Lemmy offer för myten om sig själv

Jag har nu läst spaltmeter av hyllningar till Lemmy. Alla är rörande överens om att han var rock n´roll-myten personifierad. Hans konsumtion av tabletter, sprit, cigaretter och kvinnor var svåröverträffad men de sista två åren verkar myten ha levt sitt eget liv. Han fick diabetes, svåra hjärtproblem och sedan slutligen cancer. Det känns lite sorgligt alltsammans att han fick kämpa så hårt ända in i det sista utan att någon förutom möjligtvis hans närmaste förstod allvaret. Det är bara två veckor sedan Motörhead avslutade sin Europaturné i Berlin. Han var oerhört mager på slutet och när han pratade sluddrade han så ingen förstod någonting. Det är förstås inte så han vill bli ihågkommen. Nej, så här gruppen ska låta. Med basen så hårt strängad att den nästan låter som en gitarr:

 

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/fredrik-strage-minns-sex-speciella-lemmy-ogonblick/

Lemmy är död!

Lite overkligt med tanke på att Motorhead spelade i Sverige för bara en månad sedan. Enligt skivbolaget fick han sitt cancerbesked på annandagen och dog två dagar senare. Jag misstänker att han vetat om det betydligt längre än så. De senaste åren har han varit minst sagt skröplig. Jag såg bara Motorhead en gång och det var på Way Out West 2014. Redan då märktes det att han var sjuk. Han rörde sig knappt alls och gick av scenen för att vila efter halva konserten. Han var inte beredd att kompromissa utan ville fortsätta leva som en rockstjärna ända in i det sista. Men med en diet av cigaretter och whisky borde man inte kunna bli 70 år så det var ändå imponerande.

Ryans Adams 1989 kanske årets bästa skiva?

När jag ska sammanfatta årets bästa skivor kan jag inte låta bli att ranka Ryans Adams coverskiva av Taylor Swifts 1989 som en av årets allra främsta. Det hör knappast till vanligheterna att man väljer att tolka en hel skiva med en annan artists låtar och att man gör det med en platta som bara är något år gammal är ännu ovanligare. Men det kanske mest underliga i det här sammanhanget är att Taylor Swift och Ryan Adams kommer från så olika musikaliska världar. Tyvärr är ljudet på videon från Letterman (se nedan) rätt uselt men jag tror ändå ni kan höra skillnaden. Lite kuriosa i sammanhanget är att Taylor Swift tog bort sina låtar från Spotify för att hon fick för lite betalt. Detta ledde till att  antalet visningar på Youtube med hennes låtar fullkomligt exploderade. "Kidsen" valde helt enkelt att lyssna där istället. Att skivbolaget skulle få fansen att köpa filer eller fysiska skivor 2015 var helt enkelt orealistiskt. Videon till Bad Blood har exempelvis till dags dato spelats mer än 658 miljoner ggr...

 

Lennart Hellsing skriver sina julrim i himlen

Lennart Hellsing har kastat in handduken. Han blev 96 år, en imponerande ålder. Man borde förstås skriva något rim för att hylla denna gigant men jag är inget vidare på sådant. Hellsing däremot kunde rimma på allt. Han skrev barnböcker men det var illustrationerna som tilltalade mig mest som barn. Nu när jag läser böckerna för ungarna är det rimmen och alla underfundigheter man uppskattar istället. Han kunde verkligen få till det ibland. Hans största succé var nog böckerna om Krakel Spektakel men Sjörövarboken är inte fel den heller. Jag såg honom på bokmässan för något år sedan. Han signerade böcker i sin orange kostym och såg ut att vara i fin form. Det är få förunnat att få bli nästan 100 år utan att för den sakens skull tappa sin skärpa. Hellströms senaste bok "Ticke, Tack!" gavs ut så sent som 2014.

Så mycket bättre är slut för den säsongen. Årets stjärna var såklart Mariam Bryant men det återstår att se om hon kan skriva eget material som är lika bra som hennes tolkningar av andras låtar.

Det finns alltid Bob Dylan att trösta sig med i höstmörkret

Tiden är ur led. IS senaste vansinnesdåd i Paris får oss alla att känna oss sårbara. Nu väntar den stora vedergällningen och det kommer knappast föra något gott med sig. Samtidigt kanske några fick sig en tankeställare. Det är trots allt detta alla flyktingar flyr ifrån. Självmordsbombare och fanatiker som dödar oskyldiga. Om det hade varit attentat som dödat fler än 120 personer i Bagdad eller Syrien hade knappast någon höjt på ögonbrynen. En notis i tidningen och sedan hade det varit glömt. Vi drömmer alla om en bättre värld men just nu känns den långt borta. Det är för mycket galenskap helt enkelt.
Lagom till julstressen släpper både Bob Dylan och Springsteen stora boxar med outgivet material. Bob Dylans senaste bidrag till Bootleg series, hans tolfte i ordningen, är en samling låtar från hans kanske mest gyllene epok 1965-1966. Åren då han gav ut Bringin´ It All Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde. Jag har bara lyssnat lite smått men verkar vara många bra annorlunda versioner som den här till exempel:

