Neil Young släpper nytt - igen

Inte nog med att Neil Young för en dryg månad sedan släppte sin första självbiografi, Waging Heavy Peace (på sv Fredsförklaring), nu är han dessutom aktuell med årets andra skiva, Psychedelic Pill. Inspelad tillsammans med hans klassiska band Crazy Horse. Om jag ska vara riktigt ärlig är jag inte helt eld och lågor över soundet (lite för mkt country) men det gör kanske inte inte så mycket. Neil Young har ju trots allt släppt över 50 (!) skivor vid det här laget så det gör inte så mycket om inte allt är lysande. Det finns en del att välja på ändå. Här kommer två favoriter från senare tid. 

Hur blev jag tönten i cykelhjälm?

Idag när jag cyklade hem från jobbet kastade några ungar en vattenballong på mig. Jag blev dyngsur. Jag minns när jag brukade kasta vattenballonger och ställa till med jävelskap. Vi eldade, smällde smällare, pallade äpplen, skrek och härjade. Nu har man istället blivit tönten i cykelhjälm som får en vattenballong i plytet. Hur fan kunde det gå så snett? Jag orkade inte ens jaga ikapp dem. För vad skulle jag göra efteråt? Jag tänker på konsekvenser nuförtiden istället för att leva i nuet. Det suger! Jag borde cyklat ikapp dem och spöat upp dem istället. Ett redigt kock stryk så deras Örgrytemorsor hade fått svårt att känna igen dem. Men det var ingen som spöade upp oss när vi kastade ägg efter gubben med hunden från Mattias Jakobssons morsas balkong eller rullade in en pallastare i sidan på en ny merca. Nej, så vi låter dem vara för den här gången, men kastar de en ballong till imorgon. Ja, då jävlar!

Ute i kylan

Igår var jag på Borås djurpark. De senaste veckorna har det ju stått en del om djur som far illa på svenska djurparker. Jag brukar inte besöka så många djurparker, framförallt inte i oktober. Elefanterna stod som klistrade vid en av portarna i sitt hägn. De ville in i värmen. Geoparderna och lejonen verkade allmänt håglösa. Man behöver ju inte vara någon djurkännare för att inse att två minusgrader, för ett djur som egentligen trivs bäst på savannen i stekande sol är en rätt underlig företeelse. Jag betvivlar ändå inte att just de här djuren får bra med käk och blir omhändertagna men kul är Sverige i oktober för en giraff? Allt bara för att vi ska kunna stå där och glo.

Igår kväll gick jag på Anna von Hauswolff på Storan. Jag har lyssnat så otroligt mycket på hennes första skiva, Singin from the grave. Den är verkligen något av det bästa som givits ut i Sverige de senaste åren. Däremot har jag lite svårt för några av låtarna på Ceremony som kom i år. Den skivan är betydligt mer ojämn vilket framgick tydligt igår. Låtarna är för långa och monotona helt enkelt. Samtidigt sjunger hon fantastiskt bra och gruppen har en förmåga att förändra sitt sound under konsertens gång. De låter som en blandning av Sonic Youth, Pink Floyd och Sinead O Connor och hur många kan lyckas med det?

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1110535-anna-von-hausswolff-storan

Ikväll har jag kollat på Så mycket bättre på TV4 Play. Jag gillar verkligen Pugh! Han har gjort så mycket bra musik och verkar så snäll. Miss Li framförde Här kommer natten och gjorde den i mitt tycke klart bästa versionen av hans låtar. Kanske kommer hon dominera den här säsongen lika mycket som Laleh gjorde i fjol? Nästa vecka blir det Olle Ljungström för hela slanten. Honom gillar jag också och han ser förvånansvärt fräsch ut med tanke på hans förflutna. Jag såg honom på bokmässan för två år sedan då trodde jag inte han skulle leva länge till om jag ska vara ärlig.  

Tills sist måste jag skriva något om att Göran Stangertz gått bort idag. Han var en riktig personlighet som gjort en hel del skräpfilmer men även moderna klassiker som Jack, Glädjekällan och Spring för livet. Riktigt tråkigt att han är död.



