på Ullevi som förra turnéns bästa. Det säger en hel del och Göteborgspubliken och Ullevi. Jag har förresten sett honom en gång på Stadion förut. Det var 1999 och var första gången han turnerade med E-Street band på flera år. Nu är de betydligt mer varma i kläderna. Han har ju mer eller mindre turnerat konstant sedan The Rising släpptes 2002.
David Carradine mest känd från Tarrantinos Kill Bill-filmer och tv-serien Kung Fu har tagit livet av sig. Tråkigt tycker jag. Tarrantino har ju varit fantatiskt duktig på att väcka gamla skådespelarkarriärer till liv, men den här gången fick det inget lyckligt slut.

Neil Young boxen kom till slut

Första gången jag hörde talas om att Neil Young skulle ge ut en stor box med en massa outgivet material var någon gång i mitten på 1990-talet. Det pratades om jättelik samling låtar som ingen hört förut och som skulle vara fullt i klass med det som levererats på de officiella skivorna, men åren gick och det kom aldrig någon box. Däremot fortsatte Neil Young att turnera och ge ut nya skivor i ett tempo som få artister kan mäta sig med. För något år sedan började han plötsligt ge ut flera liveskivor med spelningar från början av hans karriär. Neil hade börjat gräva i sina arkiv och idag kom den; Neil Young Archives Volume 1 - 1963-1972. En monstruös samling på 10 Blue-ray eller DVD skivor, en jättelik bok och 129 låtar (varav en stor del aldrig tidigare utgivna). Givetvis känner jag ett habegär utöver det vanliga, men priset (2000 kr) avskräcker. Den ges ut i en billigare version också med vanliga cd-skivor och utan rörliga bilder/videos. I de dyrare versionerna får man en kod som gör att man kan ladda ner alla låtar till sin dator i mp3 format. Johan Lindqvist var tidigt ute och gav den full pott i dagens GP. Det är den säkerligen värd. I mitt tycke har aldrig Neil Young varit så bra som han var under den här perioden och hans fyra första skivor är riktiga klassiker.
Ja, nu ska jag inte tråka ut er mer. Däremot kan jag konstatera att cdon rear ut Ulf Lundells samling som han gav ut för knappt två år sedan. Den kostade också 2000 kronor när den var ny. Nu kostar den 499 kr...
http://cdon.se/musik/lundell_ulf/under_vulkanen_1972-2007_(14cd%2b2dvd)-805547

Boråsförlag bråkar med JD Salinger

Det är lite intressant att konstatera att bokförlag från Borås (som dessutom delvis ägs av en kille som gick i min paralellklass på högstadiet) har hamnat i storbråk med den store JD Salinger. Samtidigt visar detta att de inte verkar känna till något om Salinger. Han har åtskilliga gånger gått till domstol för att försvara sina verk och sitt namn. Jag har Ian Hamiltons biografi "På spaning efter JD Salinger" i min bokhylla. Författaren blev stämd för upphovsrättsbrott eftersom han publicerade gamla brev han hittat av Salinger. Dessa brev finns inte med i min upplaga. Hamilton förlorade nämligen mot Salinger och det finns mycket som tyder på att Nicotex kommer att göra det också. Ingen skulle köpa boken om den inte lanserades just som en uppföljare till Räddaren i nöden. Fast Salinger är ju knappast purung längre (fyllde 90 år i januari). Han kanske inte orkar kämpa så länge. För er som inte läst något av Salinger; läs för all del Räddaren i nöden, men missa heller Franny & Zoe min personliga favorit.
http://www.dn.se/dnbok/j-d-salinger-stammer-svenskt-bokforlag-1.881952
Halvdålig text om Salinger här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/J.D._Salinger

Nya artister

Somliga läsare undrar om jag aldrig lyssnar på nya artister? Det korta svaret är nästan aldrig, men det händer ibland. Den senaste veckan har jag till exempel fallit som en sten för The Deportees "Under the pavement - the Beach". De släppte sin nya skiva i fredags. Tror de kan få sitt stora genombrott i sommar.
http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1025894&renderingdepartment=2.34562
Sedan är jag förstås väldigt förtjust i Kanye West "Heartless". Fast frågan är ju om man kan kalla honom för en ny artist men med mina mått mätt så...
http://www.youtube.com/watch?v=u9wnoCCCXVM

Nick Drake storsäljare efter sin död

Jag har inte skrivit så mycket på sistone. Drabbades av penecillinallergi för några dagar sedan och ser numera ut som en skär gris. Hela kroppen är svullen och täckt av rosaröda prickar. Kliar gör det också. Min fysiska hälsa påminner alltmer om Olle Ljungströms...
Det senaste numret av Mojo innehåller ett stort reportage om Nick Drake. Det står att ingen av hans skivor sålde mer än 5 000 ex under hans levnadstid. Jag undrar just hur många exemplar som sålts sedan hans död? Det finns knappast ett bättre sätt att få uppmärksamhet än att dö. Men som Magnus Uggla sa; Varför ska man ta livet av sig om man inte får höra snacket efteråt? Det sorgliga med Nick Drake är att han verkligen förtjänade att bli något stort men när framgången uteblev tog det honom hårt. Five Leaves Left, Pink Moon och Bryter Layter är verkligen tre fantastiska skivor, men även Time Of No Reply (som gavs ut postumt) är bra. För några år sedan gick dokumentären A skin too few på tv. Hans familj medverkade i filmen och berättade om hans uppväxt. Helt plötsligt förstod man varför han längtade efter framgång så mycket.
http://www.youtube.com/watch?v=Y2jxjv0HkwM
Jag skrev ju några rader om The Sounds för ett tag sedan. Nu verkar någon på DN ha läst min blogg ;-)
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/the-sounds-intervju-crossing-the-rubicon-1.879123