Svårt att inte gilla Lars Lerin

Igår besökte jag det gamla danspalatset Sandgrund i Karlstad. Nuförtiden är det slut på danserna men i gengäld ställer en av Sveriges absolut mest begåvade konstnärer ut sina alster där. Lars Lerin målar både akvareller och oljemålningar men på Sandgrund är det enbart hans akvareller som visas. Fråga mig inte varför men han kanske vill öppna ett annat museum någon annanstans. Hur man kan måla så verklighetstrogna akvareller är för mig en gåta. Många av hans bilder ser ut som rena fotografier. I själva verket är de bättre än så, de ser tredimensionella ut. Det är motiv från de värmländska skogarna, från nordligaste Norge, från Amman och Sibirien, från filmer och hans egen fantasi. Han verkar vara fascinerad av djur som flyger också. Det är gott om fåglar och fjärilar på Sandgrund. Min favoritmålning var hans tolkning av Hitchcockfilmen Fönstret mot gården. Tyvärr lyckades jag inte fota den något vidare. Den är rätt stor även om den inte var lika gigantisk som Arkivet nedan. Avslutar med Michael Jackson, en av Lerins största favoriter enligt guiden.

 

Keith Richards under the influence

Idag sålde Håkan Hellström sålde ut Ullevi två ggr om. Det är tidigare bara något som Bruce Springsteen lyckats med. Imponerande! Men jag begriper faktiskt inte riktigt hur det gick till. När han spelade sist var det gott om biljetter kvar ganska nära inpå konserten, men den här gången ville betydligt fler vara med om folkfesten.
Jag har kollat på Keith Richards dokumentären Under the influence på Netflix i veckan. Den var klart sevärd även om jag hade hört många av berättelserna förut. Om hur han träffade Mick Jagger på tåget med två skivor under armen, hur Muddy Waters målade väggarna i Chess studio när Stones kom dit för första gången och hur Chuck Berry smockade till honom när han fingrade på hans gitarr. Det som gör mig mest undrande är hur lite han pratar om Stones senaste 40 år. Jag tror inte han någon gång nämner Ronnie Woods namn. Desto mer tid ägnas åt hans hobbyband The X-Pensive Winos, vilket får mig att misstänka att filmen mest av allt är gjord för att sälja hans nya soloskiva Crosseyed Heart.
Nu är det snart dags för säsongstart för Så mycket bättre. Hoppas att fler kommer att inse Kleerups storhet.

Henning Mankell död

Det var bara en knapp vecka sedan jag läste en intervju med honom i GP. Det framgick tydligt att han var ordentligt sjuk men knappast att tiden var så knapp. Jag betvivlar att han visste det själv. Han ville inte vara med på bokmässan i år för han var rädd för att åka på en infektion. Jag såg honom där för två år sedan. Det var i GP montern och han satt där och småpratade med Jan Myrdal. Knappast kunde man då tro att den betydligt äldre Jan Myrdal skulle överleva honom. De pratade bland annat om socialt engagemang och att ta ställning för rätt saker. Jag minns att jag då tyckte Mankell var ganska självgod, men samtidigt hade han förstås rätt. Han tillhörde en av de få som vågade ta ställning och göra något aktivt för att bekämpa fattigdom/orättvisor mm. En annan gång för betydligt längre sedan såg jag Mankell på stora scenen på Borås stadsteater. Det var i mitten på 1990-talet när jag gick på gymnasiet. Han läste noveller och berättade om sitt författarskap för att inspirera unga människor att läsa och skriva. Den gången minns jag att jag blev förvånad över att få reda på att han en gång bott i Borås. Han var redan då en världsberömd deckarförfattare. Annars förknippar jag honom förstås väldigt starkt med Ystad och Österlen. Jag har varit där mycket och det var där böckerna om Kurt Wallander utspelade sig. Det är många som sörjer honom idag men han var ändå nöjd med sitt liv och de val han gjort. Han tyckte inte att han slösat bort sitt liv. Det måste ändå vara skönt att kunna känna så och få människor har ju varit så produktiva och sett så stora delar av världen som Henning Mankell. Synd bara att han inte fick leva några år till.
Här en passande låt från Mankells kompis Patti Smith:

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2845411-henning-mankell-i-stor-gp-intervju

Jerry Lee Lewis 80 och Jan Lööf 75

En av mina FB-vänner uppmärksammade mig på att Jerry Lee Lewis fyller 80 år idag. Det är förstås väl värt att fira. Att han lyckats bli så gammal trots alla sorger och bedrövelser är imponerande. Jag minns fortfarande en norsk dokumentär om hans syster som jag såg för några år sedan. Hon drev någon form av pensionat/livsmedelbutik i deras gemensamma föräldrahem och drömde om att han en dag skulle komma hem igen. Han hade inte satt sin fot där på decennier men hans pistol låg fortfarande kvar under huvudkudden i pojkrummet.

