Det bästa från 2013

I tidningar, på tv och på nätet summeras 2013 års bästa skivor, böcker, filmer och konserter. De flesta recensenter verkar tycka samma sak.
Bästa svenska skivan: Håkan Hellström "Det kommer aldrig va över för mig"
Bästa utländska skivan: Daft Punk "Random Access Memories"

Bästa svenska filmen: "Återträffen"

Bästa utländska filmen: "Blå är den varmaste färgen" eller "Gravity"

Konsertupplevelser är av naturliga skäl svårare att komma överens om, men såväl Alicia Keys konsert på Way Out West som någon av Håkan Hellströms spelningar finns med på de flesta listor. 

Lambressos lista

Bästa utländska skivan: Phosphorescent "Muchacho" 

Bästa svenska skivan: Känns svårt för mig att kora om jag ska vara ärlig. Gamla favoriter som Lundell och Winnerbäck har förvisso släppt skivor men att påstå att de är årets bästa vore lite att ta i. 2012 var ett betydligt bättre "skivår" då om jag ska vara ärlig, men jag får väl hålla med den samlade kritikerkåren om att Hellström var bäst trots allt. 

Bästa utländska filmen: "Gravity" och "Django Unchained"

Bästa svenska filmen: Det känns som om jag knappt har sett några svenska filmer. Varken "Återträffen", "Monica Z" eller Moodyssons "Vi är bäst!" så jag får nog passa på den. Men Känn ingen sorg var i alla fall över förväntan. 

Bästa konserten: Roger Waters på Ullevi. Men det fanns mycket annat bra att glädjas åt i år. Bland annat Patti Smith, The Hives, The Sounds och Alicia Keys. 

Största förlusterna var utan tvekan James Gandolfini och Lou Reed. 

Största besvikelsen: Att Sverige och Zlatan inte får spela fotbolls VM i Brasilien

Jag har missat att uppmärksamma att Keith Richards fyllde 70 år den 18/12. Det är förstås fantastiskt att han lyckats bli såpass gammal, även om jag misstänker att han lugnat ner sig betydligt efter den där palmhistorien för några år sedan. Men dricker och röker gör han bevisligen fortfarande så hans gener måste vara ovanligt goda. Vi får hoppas att han hänger med några år till. 

Gott nytt år!

Pearl Jam till Sverige i juni 2014

Förra årets succéspelning i Globen följs nu upp med ett nytt besök i Stockholm. Den här gången ska de besöka Friends Arena. Jag hade förstås mycket hellre sett dem på Ullevi. Inte minst eftersom det lär vara väldigt svårt att få till ljudet på vår nationalarena men det är inget att göra något åt. Pearl Jam har troligtvis haft sin storhetstid bakom sig men som liveband levererar de alltid. För egen del har de en särskild plats i mitt musikhjärta. Gruppen släppte sin första skiva 1991 "Ten" då jag precis hade börjat högstadiet. Grungevågen slog till med full kraft och Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden spelades oavbrutet på MTV. Jag lyssnade oerhört mycket på Ten. Nirvana släppte sin Nevermind samma år och många journalister försökte påskina att det fanns någon slags motsättning mellan banden och dess fans. Ungefär som mellan Beatles och Stones eller Blur och Oasis för den delen. Men även om inte Eddie Vedder och Kurt Cobain var bästa vänner var var nog inte motsättningarna så stora. Och jag tror de flesta av oss gillade dem precis lika mycket. Vi som är födda på 1970-talet hade inget internet när vi växte upp. Vi fick nöja oss med att se musikvideor på MTV. Ibland flera timmar om dagen. Pearl Jam släppte fyra singlar och videos från Ten. Det var Alive, Even flow, Jeremy och Oceans. Framförallt de tre första blev otroliga succéer och spelades dygnet runt på radio men kanske framförallt på MTV. Ten såldes i över 13 miljoner exemplar. Vs. som kom två år senare var i mina öron väl så bra men sedan dess blev de alltmer ojämna. Detta märktes också på antalet sålda skivor. Men gruppen bråkade också öppet med såväl MTV som amerikanska biljettförsäljningsföretag. "Don't bite the hand that feeds you" finns det ju ett uttryck som heter. Men trots motgångar har de fortsatt att spela in nya skivor och turnera. Europa har de dock nästan undvikit sedan den tragiska dödsolyckan på Roskildefestivalen för mer än tio år sedan. Men nu kommer de alltså tillbaka igen och i Sverige väljer de att besöka vår näst största arena. Jag längtar redan!

Kolla in den när videon från Globen. Fast ljudet är kass kan man höra allsången och Eddie Vedder har svårt att hålla leendet borta.
 

Ulf Lundell låter bättre än på länge

I lördags var jag på Bengans och fick hans senaste skiva, Trunk, signerad. Han såg vålmående ut. Hade klippt sig och lagt på sig några kilon men han är ju 64 i år så det är väl helt i sin ordning. Jag har nu lyssnat in mig på skivan och det är bara att konstatera att så här bara har han inte låtit på flera år. Alla Lundell-fans har väl sin favoritperiod i hans snart 40-åriga karriär. För egen del är det mitten 1990-talet. Både den bombastiska dubbel-cdn "På andra sidan drömmarna" och den mer lågmälda "Män utan kvinnor" är favoriter. Sedan går det förstås inte att komma ifrån att han var grymt bra på 1980-talet också. Inte minst hans skilsmässoskiva "Den vassa eggen". Under 2000-talet har det dessvärre låtit lite för onyanserat emellanåt. Lite för mycket elgitarrer och bröl. Inte heller är jag något större fan av den helt avskalade varianten med bara en akustisk gitarr, munspel och en väldans massa ord (även om det finns undantag i det här fallet). Nej, jag gillar Lundells samhällskritiska texter, fyndiga refränger och svängiga melodier. På Trunk finns det gott om detta. Lyssna bara på Vi är inte arbetslösa, Poker i Karibien och Gå på tvärs. Det blir fyra Rock and roll hjärtan av fem möjliga. :)

Den här känns passande med tanke på vädret: