Ännu en klassisk skivaffär :)

På Hold On Records handlade jag mycket genom åren. Både när den låg i Villastan men kanske framförallt efter det att butiken flyttade ner till stan. I samma hus bodde för övrigt en av mina klasskamrater på gymnasiet. Det gjorde att man kunde kombinera ett besök hos honom men att kolla in senaste inkomna skivorna på Hold On. Ett vinnande koncept. Jag minns inte när jag var där sista gången men jag blev mycket besviken när jag en dag var på besök i min gamla hemstad och såg att butiken var nedlagd.

Tower Records on Sunset Boulevard

Ok, allt kanske inte var bättre förr men jag hade gärna velat gå in i den här affären när det begav sig.
http://www.waxpoetics.com/music/videos/video-tower-records-sunset-los-angeles-1971
Den klassiska kedjan Tower records fanns till och med 2006 innan den slutligen gick i konkurs. Efter en rekonstruktion lever företaget vidare på internet som webbshop men det är förstås inte samma sak.

Så mycket bättre igen

Så mycket är igång igen. För första gången saknar jag en artist som jag själv lyssnat på. Visst har man hört såväl Orup som Carola till förbannelse men det är inte något jag själv skulle sätta på stereon. Och ska man vara riktigt ärlig innehåller inte årets säsong några artister av samma kaliber som Pugh, Plura, Timbuktu, Ebbot, Maja Ivarsson, Olle Ljungström, Titiyo, Laleh, Miss Li, Mikael Wiehe, Ulf Dageby eller ens Agnes. Och även om The Ark har gjort bra låtar tycker ärligt talat inte att de andra artisternas versioner var så spännande. Samtidigt har jag knappt hört Love Antell eller Familjen så vi får väl se hur det hela utvecklar sig.
I väntan på det kan man ju alltid lyssna på lite blues. Brorsan skickade den här till mig. Daniel Norgren är tydligen från Borås - bara en sådan sak.

First Aid Kit på Konserthuset i Göteborg

Att se First Aid Kit på konserthuset igår var en ren fröjd. De är oerhört samspelta och har förmågan att variera sig på scen så att det aldrig känns långtråkigt. Jag gillade allt, till och med ostskämten, som egentligen inte var särskilt roliga. Det flesta låtarna från gårdagskvällens konsert var hämtade från deras tredje och senaste skiva Stay Gold. Deras bästa hittills. Den senaste spelningen i Göteborg 2013 var de förband till Patti Smith i Trädgårdsföreningen. Jag såg den spelningen också men jag tycker inte riktigt att de kom till sin rätt då. Deras stämsång gör sig klart mycket bättre i en lokal med en akustik som i Konserthuset. Här kunde de till och med spela en låt "unplugged". Det hade inte gått på så många andra ställen. När min dotter blir lite större ska jag ta med henne på en First Aid Kit-konsert (jag hoppas de fortfarande spelar då) för de här tjejerna är riktiga förebilder. De agerar med både självförtroende och pondus. De berättar att de nu turnerat i fem månader, men som Johanna Söderberg uttrycker saken, fast egentligen har vi varit på turné i fem år sedan vi släppte vår första skiva. Fem års rutin fast de bara är 21 och 24 år gamla. Det är imponerande!
Här får ni ett smakprov som jag lagt ut på youtube:

Konsert ikväll

Ikväll ska jag gå på First Aid Kit på Storan. Det ser jag fram emot.
http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert4fyrar/1.2516646-first-aid-kit-konserthuset-mandag
Annars glädjer jag mig åt att även Gaffa har förstått Kleerups storhet.
http://gaffa.se/recension/88423

Fredagslåten

Kleerup gör den mest intressanta musiken i Sverige just nu. 

London Calling

Jag har varit i London i veckan. Det är en spännande plats på många sätt. Full av historiska byggnader, platser, bussar, taxibilar och människor. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt dit förut så jag tyckte det var kul att se alltsammans. Samtidigt var det en jobbresa så jag kunde inte besöka museer, Abbey Road eller massa skivaffärer och annat som jag hade gjort om jag rest dit ensam eller med familjen. Jag kunde i alla fall konstatera att musikreferenserna är nästintill oändliga. Var och varannan gata finns med i en låt av The Kinks eller The Small Faces. Under 1960-talet tävlade London med USA om att producera den bästa musiken. I min värld råder det ingen tvekan om att London hade de bästa grupperna. The Yardbirds, The Who, The Animals, The Kinks, The Beatles och The Rolling Stones m.fl. verkade alla i London på 1960-talet. Det måste varit rena drömmen att bo där då. Idag är det svindyrt. En studentlägenhet kostar motsvarande 10 tusen svenska kr men då bor studenterna förstås inte där själva utan tillsammans med så många andra som möjligt. För att kunna ta sig till jobbet eller skolan får många färdas uppemot två timmar, ändå lockar staden fortfarande. Det går inte riktigt att begripa. Tunnelbanan är så full av människor att när det är rusningstrafik kan man få se både ett eller två tåg åka förbi innan det finns en möjlighet att stiga på. Men nöjesutbudet är förstås oändligt och Londonborna känns artiga och trevliga. De är långtifrån lika stressade som i exempelvis Stockholm. Det finns kanske ingen anledning att stressa. Pendeltåget kan ju vara fullt i alla fall. Jag ser i vilket fall fram emot mitt nästa besök. När nu det kan tänkas bli? Att ta med sig småbarn känns inte riktigt aktuellt. Min mest minnesvärda upplevelse? När en räv kommer springande på trottoaren mitt i city. Den måste ha kommit från itchycoo park...