 

Den gångna helgen besökte jag bokmässan. Det var precis som vanligt väldigt mycket besökare och kändisar. Men jag orkade inte hälsa på någon mer än Jan Lööf som firade sin 75 års dag där på söndagen. Han har gjort massor med minnesvärda barn- och ungdomsböcker men den absoluta favoriten är ändå filmen om Skrotnisse och hans vänner.

 

 

U2:s inställda konsert i Globen

Jag läser om kaoset i Globen ikväll. Det förvånar mig inte. Dagens biljettsystem är extremt teknikberoende och utan ett fungerande datasystem kraschar allt. Det skulle lika gärna kunnat inträffa på en fotbollsmatch eller någon annan tillställning. Tänk om samma sak hade hänt på Friends Arena eller Ullevi med 65 000 besökare. Hur många ryms det i Globen 13-14 tusen? Det var lättare när alla hade fysiska biljetter. Nu räcker det med en streckkod i mobilen, förutsatt att streckkodsläsarna fungerar förstås. Jag förstår verkligen folks frustration. Det finns mängder med folk som investerat massor av tid och pengar för att se favoritbandet och så blir det så här. Jag minns själv besvikelsen när Neil Young ställde in i Slottsskogen för två år sedan. I efterhand får vi väl reda på om det bara var teknikstrul eller ett bombhot som orsakade kvällen tumult. Samtidigt är förstås folks besvikelse över en inställd konsert en mild bris jämfört med den desperation flyktingarna känner nere i Ungern. Nyheterna är deppigare än vanligt nuförtiden. Mediabevakningen kommer säkerligen att avta med tiden utan att saker och ting för den sakens skull blivit bättre i Syrien. Man kan bara hoppas att Europas länder tar sitt ansvar.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/article21446557.ab

Jerry Williams har hittat rätt

Jerry Williams samarbete med Ian Persson (fd Soundtrack of our lives) är klockrent! I mina öron har han aldrig låtit bättre.

Ingen sjunger svensk rock som Thåström

Han är inte mycket för mellansnack. Men efter halva spelningen säger han i alla fall att "Det här är min favorit!" Sedan kör bandet igång Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Det är möjligt att han har rätt, men ingen sjunger svensk rock som Thåström. Han låter faktiskt bättre än någonsin och på sina senaste skivor har han hittat ett sound som passar honom perfekt. Publiken på Liseberg är som vanligt lite avvaktande. Det blir alltid så när mer hälften mest gått dit för att de ändå har årskort. Men jag tror inte det var många som gick hem i förtid för bandet såväl som Thåström levererade verkligen. Att han sådan har ett kroppsspråk som en gammal fågelskrämma får man bara acceptera. Det kallas för inlevelse. Bästa låtarna? Jeffrey Lee Pierce, Biografi och avslutande Ner mot terminalen. 

The Last Internationale - Wanted Man

Metallica på Ullevi 2015

Jag såg Metallica i helgen. Sommarens sista helg känns det som idag när regnet, såväl som börsen faller och det var mörkt redan vid halv åtta. Konserten var förstås bra men det kändes mest som en dag på jobbet för bandet. Alltså inte som en sådan där "minne för livet konsert" som man ville att det skulle vara. Jag har läst en hel del recensioner och de flesta håller med. De kan sina låtar men det är skumt med grupper som turnerar enbart med gammalt material och har en förutbestämd setlist som de sällan avviker från. Det är faktiskt ingen större skillnad på Metallica och Rolling Stones i den bemärkelsen. Samtidigt är det förstås alltid roligt att vara på ett fullsatt Ullevi när publiken trivs och sjunger allsång. Metallica har många riktigt stora hits på sin repertoar. Många hardcore fans gillar deras tidiga skivor allra mest, men det är låtarna från deras storsäljare "The Black Album" (1991) som får de stora massorna att vråla. Skivan har sålts i mer än 15 miljoner exemplar bara i USA. Kanske är det också därför gruppen också väljer att spela flest låtar från detta album? Det mest underliga med konserten var att hela scenen var full med fans i vita t-shirts. Fredrik Strage i DN trodde först, liksom många andra, att det var frågan om en massa körsångare. Men när konserten väl börjat visade de sig bara vara vanliga hårdrockare. Vad de gjorde där är det ingen som riktigt begrep men det blev åtminstone några häftiga videos på Youtube. Det är sällan man får ett sådant perspektiv på sina egna bilder.

