Oasis splittras

Ja det verkar som Noel till slut fått nog av lillebror Liam. Men om några år när pengarna är slut så kommer de säkert att återförenas. Jag minns när de var som mest kaxiga i slutet på 1990-talet och hävdade att de skulle bli större än The Beatles. George Harrison kommenterade saken med att vi får väl se hur många som kommer ihåg er om några decennier.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5714075.ab

Man tänker sitt

Fredrik Wenzel som var med och skrev manuset till Farväl Falkenberg hade i helgen premiär med en ny film som han skrivit och regisserat tillsammans med Henrik Hellström. Filmen har titeln Man tänker sitt och av trailern att döma verkar den gå i samma stil som Farväl Falkenberg. Inte alltför muntert med andra ord. Jag var inte helt "blown away" av den om jag ska vara ärlig, men skämtet "en mås, flera möss" var kul. Och så hade de förstås lyckats att skapa en viss stämning i filmen som till stor del berodde på att musiken var fantatisk. Här ett smakprov om ni inte hört den förut.
http://www.youtube.com/watch?v=1NpwN6E0M44

Gå vidare

Nu när begravningen har varit så ska man gå vidare. Det är kanske ingen som säger det rakt ut, men det är underförstått. Men att gå vidare är svårt för många i min närhet. Samtidigt är det nödvändigt. Att sörja 24 timmar om dygnet tar på krafterna. Det går helt enkelt inte. Att ta en dag eller kanske bara en timme i sänder är kanske det enda bra tips jag har hört i det här sammanhanget. Hörde en dikt häromdagen. Orden; "Din frånvaro upptar hela min tillvaro", etsade sig fast. Det är verkligen sant för många i D:s närhet.
Begravningen var fin men efteråt var jag helt utmattad. Pratade med några av D:s kurskamrater från Chalmers efter ceremonin. De var alla överrens om att han var otroligt begåvad. Behövde oftast inte ens plugga till tentorna. Hade han det för lätt för sig? Säkert inte, men man vill ju förstå alltsammans. Letar svar som inte finns. En ung begåvad människa kastar bort sitt liv.

Sorgliga låtar

D älskade verkligen musik. Han lyssnade på allt möjligt, men favoritgruppen var The Pogues. Annars var det mycket svenskt såsom Lars Winnerbäck, Anna Ternheim, Cirkus Miramar, Thåström och Ebba Grön. Igår planerade vi för hans begravning. Det blir mycket musik och givetvis många av hans favoritlåtar. Samtidigt kan vi förstås inte bara spela The Pogues för då skulle det hela likna ett irländskt bröllop. Men att bara spela sorglig musik känns ju inte heller rätt, för D var inte någon sådan person. Jag tycker att man på begravningen skall försöka minnas hur D var som person. Därmed inte sagt att vi inte får visa hur ledsna vi är över att han inte finns hos oss längre.
Sorgliga låtar finns det gott om kan jag konstatera. Mina favoriter är "Indifference" med Pearl Jam och "Hallelujah" med Jeff Buckley.
http://www.youtube.com/watch?v=tHDX9qb2-BQ&NR=1

Ny låt med Lars Winnerbäck

Här kan ni lyssna på Lars Winnerbäcks nya låt: http://www.myspace.com/larswinnerback
Gillar den skarpt. Texten känns passande just nu.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan vara så förfärligt
Det kan vara så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt
Det kanske var bra

Idag skiner solen

Ibland känns allt som vanligt men så blir man påmind om alltsammans igen. Det behövs inte så mycket. Kan räcka med en låt, ett inslag på tv eller en artikel i tidningen. Det värsta är alla frågor man inte får något svar på. Det är tur att vi har vår son som får oss att skratta. När vi ber honom säga mormor så säger han "Bobbo", men det roliga är att han också börjat säga "Bobbo" när vi ber honom säga mamma. Detta trots att han mycket väl kan säga mamma. Imorse frågade jag vad hans dagisfröken heter. Hon heter tydligen också "Bobbo"...

