Solsidan vår tids Hylands hörna?

Förra helgen var vi på besök i Stockholm. På söndagskvällen tittade jag ut från våra vänners fönster i Hammarby Sjöstad. Det var mitt under pausen av Solsidan. Jag såg sammanlagt sju teveapparater. Samtliga (!) visade alla samma reklamfilm. På jobbet på måndagarna pratar alla om vad som hände i gårdagens avsnitt. Det skumma är att den här säsongen inte alls lika bra som den första. Avsnitten känns inte alls lika välgjorda och saknar en riktig story. De bara spinner vidare på samma koncept. Ove är inte bara snål, han har blivit en fullblodspsykopat. Anna är inte bara småtaskig, hon är en riktig bitch. Alex har inte längre bara lite otur, allt i hans liv verkar gå snett. Fast emellanåt är det förstås lite roligt som i den här sekvensen:

http://www.tv4.se/1.1986450/2011/01/21/prisforhandling_i_sangen_hos_alex_och_anna

Idag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om det där mordet men jag vet i alla fall att vi aldrig kommer få reda på vad som hände egentligen. Frågan är varför man fortsätter en utredning som aldrig kommer bli färdig?

Blöjrockare

Man borde skriva något vettigt om Libyen men jag vet inte om jag har något att tillföra och till skillnad från Bildt håller jag tyst. Lustigt att konstatera att först var alla kritiska till att han inte sa något. När han väl sa att det viktigaste var att värna om landets stabilitet var det så korkat att alla ville han skulle ta tillbaka det. Jan Eliasson gav honom en passning i dagens Nyhetsmorgon. Han sa något i stil med. "Det är konstigt att det är först nu västvärlden reagerar på det förtyckt som råder i landet. Tills för bara några dagar sedan menade fortfarande somliga att viktiga är att det råder stabilitet i landet. Om man hoppas på att en envåldshärskare ska skapa stabilitet är man fel ute." Men Bildt kan göra vad som helst folk gillar honom ändå av någon anledning. De tycker kanske att han är karismatisk... En rapport i förra veckan visade att UD är ineffektivt och toppstyrt men folk bara rycker på axlarna.
Vi var en sväng på stan igår. Tänkte att jag skulle köpa en vårjacka. Jag brukar alltid vara sent ute och då finns aldrig några vettiga storlekar kvar. Nu skulle jag vara först och nog var jag först alltid. Faktum är att inga butiker hade fått in några jackor ännu. Vi köpte i alla fall lite kläder till barnen. Jag kunde konstatera att nu har T-shirts med bandtryck har blivit vardagsmat på barnavdelningarna. Två-treåringar kan nu springa runt med Ramones, The Beatles, Rolling Stones eller The Doors på sina tröjor. När jag gick gick på lågstadiet hade jag Iron Maiden, AC/DC och Mötley Crüe på min jeansjacka. Några äldre killar kallade mig för blöjrockare. Det ordet har nu fått en helt ny innebörd.

Plura är överallt

Satt och läste senaste numret av Café på en lunchrestaurang häromdagen. De hade intervjuat Plura. Det är intressant att konstatera att hans karriär aldrig har gått bättre sedan han åkte dit med fem gram kokain för något år sedan. Han skriver memoarer, ger ut kokböcker, har ett eget matlagningsprogram, medverkar i "Så mycket bättre", dyker upp "Solsidan" och ger ut en ny samling med Eldkvarn. Kort sagt mannen är överallt. Sverige är som Iran när det gäller droger tycker han. Han kanske har rätt men han borde nog fundera på sin fysiska hälsa. Han har en riktig isterbuk. Han gillar livets goda lite för mycket. Äter, dricker och röker på tok för mycket. Fast till Café säger han att han inte dricker så mycket längre. "En flaska vin sedan somnar jag." Han konstaterar att han på något sätt lyckats komma undan det förakt många visar Lundell, trots att de egentligen är rätt lika. Det är konstigt men Plura är nog lättare att ha att göra med. Han är mer opretentiös. Ställer upp på att vara med i underhållningsteve om de betalar tillräckligt mycket. Lundell vill inte vara med och leka. Jag tror aldrig vi kommer se honom i "Stjärnorna på slottet" trots att de försöker få med honom varje år.
En lustig detalj i sammanhanget var att när jag satt där på lunchrestaurangen fick de plötsligt besök av en representant från Miljöförvaltningen. En kvinna tog på sig en vit rock och mössa och bad att få träffa ägaren. Sedan började en utfrågning och inspektion som pågick under resten av mitt besök. Jag satt precis vid kassan och hörde det mesta. "Hur förvarar ni era kylvaror?" Hur gör ni med köttet? Var delar ni kycklingen?" Jag kunde inte låta bli att fundera om hennes besök var på förekommen anledning. Undrar just vad hon hade sagt om personalen likt Plura hade lagat maten i bar överkropp?