Filmer från WOW 2015

Jag har laddat upp lite filmer från festivalen:

Way Out West 2015

Årets festival hade i mitt tycke ett av de starkaste startfälten hittills och till skillnad från tidigare år var det ingen som ställde in heller. Ändå är det lite som Johan Lindqvist skrev i GP gott om gnäll från festivalbesökarnas sida. Det hör till att dissa festivalen på ett många gånger ganska tröttsamt sätt. Det är omöjligt att alla ska få sin vilja igenom när det gäller vilka artister som bokas. När det gäller praktiska detaljer finns det dock en del att klaga på. På Norrlands Guld som festivalens enda öl, öronproppar för 60 kr, matutbudet och mjölkförbudet etc. Men vi skiter i det nu. Istället kan vi konstatera att det varit några riktigt lyckade festivaldagar.

Bästa spelningarna: Florence + The Machine, Pet Shop Boys, Patti Smith

Bästa festivaldagen: Fredag

Bästa vädret: Torsdag och fredag 

Största divan: Lauren Hill

Gladast: Patti Smith, First Aid Kit

Bästa gubbrocken: War On Drugs 

War On Drugs

Lauren Hill

Pet Shop Boys

Patti Smith



First Aid Kit

Snart festivaldags igen

Jag har som ni kanske märkt varit borta ett tag. Det har varit sommar men kanske inte så mycket sol. Men jag tycker faktiskt inte att sommarvädret varit fullt så dåligt som de flesta verkar tycka. Kanske lite kallare än normalt men ändå en hel del fina dagar. Den här veckan tänkte jag besöka WOW och förhoppningsvis se några bra konserter. Innan dess ska jag dock se till att skola in vår yngsta på dagis.
Här kommer en modern klassiker som jag i alla fall kan se hur många gånger som helst:

Lundells bitterhet och Dylans 1980-tal

Min kompis Jonas klipp från Ullevi har nu setts av långt över en halv miljon tittare. Något som han filmade med sin mobil får plötsligt jättespridning. Orsaken? Han var tidig med att lägga ut den på Youtube, la ner tid på att skriva rätt sökord och en amerikansk nyhetsredaktion länkade till videon. Nu har han dessutom blivit kontaktad av ett företag som erbjuder reklampengar. Han får ett par dollar för var 1000:e visning som tillkommer. Hade han haft den dealen från början hade det blivit ganska mycket pengar. Tråkigt bara att Foo Fighters fick ställa in resten av turnén. Det blir många fans som nu inte får se sina idoler.
Jag läser Ulf Lundells blogg och tvingas konstatera att han blivit väl personlig när han offentligt läxar upp sin dotter. Han verkar ha svårt att erkänna att han någonsin gjort något fel och att skriva att han fick hjälpa sin fd fru till psykakuten gör väl knappast någon glad. Dessutom kan man inte låta bli att fundera över om han inte bidrog till att hon hamnade där. Med tre barn och en alkoholiserad man kan livet knappast varit en dans på rosor. Men själv ser han sig som den som räddade barnen och tryggade deras framtid. Ja, så kanske det var eller också finns det flera olika sätt att se på saken. Hur som helst tycker jag det är direkt plågsamt att läsa om eländet. Frågan är vem som skulle vilja läsa den bok han säger sig vilja skriva om det hela?
Nu till något mer positivt. Jag såg förstås systrarna Söderbergs (First Aid Kit) uppträdande på Polarprisutdelningen förra veckan. De var lika bra som vanligt. Men till nästa år kanske vi inte kan förlita oss på att de ska rädda prisgalan? Måste det förresten bara vara svenska artister som uppträder?

 

Jag köpte Bob Dylans Infidels (1983) på vinyl i måndags. En av hans 1980-tals plattor som jag tidigare undvikit. Det är allmänt känt att han nästan bara släppte skräp under den här tiden men det finns anledning att omvärdera åtminstone delar av den synen. Oh Mercy från 1989 har flera riktigt bra låtar men det har Infidels har också. Bröderna Knopfler såväl som Stones gamla gitarrist Mick Taylor kompade. Ett lustigt sammanträffande var att Rolling Stone Magazine igår listade Dylans 10 bästa 1980-tals låtar. Travelling Wilburys är lätta att glömma bort i sammanhanget. Kanske var det så att om han omgav sig med bra musiker blev resultatet därefter?

http://www.rollingstone.com/music/lists/readers-poll-the-10-best-bob-dylan-songs-of-the-1980s-20150617/blind-willie-mctell-20150617

Foo Fighters på Ullevi

Jag hade inte tänkt gå på Foo Fighters men i torsdags såg jag att flertal biljettsajter reade ut plåtar. De hade nog felbedömt intresset och köpt på sig för många biljetter. Hur som helst fick jag och brorsan tag i två biljetter till halva priset. Jag har sett ett antal konserter i mitt liv. Men gårdagskvällens Ullevispelning med Foo Fighters tillhör en av de märkligare. Jag undrar om det finns någon förutom David Grohl som skulle fortsätta en spelning med ett brutet ben? Det kommer förstås skrivas spaltmeter om detta men när han kom in på båren första gången blev jag nästan tårögd. Han är verkligen One of a kind! Neil Young ställde in när spelningen på WOW 2013 när hans gitarrist skadade fingret. Med den besvikelsen i färskt minne trodde jag att det var dags att gå hem efter en och halv låt. Jag såg direkt att han föll riktigt illa och hans medmusikanter var ordentligt tagna. Att ramla av scenen och handlöst falla 4-5 meter är nog för att knäcka de flesta (och Grohls ben) men inte lusten att spela rock n roll!
Här två filmer som illustrerar alltsammans den första har min gamla kompis Jonas laddat upp. Den har redan nästan 50 000 visningar.