Ledsen

Jag har inte skrivit på några dagar - har inte haft någon större lust. Min fru förlorade sin lillebror i torsdags. Han skulle flytta ihop med sin flickvän till helgen och hade precis avslutat en femårig utbildning på Chalmers. Overklighetskänslan för oss anhöriga har sedan dess varit påtaglig. En känsla av att det här händer inte. Det är en mardröm som vi kommer vakna upp ur. Nu har det gått en knapp vecka och vi kanske har förstått vad som hänt, men det är fortfarande lika hemskt och obegripligt. Vi har massor av bilder på D som vi tittar på. Han ser glad ut. Det finns inte något spår av någon ångest eller något mörker. Det är så jag hoppas han har det nu.
Här är en låt som jag vet att han älskade men där texten nu får en annan innebörd:
http://www.youtube.com/watch?v=xFofMFww_ag

Dagisbekymmer

Jag håller på att skola in min son på dagis. Det går ganska bra men idag drabbades vi av ett smärre bakslag; en av de andra ungarna visade vem som bestämmer. Först puttade han ner min son från en klätterställning och sedan smällde han till honom när han satt och väntade i sin vagn. Givetvis sa personalen ifrån, men hur tillrättavisar man egentligen en tvåårig "bully"? Nej, vi får allt titta på "Kung-fu Panda" i helgen så sonen lär sig några grepp. http://www.youtube.com/watch?v=Oj5rS8-3xPI
Keppler var varken en man eller en kvinna utan ett par; Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. Läs mer här:
http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?ProgramId=478&artikel=3024559
Själv börjar jag bli lite trött på alla svenska deckarförfattare, undantaget Håkan Nesser då.

John Hughes död

Han dog den 6:e augusti av en hjärtinfarkt. I mitten på 1980-talet gjorde Hughes ett flertal sköna "High school-filmer" såsom Breakfast club, Some Kind of Wonderful och min personliga favorit Ferris Bueller´s day off (på sv. "Fira med Ferris"). Den senare handlar om den minst sagt påhittige Ferris Bueller som bestämmer sig för att låtsas vara sjuk och stanna hemma från skolan en dag. För att ta i lite extra påstår han att han i princip ligger på dödsbädden. Detta får skolans elever att starta en penninginsamling för den omåttligt populära Ferris. Pengarna skall gå till hans sjukvård... Ovetandes om detta lurar Ferris med sin kompis på diverse upptåg. Bland annat hämtar han sin flickvän på skolan genom att utge sig för att vara dennes pappa och lånar kompisens pappas Ferrari för en åktur. Jag tror jag sett filmen 10 gånger även om det var några år sedan nu. Självklart är den totalt orealistisk, men när jag var yngre tilltalade den mig oerhört. Tyvärr övergav John Hughes att göra ungdomsfilmer till förmån för familjekomedier såsom Beethoven och 101 dalmatiner och de fyra Ensam Hemma-filmerna. De blev alla stora publiksuccéer men de kommer knappast få samma kultstatus som hans 1980-tals produktion.
http://www.youtube.com/watch?v=rj1bJ2xd_As

Nya skivor att se fram emot i höst

Lars Winnerbäck ska ge ut en ny skiva i september med den något skumma titeln "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Samma månad släpper gubbrockens "okrönte kung" Mark Knopfler "Get Lucky". Detroit Cobras har också en ny skiva på gång. Arbetsnamnet är "Lost and found" men något releasedatum är inte spikat ännu. Till sist uppger Aftonbladet att Bob Dylan har en julskiva på gång. Den mannen verkar kunna komma undan med vad som helst.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article5619799.ab
http://www.youtube.com/watch?v=v8ZhLBO9NZY&feature=fvw

The Blue Ridge Rangers...

är namnet på John Fogertys nya skiva som kommer ut den 1:a september. Med på skivan finns låten "When Will I Be Loved" som är ett samarbete mellan honom och Bruce Springsteen. Ni kan lyssna på låten här: http://www.johnfogerty.com/
Det kanske inte är det bästa han gjort men låten är ganska småtrevlig.