Jag köpte förresten samlingen "Stans bästa band" för några veckor sedan. Titeln är lite missvisande. De första 40 åren 1971-2011 stämmer inte riktigt. Visst har Eldkvarn funnits i 40 år men på skivan finns bara låtar från 1979 till 2008. Det mesta är förresten från 1980-talet och 2000-talet och det är väl knappast av någon tillfällighet. Plura tycker själv att bandet var som sämst under 1990-talet.



Besökte bokrean idag. Försäljningen är inte som förr säger de som vet. Jag tyckte det var gott om folk men det är klart vem kan konkurera med Adlibris och Bokus? Fri frakt och toklåga priser. För egen del köper jag nästan bara pocketböcker nuförtiden. Vi har inte plats för annat. Men en och annan barnbok blir det förstås.

Gratis är inte alltid gott

Hemma igen efter en långhelg i Stockholm. Träffade familjens nytillsskott. Han var fin den lille krabaten. Man glömmer snabbt bort hur små de är i början och då har jag ändå en ettåring själv. Stockholm var annars som vanligt kallt, vackert och hektiskt. Det är människor överallt. Vi bodde hos några vänner och färdades kors och tvärs med tunnelbanan, som till skillnad från kollektivtrafiken i Gbg faktiskt fungerar. I lördags tog jag intet ont anande emot en gratistidningen Nationell idag från en ung man på Gullmarsplan. Började bläddra i den när jag kom hem. Det var artiklar av typen "Vilhelmina slipper asylboende" och "Muslimer är en ockupationsmakt". Tidningen ges ut av SD. Jag kände mig verkligen som kusinen från landet som glatt tar emot det som någon ger mig i tunnelbanan. Nu ligger tidningen där den hör hemma - i soptunnan.

Gratistidningar finns det gott om i Stockholm. Det är inte bara Metro, Stockholm City och Nöjesguiden utan numera även Nya upplagan. Den senare ges ut av Lars och Maria Yngve. Två riktiga eldsjälar som skriver, layoutar, jagar annonser och distribuerar tidningen själva. Alla skribenter jobbar dessutom gratis. Nästan som när jag och min gode vän Tomas gjorde studenttidningar i Lund, men Nya Upplagan är förstås betydligt bättre. Undrar bara hur länge de orkar hålla på?
http://www.nyaupplagan.se/

Hemresan var tuff. SJ har kommit på att man kan sätta alla barnfamiljer i en samma vagn. Det är nog skönt för alla andra resenärer (om man inte råkar hamna i den vagnen förstås) men hur kul är det med 8 barnvagnar och 17 ungar i en och samma vagn? För dem som inte känner till det så kan små barn lätt trigga igång varandra. Börjar en skrika så skriker snart hela vagnen. Till råga på allt var familjen snett bakom oss magsjuk. Doften av spya gjorde resan komplett. Nu får man räkna timmarna till faran är över. Annars blir det andra magsjukan för i år.