 

 

 

Sommartider

Sommaren är sakta på väg men det tar tid. Idag skiner i alla fall solen och det får man vara glad åt. En vecka till sedan är det sommarlov för barnen och om knappt två månader sedan ska jag börja arbeta igen. Det gick undan den här gången. Ett par månaders föräldraledighet sedan var det tillbaka i hjulet igen, men det känns rätt okej trots allt. Kan ju inte gå här och skrota hur länge som helst.
Såg Elfsborg förlora i hoppborgen igår. Blåvitt tar nog hem guldet om de får behålla Lasse Vibe. Det är målskyttarna som avgör det. Eller i Elfsborgs fall, avsaknaden av en målskytt.
Jag kollar på Game of Thrones också. Oerhört spännande serie men det är minst sagt frustrerande att de onda krafterna segrar gång på gång. Ibland känns det förstås som att det är så i verkliga livet också. När IS skördar nya framgångar, de rika blir allt rikare, gängen skjuter på varandra i förorten och Putin skramlar med sina vapen. Samtidigt måste man förstås tro att det goda segrar till slut.
Lundell är igång och bloggar igen. Han har åsikter och synpunkter om det mesta. Jag håller inte alltid med honom men det gläder mig att han har insett Annika Norlins storhet. Den här konserten på Way Out West var kanske förra årets festivals bästa:

 

I år hoppas jag istället mycket på Patti Smith, First Aid Kit och så Florence + The Machine förstås. Det är helt enkelt kvinnornas år i år.

Några rader om BB King

BB King dog för några dagar sedan. Han var närmare 90 år så det kanske inte var så oväntat men ändå sorgligt förstås. Jag såg honom och hans "Lucille" i Scandinavium för några år sedan. Det var hans sista stora turné. I min värld var BB King den sista av de tre riktigt stora bluesgitarristerna där John Lee Hooker och Muddy Waters var de andra giganterna. Det är lite skumt att erkänna att allra mest förknippar jag honom med hans samarbete med U2 och deras Rattle and Hum skiva. Han hade förstås en enastående karriär långt innan dess. Här är en livespelning från 2001 där han framför sin kanske mest kända låt The Thrill is Gone. Han var minst sagt grym på att spela gitarr.

 

Lyckad Velvet Underground kväll på Trädgårn

Först och främst är det lite skumt att gå på konsert en måndag. Den riktiga feststämningen vill inte riktigt infinna sig när de allra flesta har en lång arbetsvecka framför sig. Men jag tror knappast någon i publiken ångrade att de gick för att höra Ebbot, Nina Persson och Magnus Carlsson framföra Velvet Undergroundlåtar på Trädgårn. Några av landets mest kända sångare behöver knappast någon närmare presentation. Bandet var också riktigt bra. Särskilt imponerad var jag av gitarristen Tommy Sahlin (tror han hette så) som bjöd på några riktigt sköna solon. Ebbot framförde Velvets kanske största hits såsom Venus In Furs, Heroin och Waitin´For My Man. Den senare var kvällens verkliga höjdpunkt. Magnus Carlsson sjöng oklanderligt men nog kunde han släppa lös lite mer och kanske knäppa upp kavajen? Nina Persson låter knappast som Nico men gjorde ändå en tämligen habil insats. Sista numret (Temptation Inside Your Heart) framförde de tillsammans och nog hade man velat se mer av den varan. Jag filmade några sekvenser som jag lagt ut på Youtube:

Badgers drift no more

Jag har med förtjusning läst Ulf Lundells blogg de gångna månaderna. Det har varit underhållande. Mest för man till skillnad från det som står i hans böcker inte behöver fundera över vad som är dikt och verklighet. Bloggen har varit Lundells egna tankar och erfarenheter. Visst kan man hävda att det bara är hans bild av verkligheten men jag tror ni fattar vad jag menar. Han har visat sig vara en ganska grinig gubbe med små vardagsbekymmer. Väder och vind står inte sällan i fokus så som man kan förvänta sig för en 65 åring på landet. Samtidigt är han förstås en levande legend som jag har följt i mer än 20 år och med en karriär som varat betydligt längre än så. Faktum är att han firar 40 års jubileum i år. Jag ser honom framförallt som musiker men för många andra är han lika mycket författare. Nu har han i alla fall bloggat klart för den här gången. Förhoppningsvis kommer han tillbaka någon gång. Annars får vi glädja oss åt att han ska ut på sommarturné som vanligt.

http://www.ulflundell.com/badgers-drift/

Lundells bästa skivor (i mitt tycke):
Den vassa eggen (1985)
Måne över haväng (1993)
På andra sidan drömmarna (1996)
Män utan kvinnor (1997)
Men sånt där varierar förstås över tid...