Vad gillar ni den här skylten från djurparken? Rätt lätt att feltolka om man säger så.

 

Fin ljussättning på Storan igår.

Grym låt från Jesca Hoop

Det är ju bara massa gubbar på din blogg konstaterade en kollega. De tre vanligaste etiketterna är Bob Dylan, Springsteen och Leif GW Persson. Vad säger det om dig egentligen? Ingen idé att analysera det för mycket säger jag.

Fina färger i mörkret

Jag är inte mycket för hösten men visst är det vackert med alla färgerna på träden?

The Black Keys har spelat in en låt tillsammans med RZA som ska vara med i soundtracket till en ny film med Russel Crowe i huvudrollen. Filmen heter The Man With The Iron Fist och har premiär i Sverige i februari nästa år. 

Till sist kan jag inte annat än konstatera att vi kanske inte har de smartaste poliserna i det här landet. Att till exempel öppna bagageluckan på en bil verkar svårt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15653804.ab 

Ikväll visades Crossfire Hurricane...

...på Bio Roy här i Göteborg. Jag läser på Facebook att två av mina vänner var där. De var lika nöjda båda två. Filmen är gjord av Brett Morgen som tidigare gjort dokumentärfilmen The Kid Stays in the Picture om Hollywoodproducenten Robert Evans. Se den om ni inte gjort det! Hur som helst, tydligen avhandlades Stones sista 30 år under filmens sista 5 minuter. Ganska styvmoderligt kan tyckas. Jag har lite svårt att förstå varför alla klankar ner på allt de gjort efter Exile on Main Street. De håller fortfarande måttet annars hade förstås ingen gått och sett dem spela. I mitt tycke (och säkert många andras också) var de som mest intressanta mellan 1968 och 1972, då gav de ut Beggars Banquet (1968), Let It Bleed (1969), Sticky Fingers (1971) och Exile on Main St. (1972). Många menar att deras sista bra skiva kom 1981 med Tattoo You. Det är något av en överdrift för jag gillar både Bridges to Babylon (1997) och A Bigger Bang (2005). Däremot kan jag hålla med om att skivorna har blivit alltmer ojämna och alla dessa samlingar och otaliga liveskivor ska vi inte tala om.

Dagens stora snackis

Gårdagskvällens match var något av det mest osannolika jag sett. Sverige hämtade upp 4-0 underläge mot Tyskland i Berlin. Här kan ni lyssna på radiosportens referat från slutminuterna:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=9155&artikel=5312185&play=4204552&playtype=Ljudklipp

Tidens tecken

I helgen kollade jag på en bra film med Adrian Brody, James Caan och Lucy Liu. En minst sagt annorlunda blandning skådisar va? Filmen handlade om en lärarvikarie med ett gott hjärta och var verkligen tänkvärd om än lite jobbigt filmad. Regissören, Tony Kaye, är mest känd för att ha gjort American History X. Kan varmt rekommendera den. 

Annars såg jag förstås på Martin Scorses "Living in the Material World" om George Harrison på SVT. Det var många intressanta fakta som kom fram där. Bland annat visste jag inte att han var så nära vän med Eric Clapton eller några detaljer om inspelningarna av All Things Must Pass. Hans stora mästerverk i mina öron - bortsett från allt han bidrog med i The Beatles då förstås. Att jobba så tätt tillsammans med Phil Spector under sex månader måste varit en prövning, även han idag påstår att Harrison var den värsta perfektionist man kan tänka sig. Men för att sammanfatta filmen. Den stora diskussionen bland Beatleskännare har varit vem som bidrog mest till gruppens sound - John Lennon eller Paul McCartney? I själva verket var George Harrison väl så viktig eller som McCartney själv uttrycker det i filmen. "Vi var en grupp där alla fyra individer var lika betydelsefulla."

Till sist måste jag nämna något om Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar". Jag tyckte tvärtemot den samlade kritikerkåren att förra veckan avsnitt var bättre än kvällens. Det är sorglig historia men jag är mest imponerad av att de lyckats fånga tidsandan så väl. Påminner inte så lite om serien/filmen om Lasermannen som gick för några år sedan.