Dåliga slogans

Imorgon drar jag till Sthlm imorgon för att kolla in familjens senaste tillskott. Hoppas bara SJ inte lever upp till sitt dåliga rykte. "Dyrt och försenat" är en betydligt mer passande slogan än deras "Resor med tåg - ett bra miljöval". Är det förresten ens en slogan? Dåliga slogans är ett rätt roligt ämne. Min favorit är Aleskolans: "Bättre än du tror!" men även hemtjänsten i Mellerud lyckades rätt bra när de skrev "Hårda bud i Mellerud!" på sina bilar. Enligt en kollega till mig kommer det urspungligen från traktens raggare. De hade nog inte föreställt sig att kommunen ett antal decennier senare skulle skriva det på sina bilar. Helt klart är att Hjo kommun lyckades betydligt bättre med sitt "I love Hjo".

Fredagslåten kommer från Richard Thompson:

Dansa, fastän

Snart dags för årets cd rea för oss som fortfarande köper skivor. Såg bland annat att de rear ut Bob Dylans mono recordings, Bruce Springsteens The Promise och Neil Youngs Le Noise men annars var det ganska magert. Och 99 kr är förresten inte mycket till rea. Det ska väl åtminstone vara halva priset?

Kollade in Annika Norlin på dom kallar oss artister. Där kan man bland annat se hur det gick till när de spelade in videon nedan. Hon har skön stil på något vis. Bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. Funderar på att se henne när hon kommer till Trädgårn i Göteborg den 11/3.



http://svtplay.se/v/2325378/dom_kallar_oss_artister/annika_norlin

Baby på semester

Den här bara måste jag se:

Tearing down the house

Rivningen av dagiset nedanför oss gick igår in på sin tredje vecka. De blir aldrig klara. Klockan är nästan elva på kvällen och de håller fortfarande på med vinkelslipen och grävmaskinen. Det är helt bisarrt. Hela kvarteret är vaket. Mittemot dagiset ligger ett hotell. Jag undrar hur glada konferensgästerna är? När jag gick förbi de första dagarna efter att rivningen påbörjats funderade jag över skylten "skyddsrum" som satt på fasaden. Är det verkligen skyddsrum under dagiset? Nu behöver jag inte undra längre. Det är armerad betong. Väggarna, golvet och taket är flera meter tjocka. Jag tror ingen kan föreställa sig vilket h-e det är att forcera något sådant. Jag menar själva syftet till att det byggdes en gång i tiden var ju för att skydda mot bomber och granater. Man snålade inte direkt med betongen. Nu har någon bestämt att skiten ska vara borta till ett visst datum och då jobbar de dag och natt till kvarterets förtret. Jag kan inte komma på någon låt om att riva hus så den här får duga:
http://www.youtube.com/watch?v=xNnAvTTaJjM

Humor

Jag visade den här bilden för min fru. Hon tyckte inte den var alls rolig. Själv skrattade jag hejdlöst. Inte åt lappen som sådan men åt kommentarerna som grannarna lagt till. Det är så knäppt alltsammans. Om ni inte kan läsa vad det står så handlar det om att en granne inte vill att man inte ska gå på toaletten så högljutt. Det går faktiskt att kissa på sidan i toaletten och lägga papper i förväg om man ska göra nr 2. Bilden är hämtad ut David Batras bok "Den som inte tar bort luddet ska dö!".
Helgen tillbringade vi i stugan. Solen sken så nu såg man hur dåligt spacklat det var överallt. Sprang runt som en galning med spackelspaden (heter det så?) för att bättra på. Problemet blir att slipa och måla om nu när man möblerat. Inte så genomtänkt...
Tog lite bilder nere vid havet. Det var fantastiskt vackert. Eller vad säger ni?

Dagens nyhetsrapportering

Skulle ni köpa en bil från den här mannen?

Inte jag heller. Stackars Mubarak nu får du ta dina miljarder och gå i pension vid 82 års ålder. Konstigt att det skulle vara ett så svårt beslut.

Ikväll gör Peter Forsberg comeback i Colorado Avalanche. Jag tror inte det kommer gå så bra (han har trots allt inte spelat i NHL på 3 år) men jag hoppas på motsatsen. Visst straffmålet i OS 1994 var fantastiskt men jag kommer alltid förknippa honom med vändingen från 1-5 till 6-5 mot Finland i VM 2003.