Bonniers försäljningsknep

Jag vet inte om ni har sett all smyreklam som gjorts för Lars Kepplers bok "Hypnotisören", men det måste vara ett av de smartaste PR-knepen som genomförts de senaste åren. Ingen vet vem Lars Keppler är. Han/hon skriver under pseudonym och kan vara vem som helst. Kanske är det en redan känd författare? Statsministern som skaffat sig ett kvällsjobb? Maria Samuelsson som blivit av med jobbet? Är det en man eller kvinna? Häst, hund eller katt? Ingen vet. Alla undrar. Leif GW Persson sitter i morgonsoffan i tv och ser förbryllad ut. Bokens innehåll är ingen särskilt intresserad av. Den har ju blivit såld till mer än 20 länder innan den ens kommit ut!

Cool kamera

I höstas köpte jag en Olympus systemkamera och sedan dess har jag tagit en och annan bild. Somliga av dessa är jag nöjd med så jag tänkte faktiskt börja publicera dem här när andan faller på. Olympus har för övrigt precis i dagarna släppt sin nya Pen-P1 (se ovan) som är den första digitala systemkameran som inte är större än en vanlig kompaktkamera. Utseendet påminner inte så lite om Olympus gamla Penmodeller från 1970-talet. Jag tror denna kamera kan bli en succé. Storleken har nog hindrat många från att köpa en systemkamera. Tyvärr kostar Pen-P1 över 8000 kr men det sjunker förstås med tiden. Om ett halvår är de betydligt billigare.

Jag har blivit farbror!

Det har varit en lång väntan, framförallt för min bror och hans fästmö, men också för oss andra. Vi firade deras efterlängtade dotters ankomst med nyplockade hallon. Det finns gott om sådana just nu. Kan tyvärr inte bjuda er på dem, så ni får hålla till godo med en bra låt istället, och vad passar då bättre än Paul Simons "Born at the right time"?
http://www.youtube.com/watch?v=yaeUJAsUaZw

En helt fantastisk scenshow!

Scenen var verkligen spektakulär. Den största jag någonsin sett och med effekter som slår det mesta. Konserten var också mycket bra bortsett från att bandet envisades med att spela flera låtar från nya skivan. Somliga av dessa håller nämligen inte måttet, sämst var "Get on your Boots". Lyssna själva här: http://www.expressen.tv/noje/Musiksommar/1.1657557/u2-get-on-your-boots Det var först när de spelade låtar från Joshua Tree och Achtung baby som publiken verkligen gick igång. Själv tycker jag nog att "Sunday Bloody Sunday" och "Vertigo" var kvällens höjdpunkter. Två låtar som gavs ut 1983 respektive 2004. Detta illustrerar på något sätt gruppens storhet. Det är inte många artister som fortsätter att göra bra musik efter 3 decennier. Vi satt snett bakom scenen och hade förstås inte de bästa platserna. De som stod längst fram som hade betalt extra för sina biljetter. Intäkterna gick till att köpa aidsmedicin i tredje världen. Bonos engagemang är imponerande. Flera gånger under konserten uppmanade han publiken engagera sig i olika frågor och skänka pengar. Vid ett tillfälle spelades det upp ett förinspelat tal med den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu där han pratade om att alla som vill kan åstadkomma positiva förändringar i världen. Vid ett annat tillfälle visades ett telefonnummer på videoskärmarna dit man kunde ringa för att skänka pengar till en hjälporganisation. Det är dock uppenbart att inte alla är postiva till att Bono ibland låter som en politiker. Många tycker att man ska skilja på underhållning och politik. Själv är jag mest nyfiken på vad resten av resten av bandet tycker. Det känns verkligen som det här är Bonos sak. Ingen av de andra tre säger ju något. Läs mer om Bonos organisation här: http://www.one.org/international/