JJ Cales död

JJ Cale dog av en hjärtinfarkt i somras. Det har jag skrivit på tok för lite om. För att inte tala om alla svenska tidningar som knappt skrev en rad. Jag gillade honom skarpt. Han albumdebuterade sent. Släppte debuten Naturally 33 år gammal. Hans namne John Cale hade redan då gjort sig ett namn i musikbranschen som musiker i Velvet Underground så därför fick det bli JJ Cale istället. Cale blandade flera musikstilar såsom blues, rock, jazz och country och skapade sitt eget "The Tulsa Sound". Det finns inget bättre om man ska åka bil. Särskilt om man ska åka långt och det är mitt i natten. Något större genombrott fick han aldrig men i USA sålde han hyggligt. Frågan är om han ville bli en stor stjärna? I filmen "To Tulsa and Back" berättar han öppenhjärtligt att han knappast var benägen att satsa stenhårt på sin karriär. Åtminstone inte på äldre dagar. Under sin mer än 40 år långa karriär släppte han bara 14 skivor. Knappt en vart tredje år. Eric Clapton tolkade två av hans låtar "Cocaine" och "After Midnight". De blev enorma succéer. Långt senare (2006) gjorde de också en platta tillsammans "The Road to Escondido" som de också vann en Grammy för. I mina öron knappast det bästa han gjort. I jämförelse var "To Tulsa and Back" från 2004 bra mycket bättre. Men de verkligt grymma skivorna kom på 1970-talet. Min favorit är hans femte med den passande titeln "5". Där fanns gott om andra låtar som också hade hitpotential.

Här får ni två smakprov på JJ Cales storhet. Den första videon inleder den ovan nämnda dokumentären från 2005. Ett finurligt sätt att börja en konsert eller vad säger ni?

Den här är hämtad från 1979 års "5":

Det svänger fortfarande

När jag pluggade i Lund hängde jag en hel del på Blekingska nationen. Dire Straits var kanske det mest ohippa man kunde lyssna på där. Alla andra lyssnade på Håkan Hellström, The Beta Band, Morrisey, The Smiths, Blur, The Dandy Warhols och Broder Daniel etc. Men det brydde jag mig inte ett skvatt om och som en av två redaktörer för nationstidningen kunde jag skriva vad jag ville. Jag hyllade mina gamla rockikoner förbehållslöst precis som jag gör här. Det här är och förblir en grym låt:

Föredrag med Randi Zuckerberg

Idag var jag och lyssnade på ett föredrag med Randi Zuckerberg. Hon är mest känd för att hennes lillebror Mark Zuckerberg grundade Facebook. Själv kommer hon nu med en bok som berättar hennes version av hur det hela gick till. Hon var nämligen också delaktig. Hennes brorsa kunde knappt erbjuda någon lön så det blev aktier i bolaget istället. Idag är hon helt ekonomiskt oberoende men hennes föredrag handlade inte så mycket om detta utan var mer av en omvärldsanalys om allt som har med internet att göra. Hon jobbar fortfarande med sådant även om hon hoppade av Facebook för ett år sedan. Zuckerberg berättade hur företagens reklamkampanjer blir allt smartare och hur de försöker få användare att engagera sig i olika kampanjer på nätet. Hon tog upp massor av exempel på nya smarta appar som på olika sätt förenklar och roar oss i vår vardag. Hon konstaterade att vi spenderar alltmer tid framför datorn och mobilen men samtidigt börjar bli trötta på att ständigt vara "online". I USA finns det redan hotell som är helt internet- och mobilfria. Det finns resebyråer som erbjuder resor som är garanterat mobilfria. Det finns bilar som det inte går att sms:a eller ringa ifrån osv. Själv har hon skrivit en sagobok om en liten flicka som sitter framför ipaden hela dagarna men lär sig leka igen.

Apropå smarta reklamkampanjer kan jag inte låta bli att roas av den här gamla filmen med giganten Ernst Hugo:

Igår fyllde Bruce Springsteen 64 det firar vi med den här:

Hosianna - ny skiva av Lars Winnerbäck

Imorgon släpps Lars Winnerbäcks nya skiva Hosianna. Jag har redan läst några recensioner och den får bra kritik. Själv har jag bara hört nya singeln men den har en mycket tilltalande melodi. Ulf Lundell är inte längre bäst i Sverige på att skriva svenska rocklåtar. I helgen var jag i Stockholm och läste DN. De hade en artikel på kultursidorna om personer som tatuerat in fraser från Lars Winnerbäcks sånger på sina kroppar. Det är tydligen rätt vanligt. På nätet finns det bilder på hundratals. Framförallt är det kvinnor som tagit hans ord till sitt hjärta på detta sätt. Jag kan inte annat än tycka att det är en rätt underlig företeelse. Min egen favorit är Söndermarken från 2003 års skiva med samma namn, men jag skulle aldrig få för mig att tatuera in texten på min högra skinka. Förresten skulle den inte få plats.