Bäst på covers

Spelade lite Hederos & Hellberg idag. Ni kanske känner till duon med Mattias Hellberg och Martin Hederos från Soundtrack of our lives. När jag pluggade i Lund var de som störst. Jag tror jag såg dem tre gånger inom loppet av två år. De släppte två skivor och en ep som fick väldigt fina recensioner, sedan la de av. Deras avskedskonsert i Konserthuset i Gbg var fantastisk. Hederos hade sitt på det torra med Soundtrack och Hellberg försökte sig på en solokarriär. Numera sjunger han i Nationalteatern. Jag hade tio gånger hellre velat att de gav sig ut och spelade covers igen. Det är snart 10 år sedan sist.

Om Gary Moore

Det är många som har skrivit om Gary Moores död i söndags. Nästan alla nämner Thin Lizzy och visst han var med i gruppen men det var Phil Lynott som var stjärnan i det bandet. Gary Moore hoppade av flera gånger. Han var mer intresserad av att spela blues än rock n roll. I Stefan Malmqvists Rockparty om Hultsfredsfestivalen finns en helt underbar epsisod om Gary Moore. 1992 hade han precis släppt Afterhours efterföljaren till Still got the Blues. Solokarriären var på topp. Tyvärr hade detta stigit honom åt huvudet en aning. När han var på plats i Hultsfred krävde han nämligen två saker. 1. Hela backstageområdet skulle utrymmas. 2. Ingen annan musik fick spelas samtidigt som Gary Moores konsert pågick. Dessa två krav var rätt svåra att leva upp till då det var en festival med tajt program och hundratals människor bakom kulisserna. Enligt Malmqvist blev lösningen att festivalledningen lät honom tro att han fått sin vilja igenom. När han väl stod på scenen tog det bara 10 minuter innan all verksamhet fortsatte som vanligt. På scenen var det omöjligt att avgöra vad som hände på resten av festivalområdet. Men hur det än var med hans divalater så kunde han lira. Han hade ett eget unikt sound precis som alla stora gitarrister. Här får ni Phil Lynott och Gary Moore i högform:

A Man Within - en film om Burroughs

Idag pallrade jag mig iväg till filmfestivalen för att se en dokumentär om William S Burroughs. Han var verkligen en originell. För den breda allmänheten är han kanske mest känd för att skjutit sin fru i huvudet när de lekte Wilhelm Tell i Mexiko i början av 1950-talet. Tillsammans med Jack Kerrouc och Allen Ginsberg utgjorde han beatnikrörelsen och skrev böcker om sådant som ingen vågat förut såsom droger, homosexualitet och frihet från alla krav. William Burroughs "Naked lunch" åtalades flera gånger för obscenitet men friades slutligen i början av 1960-talet. Det var för övrigt sista gången man väckte ett sådant åtal mot en bok i USA.
Efter att ha skjutit sin fru av misstag levde han ett urflippat liv under många år och tog alla tänkbara droger. Han blev författare för att överleva. Han var född redan 1914 och var klart äldst i beatgenerationen. Under hippierörelsen blev Allen Ginsberg en riktig kultfigur men Burroughs var för gammal (55+) och extrem för att passa in. Han gillade starka droger, unga pojkar, vapen, ormar och katter. Med sådana vanor är det svårt att bli omtyckt. Han gjorde vad som föll honom in. Han var en överlevare. Trots att han delade heroinsprutor med andra missbrukare och hade oskyddat sex med mängder av män fick han inte AIDS. Inte heller dog han när han blev biten av en kobra eller träffades av en rikoschett när han övningssköt i sin trädgård.
Punkrörelsen på 1970-talet uppskattade Burroughs. Han hängde mycket på GBGB i New York då han bodde i samma kvarter. Det var på GBGB punkrörelsen uppstod i USA. Patti Smith och Ramones brukade spela där. Burroughs och Patti Smith blev för övrigt nära vänner. Tyvärr var han nog en ganska olyckligt människa. Han levde ensam med sina fyra katter och en revolver under kudden. Hans enda son dog av alkholmissbruk endast 33 år gammal. William Burroughs själv blev hela 83 år gammal trots decennier av missbruk.
För egen del har jag liksom många andra bara läst Junky där han skriver om sitt drogmissbruk. The Naked lunch har jag aldrig gett mig på. David Cronebergs film var mer tillräckligt för min smak. Förresten medverkade Burroughs själv i några filmer. Den mest minnesvärde rollen gjorde han som gammal missbrukare i Drugstore Cowboy.