Lite småroligt att konstatera att när han spelade in den här var han lika gammal som jag är nu. Lyckligtvis brottas jag inte med samma problem som han hade då.

 

 

Mïck Wall om Lou Reed

Mick Walls bok om Lou Reed har nyligen kommit ut på svenska. Jag har läst en hel del böcker av den här typen och den här är ovanligt kortfattad. Det tilltalar mig som sällan gillar när man skriver för mycket. Däremot måste jag säga att jag blev lite fundersam över innehållet. Mer än halva boken handlar om slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Självklart den musikaliskt mest intressanta delen av hans karriär med tiden i Velvet Underground och Andy Warhol till hans första stapplande steg till att bli soloartist. Det konstiga är att Mick Wall mest skriver om hur patetisk, självupptagen och osäker Reed var under dessa år. Det är möjligt att så var fallet men han lyckades ändå skapa oförglömlig musik. Det glöms nästan bort i sammanhanget. Men helt klart är att hans karriär var allt annat än spikrak. Hans skivor hamnade sällan högt upp på listorna och med undantag av Walk on the Wild side från Transformer 1972 fick han aldrig någon riktigt stor hitlåt. Trots detta lyckades han med tiden bli riktigt stor men hur detta gick till lyckas Mick Wall inte förklara. Inte ens Velvet Underground sålde några skivor på 1960-talet men har sedan dess sålt miljoner. Lou Reed var bevisligen väldigt musikaliskt begåvad och vågade pröva nya idéer före någon annan. Mot slutet av boken försöker Wall på något sätt släta över sitt raljerande över Lou Reeds personlighet och hyllar honom istället för flertalet skivor. Bland annat tror han att Lulu som han gjorde med Metallica kommer betraktas som ett stort mästerverk i framtiden. Själv har jag aldrig orkat lyssna igenom skivan. Den låter förfärlig i mina öron.

 

 

David Bowie i Berlin

Den gångna helgen tillbringade jag i Berlin med några vänner. Bland annat gick vi en guidad tur i David Bowies fotspår. Han bodde nämligen här under två år i mitten på 1970-talet. Han kom dit 1976 från att ha bott i Hollywood en tid och var fast i ett omfattande kokainmissbruk. Dessutom var hans karriär i en rejäl svacka och han hade ont pengar. Men i Berlin fick han ordning på sitt liv och tillsammans med producenten Brian Eno komponerade han skivorna Low, Heroes och Lodger. Dessa brukar idag benämnas som Berlintriologin. Framförallt de första två blev stora kommersiella framgångar. Mannen på bilden nedan heter Philippe och står framför den byggnad som rymmer den legendariska Hansa Studion. Där inne har förutom David Bowie även artister som Depeche Mode, Iggy Pop, U2 och svenska Kent producerat skivor.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hansa_Tonstudio

I Berlin hjälpte även Bowie Iggy Pop med hans karriär genom att producera två av hans mest framgångsrika skivor: Lust for Life och The Idiot. Lust for Life är Iggys bästa och kommersiellt mest framgångsrika skiva.

Det är intressant att konstatera att fortfarande har tiden i Berlin stor betydelse för Bowie. På senaste skivan (The Next Day) som kom 2013 sjunger han om staden och videon till singeln Where are We Know? är delvis inspelad där. Låten inleds med raderna:
"Had to get the train
From Potsdamer Platz
You never knew that
That I could do that."
Potsdamer platz är idag ett stort torg mitt i centrum men under tiden då staden var delad var detta mitt i gränszonen och ingen fick vistas där.
Senare sjunger han:
"Twenty thousand people
Cross Bösebrücke
Fingers are crossed
Just in case"
Detta handlar om de första 20 000 människor som tog sig över från öst till västsidan den 9 november 1989. De visste inte säkert om de någonsin skulle få återvända och få återse sina familjer. De hade passerat gränsen utan att ha de "rätta pappren" och tog därmed en stor risk. Men att de vågade och det skulle få avgörande betydelse för de kommande dagarnas utveckling som ledde till Berlinmurens fall.

Svårt att se att det verkligen är en musikstudio där inne. Men den ligger alltså inte på första våningen utan innanför de höga fönstren på våningen ovanför.