Fru Gårman (säger man så?) Första gången jag ser skylten på stan

Nu börjar man sälja julsaker igen - det är ju trots allt oktober...

Varför skriver man För Kids? Varför inte bara För barn? Ständigt denna svengelska.

Grr ny samling med Stones

En ny samlingsskiva med Rolling Stones på gång. Den går under namnet Grr och ska sammanfatta deras 50 åriga karriär. Om det finns någon grupp som gång efter annan samlat ihop sina gamla hits och gett ut dem i nya förpackningar så är det Stones. Det finns ärligt talat fler samlingar än man kan räkna till vid det här laget. Därför är släppet ungefär lika intressant som när Dylan gjorde något liknande för några år sedan, men Grr lär väl sälja en del ändå. Det är trots allt bra låtar och för att tvinga de riktiga hardcorefansen att hosta upp pengarna har de inkluderat två nya låtar. Om någon minns så gjorde de faktiskt precis samma sak när de firade 40 år tillsammans och släppte samlingen Forty Licks. Hur som helst, en av de nya låtarna, Doom and Gloome, släpptes som singel idag och den är riktigt bra tycker jag.

Kryddor från Rosengård

När katten är borta...

Om Torka inga tårar utan handskar

Ikväll har jag kollat på Torka inga tårar utan handskar. Jag visste att det skulle vara en sorglig historia. Jonas Gardell är bra på att skriva sådant. Jag läste en intervju med honom i senaste Faktum. Han var ordentligt förbannad över hur bögarna behandlades i Sverige på 1980-talet. Jag kan förstå honom men vi är rätt många som lever just nu som inte hade ett dugg med detta att göra. Det finns väl knappt någon under 40 år som kan sägas på ett aktivt sätt påverkat samhällsklimatet under 1980-talet? Är man född 1990 är man 22 år gammal idag. Men visst har han anledning att vara förbannad på de som tillhörde en äldre generation och som inte förstod sig på dem. För att inte tala om de föräldrar som stötte ut sina barn när det visade sig att de var homosexuella. Jag minns AIDS som något man pratade om på tv när jag var liten. Jag förstod inte mycket mer av det än att det var en dödlig sjukdom som drabbade alla som ens funderade på att ha sex. Det var nog rätt mycket skrämselpropaganda. Nu har jag bara sett första delen av serien men visst kan det varit så att många helt enkelt var livrädda för att få sjukdomen. De visste kanske inte visste hur det smittades? Jag minns när jag städade på Borås sjukhus för många år sedan. En gång städade jag ett rum där det låg en mycket sjuk man. Plötsligt kom en sjuksköterska in och ropade: Vad gör du! Här inne får du inte vara utan skyddskläder. När jag gått ur rummet berättade hon att mannen som låg därinne hade Hepatit B men personalen hade glömt markera detta på dörren. Jag reagerade instinktivt med att sprita mina händer. Jag visste ingenting om Hepatit var för något (det gör jag nog fortfarande inte om jag ska vara ärlig). I sådana lägen reagerar många med att ta det säkra för det osäkra.

Här en liten notis att fundera över

Samtidigt i Saudiarabien...

Garfunkel drabbad av scenskräck?

Det var en skum historia det som hände med Art Garfunkel häromdagen men jag tror faktiskt det kan vara så enkelt att han drabbats av scenskräck. Att rösten påverkas av nervositet känner alla till som inte älskar att hålla tal. Men faktum är att det är vanligare än man kan tro även bland musiker och skådisar. Bland svenska musiker vet jag till exempel att Mikael Wiehe, albumaktuella Peter Le Marc och Freddie Wadling alla lider av detta. Varför skulle inte en världsartist som Garfunkel kunna ha sådana problem?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article15543299.ab
Jag har suttit och kollat på en timme med Jan Myrdal. Han är minst sagt speciell den mannen. Fullständigt uppfylld av sig själv. Påminner mig om Ingemar Bergman av någon anledning. Kan ändå rekommendera er att se detta:
http://www.svtplay.se/video/328871/del-5