Its a boy!

Tänkte bara passa på att skriva några rader om att man blivit farbror för andra gången. Det blev en liten kille den här gången. Det firar jag med en extra slurk av Mollipecten. Grattis brorsan!

The sick note

Jag mår fortfarande kass. Bihåleinflammation är verkligen ingen höjdare. En ständigt återkommande besvikelse så här års. Det enda som är värre är väl vinterkräksjukan men den håller åtminstone inte i sig i flera veckor. För två år sedan var sjuk i fem veckor. Jag hade feber 11 dagar i sträck, så än så länge ligger jag i lä med mindre än två veckor. På mitt jobb finns en hel del damer som brukar driva med en när man är sjuk. De brukar fråga om man har en manlig förkylning. Underförstått: En förkylning som egentligen inte är så farlig. Jag bryr mig inte så mycket men det är problem att jag har svårt att vara sjuk. Jag tycker mig inte råd med några karensdagar utan går i regel alltid till jobbet och jag är knappast ensam. Följden blir att man smittar massa andra som också går till jobbet och så där håller det på. Samma sak på dagis. Föräldrarna proppar ungarna fulla med alvedon och skickar iväg dem.

Gott och blandat från gångna veckan

När Hultsfredsfestivalen gick i konkurs förra året trodde jag att den bara var den första i raden. Det finns trots allt väldigt många festivaler i Sverige. I stort sett samtliga ska locka publik under perioden juni-augusti. Hultsfred var bara en i raden som gick dåligt förra året. Trots detta får vi nu under mindre än en vecka besked om att både Where the action is och Hultsfredsfestivalen ska återuppstå. Where the action is ska dessutom precis som Way Out west sätta upp sina tält i Slottskogen i Göteborg. Jag är tveksam till att det här kommer gå vägen måste jag säga. Publiken är kräsen och konkurrensen är stenhård men vi får väl se.
Såg att John Barry gått och dött. Bortsett från Ennio Morricone finns det väl ingen som skapat så många klassiska soundtrack. Mest känd är han naturligtvis för alla James Bondfilmer men Midnight Cowboy, Out of Africa och Dansar med vargar är ju inte heller helt okända.



Avslutningsvis såg jag att White Stripes gått skilda vägar. Det var tråkigt. Jag gillade dem skarpt och så gjorde de ju alltid så coola videos:

Ny favorit

Gå och se Happy Poet

Jag tog min bihåleinflamation och gick till vårdcentralen idag. När man sitter där och ser den ena skröpliga pensionären efter den andra stapla omkring känner man sig helt plötsligt inte så sjuk längre. Läkaren tog lite prover och konstaterade att det förmodligen är bihåleinflammation men jag fick ingen antibiotika. De har tydligen slutat med det. Förr kunde man få kåvepenin om man harklade sig i väntrummet. Nu ska man ha både tbc och ebola för att få ett recept. Ja ja, det blir säkert bra med nässprej också.
Stärkt av min vistelse på vårdcentralen beslöt jag mig för att ta några magnecyl och gå och se Happy Poet på Gbg:s filmfestival. En helt underbar film. Kan varmt rekommendera den. Kolla in trailern här:
http://www.youtube.com/watch?v=Na5_o9r06gg
När jag kom hem hade vi strömavbrott igen. Det håller på att bli tradition. Hänger sannolikt samman med dagiset de håller på att riva nedanför våra hus. De har byggt ett nytt dagis en bit härifrån. Det är supermodernt. De har avskaffat alla möjligheter att lämna en barnvagn utanför. Inte heller går det att stanna med en bil i närheten. Men det mest nydanande är ändå att alla barn från samtliga avdelningar äter tillsammans. 200 förskolbarn i en och samma matsal vem kom på den idén? Ingen som jobbat på en förskola i alla fall.