Bilden är tagen utanför David Bowies gamla lägenhet i Berlin

Record Store Day 2015

Jag besökte som vanligt Bengans på Record Store Day i lördags. Det var otroligt mycket folk på plats och de allra flesta handlade vinyl. Jag gillar idén med alltsammans men har till skillnad från många andra svårt att bli riktigt begeistrad över utbudet. För er som inte känner till konceptet så släpper skivbolagen ett stort antal skivor i begränsad upplaga för just den här dagen. Det mesta är på vinyl men det förekommer också en del cd och kassetter (!). Exakt hur många skivor det handlar om vet jag ärligt talat inte men jag såg någon siffra att det handlade om mer än 700 unika titlar. Men nu till min kritik mot det hela. Jag är i regel inte beredd att betala 129 eller ens 99 kr för en singel. Hur begränsad upplagan än är. Inte heller tycker jag det är så intressant med Bruce Springsteens första sju skivor på vinyl och då tillhör jag ändå ett av hans största fans. Dessa skivor kan man hitta i nästan vilken fyndback som helst. Likadant är det med många av dessa "unika" släpp. Skivorna går att hitta begagnade till ett betydligt lägre pris. Till sist tycker jag att det hela har blivit så hysteriskt. Fem över tio var redan många titlar slut (de öppnade tio). Trots detta går jag ändå dit. För jag gillar som sagt idén med att stötta de få skivaffärer som finns kvar.
Vad jag köpte? På Bengans köpte jag Black Keys El Camino. Sedan åkte jag till Majornas skivhall och det var en upplevelse. Vilket sortiment! Osannolikt mycket bra begagnad vinyl till vettiga priser. Där köpte jag såväl Dire Straits som War med Eric Burdon. Ja, det kanske inte är så originella val men det är bra skit.
Lite smolk i glädjebägaren var att jag sedan upptäckte att Black Keys-skivan var bucklig. Faktum var att den var nästintill ospelbar. Kanske är det en effekt av att efterfrågan på vinyl nuförtiden är så stor att produktionen blir lidande. Vad vet jag? Jag läste i alla fall en artikel om att det knappast är några nya maskiner som pressar skivor. http://www.svd.se/kultur/hart-tryck-pa-vinylfabrikanter_3961766.svd Jag åkte i alla fall tillbaka till Bengans idag och bytte till mig ett ex av Thåströms nya skiva istället. Kunde då konstatera att de måste sålt många tusen skivor i helgen. Det var minst sagt utplockat. Den fysiska skivans död känns ganska avlägsen när man bor i någon av landets storstäder. Men det är förstås inte den breda allmänheten som konsumerar musik på det här viset. Det är män i storstäder med musiken som sin stora hobby. Alltså sådana som jag själv.



 

Just nu på stereon

Jag kom över en minst sagt billig vinyl med Warren Zevons Transverse City på Tradera. Omslaget är hiskeligt fult men skicket är gott och jag betalade bara 14 kr + porto. Skivan är svår att få tag i. Den är inte återutgiven på cd som så många av hans andra album. Inte heller finns den på Spotify. Misstänker att det beror på rättigheter. Han låg vid den här tiden på Virgin records och de har inte givit ut några av hans skivor från andra halvan av 1980-talet. På nätet framgår att Mike Campbell från Tom Pettys band The Heartbreakers spelade gitarr dessutom körade Neil Young på studioversionen. Hyfsade kompmusiker. Här kommer ett klipp med singeln Splendid Isolation från David Letterman show.

 

Viva hate och Afzelius

I Peter Birros senaste serie Viva Hate dyker karaktären Sören upp. Han är en minst sagt osympatisk typ som älskar Björn Afzelius. Jag har funderat på om Birro tagit med detta för att han också vill driva med Afzelius eller om det är en slags hyllning? Det svårt att begripa. Serien hade vissa kalkonartade inslag även om tidsandan och musiken (Cult, Cure, Smiths etc) ligger mig varmt om hjärtat. Men kan inte låta bli att tycka att dialogen kändes som konstlad och övertydlig.

Tusen bitar om Björn Afzelius

Jag såg den aldrig på bio men väl på tv i helgen. Filmen "Tusen bitar" om Björn Afzelius alltså. Jag gillade den mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför han är så förhållandevis bortglömd? Om man exempelvis jämför med Cornelis Vreeswijk, Totta Näslund eller till och med Ted Gärdestad så tror jag betydligt fler unga känner till dem idag. Kanske beror det på att inga musikjournalister erkänt hans storhet? Filmen illustrerar detta väl man aldrig får någon förklaring. Afzelius nämns aldrig som en av Sveriges riktigt stora musiker från andra halvan av 1900-talet. Eller som han själv säger i filmen. Det är bara i samband med Hoola Bandola Band jag fått höra att jag gjort något bra. 
Göran Skytte är kritisk till att Marianne Lindberg de Geer får så mycket utrymme i filmen. Skytte om Tusen Bitar Jag misstänker att hans egna politiska åsikter idag avviker alltför mycket från hennes för att han ska lyssna på vad hon säger. Det är knappast så att hon svartmålar honom. Hon berättar bara att han hade förtvivlat svårt att vara trogen och att de hade ett ett ganska komplicerat förhållande som varade av och till under flera decennier. Men om ska vara riktigt ärlig hade nog Björn Afzelius haft svårt att tänka sig en sådan här film alls. Filmens återkommande tema är att han valde att inte lämna ut sina innersta tankar till någon. Bortsett från i sina låttexter då. Mest gripande var texten i låten Exil som handlade om hans sitt minst sagt komplicerade förhållande till sin mamma som senare skulle ta sitt liv. En grym låt på mer än ett sätt!