Regeringens nya förslag om ännu en skattesänkning måste väl ändå de flesta genomskåda.
Värre valfläsk får man ju leta efter och vart tog de politiska idéerna vägen? På vilket sätt löser detta arbetslösheten eller segrationen?  

I helgen besökte vi Moderna Muséet och såg en av de bättre popkonstutställningarna jag sett. Tyvärr fick man inte ta några kort så denna fick jag ta i smyg. Kanske därför den blev så blurrig. Jag var rädd att bli påkommen helt enkelt. 

För 50 år sedan besökte The Beatles samma hotell som vi bodde på - Foresta på Lidingö. Den här bilden hänger kvar som ett minne i foajén.

Så som himlen ser ut

en tisdag över skolans

kommunala korridorer

Klockan fyra i oktober

Strax innan det mörknar

och det luktar från bespisningen

av halvhjärtad husmanskost

och löven ligger klistrade

mot marken

Gråvita skyar

Tandläkarväder

Nån grävmaskin som sliter upp

en cykelväg vid fotbollsplan

Och nyponbuskar, nyponbuskar

Hela vägen nyponbuskar

ser jag när jag blundar

och nånstans där så blev jag

den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken

Symbolen för att skolka

Sagan om ett uppror

Drömmen om en högre höjd

Ett sjörövarskepp

som blåser rätt in i Los Angeles

Och stjärnorna som glittrar

Och ingen jävel når mig

nånsin mera

En enda ambition

Att få brudarna från Berga

att skratta eller gråta

och rymma över taken

Bort från regelboken, stöveltrampet,

tegelväggen, la isla bonita

Och dom brandgula

stolarna man staplar

på varandra

Parkeringshus byggdes

Ett litet steg för människan

Ett stort steg för betongen

och den rotlösa känslan

Som ännu ett hinder

på vägen mot den råa romantiken

och gitarren i butiken

och flykten

över taken

Man la klossar över ängen

med små fönster och dörrar

Det var slogans överallt

från alla medelbeiga firmor

Och en skivaffär i centrum

som ett hål genom kulissen

ut i verkligheten, drömmen

Ut till färgerna man bara

ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar

Drog med handen genom jorden

Fyllde naglarna med lera

av all yta som vi skrapade

För nånstans under lagren

av tätortstimotej

bredde stora världen ut sig

utan farthinder och Konsumkort

och nypon

Vi satte båtarna i bäcken

såg dom flyta in i tunneln

Kanske vidare mot Vättern

och kanalen ut till Nordsjön

över vågorna mot Irland

ut på havet och sen blåsa

iväg och aldrig komma tillbaka

mer till bäcken

där det började

Jag ser den gräddgula färgen

Den moderna men diskreta

En helhet för det enkla

Bara fälla upp och skruva

Men ändå alltid nåt

som ville jaga och förvirra

Nåt som inte var Ikea

Nåt som inte hade lösningen

i kanten

Jag hör det inrökta ljudet

från en replokal vid tågstation

Bland speditionslokaler

och bortglömda depåer

Det stumma, dova skinnet

och basen som darrar i gallret

och glaset och det doftar

just som asfalt gör

om hösten

Vi gömde Fibban under stenen

Willes vin i busken

Hela dungen var ett mikro-Vegas

Ladan bytte hänglås

Och ovan allt en himmel

liksom silad ifrån kusten

med det lilla som blev över

efter vågorna och stormarna

och skummet

Jag kan inte återvända

En brottsplats måste vila

Flyktbilen är dumpad

Stålarna är rena

Nu bygger vi ett nytt hem

Startar upp och börjar om

Söndermarken jagar mig

men jag är inte där

Två versioner av Baba O´Riley

Vi ska flytta och håller på och säljer vår lägenhet. Det är ingen höjdare kan jag säga. Nuförtiden ska man inte ens ha en tv eller toalettpapper på hållaren. Jag vet inte vad det är för människor som förväntas flytta in här, men de gillar inte att ha några prylar framme, inte använder de några elektriska maskiner heller. Inte en endaste lampa fick sitta i kontakterna när vi fotade bilder till Hemnet.

Den gångna helgen var det 35 år sedan den legendariske trummisen Keith Moon gick bort. Han dog samma år som jag föddes - 1978. För att hedra hans minne spelar vi den här videon som är av ovanligt hög kvalité.

Här är låten i en annan version av Pearl Jam, med en för dagen kortklippt Eddie Vedder. Visst är den bra men i det här fallet är ändå originalet bäst eller hur?

Fredagslåten

Ok, den är lite lång men jag gillar den ändå. Vemodigt vacker på något vis.

 

 

Kungen ingen ståuppare

Obama är i Stockholm och hälsar på. Vår egen statschef är kanske inte fullt så vältalig eller vad sägs om det här försöket till att skämta till det?

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/kungen-skojigt-och-trevligt