Mamma, läraren slår mej blodig;
Jag vet inte vad jag gjort!
Dom andra tycker att jag är modig,
Men han säger jag är ett hot.
Mamma, läraren har blitt galen;
Han säjer jag är ett spån!
Jag är klokast i hela salen,
Du måste hjälpa mej härifrån!

Jag går i exil!

Mamma, tro inte på polisen;
Det var inte jag som stal!
Mamma, hör inte på den grisen,
Han sparkar ditt eget barn!

Mamma, säg inte nåt till pappa;
Du vet att han ger mej stryk!
Om du säjer nåt skall jag schappa,
Om du säjer nåt skall jag fly!

Jag går i exil! Jag går i exil!

Mamma, säg att jag är din älskling.
Mamma, säg att jag är ditt barn.
Mamma, säg att jag gör dej lycklig.
Mamma, säg att jag gör dej glad.

Varför känner jag ingen kärlek?
Varför känner jag bara hat?
Varför ger du mej ingen närhet?
Varför ger du mej bara mat?
Jag går i exil!

Mamma, bli inte så besviken;
Jag lovar att vara snäll!
Mamma, jag hatar dej när du skriker;
Jag stannar hos dej i kväll!

Mamma, gå inte in i döden,
Du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

En annan sak man inte kan låta bli att lägga märke till i filmen var att Afzelius rökte som en borstbindare. Han hade alltid en cigarett i munnen och det låg alltid ett paket röda Marlboro på bordet. Det är knappast osannolikt att detta bidrog till hans cancer och förkortade hans liv avsevärt. Ändå är jag så förvrängd av populärkulturens "förkärlek för cigaretten" att jag tycker han såg väldigt cool ut. Visst är det märkligt?

Jag såg förresten Afzelius tillsammans med Wiehe på Folkets park i Hunnebostrand på 1980-talet (kan ha varit 1986). Jag minns inte speciellt mycket av konserten förutom att det var väldigt mycket folk och att det pratades mycket om att de varit osams och alla var så glada att de nu var vänner igen. Nu vet jag inte om det verkligen var sant eller bara något man trodde vid den här tiden. Filmen belyste att de hade ett komplicerat förhållande men att det skulle funnits en långvarig konflikt nämndes inte. Samtidigt var det kanske inget Mikael Wiehe ville prata om 2014.

Velvet Undergroundkväll på Trädgårn

Nina Persson, Magnus Carlsson och Ebbot Lundberg ska tillsammans framföra Velvet Underground låtar på en gemensam mini-turné. Kombinationen av tre så bra sångare ett gäng riktigt klassiska låtar måste bli lyckad. Jag är väldigt svag för 1960-talsgruppen. Framförallt den ursprungliga sättningen med både John Cale och Lou Reed. Jag har sett dem båda live men aldrig tillsammans och nu är det ju dessvärre omöjligt sedan Lou Reed gick bort häromåret. Även Sterling Morrison som spelade gitarr är död sedan 1995. Det sista de hann göra tillsammans var tre spelningar i Paris i juni 1993 som resulterade i en fantastiskt bra liveskiva med titeln Live MCMXCIII (1993). Här kommer en låt från detta tillfälle:

Vi ses på trädgårn 18 maj! :)
Biljetter Trädgårn

Säg inte som det är om det finns chans att tjäna kosing

Våren är på ingång. Det känns rejält skönt. För varje år blir det allt jobbigare med hösten och vintern. Nu låter det kanske som jag är 112 år gammal men faktum är att jag tror att mörkret, regnet och kylan påverkar oss mer än man kan tro. Det är helt enkelt svårt att hålla humöret uppe vissa stunder och man kan inte låta bli att undra hur de första människorna som bosatte sig här tänkte egentligen? Här är nog så jävligt att vi kan få vara i fred. Eller vad härligt det verkar vara på sommaren...
Ja ja, nog om väder och vind. Jag funderar på den politiska debatten i landet. Just nu är Margot Wallström i ordentligt blåsväder för något hon hade tänkt säga. Det är rätt märkligt. Hon hade tänkt kritisera en diktatur för att de torterar regimkritiker och inte respekterar mänskliga rättigheter. Hade det varit frågan om Nordkorea, Burma eller till och med Ryssland hade knappt något brytt sig. Men nu var det Saudiarabien. Ett av världens rikaste oljeländer. Helt plötsligt rasar hela arabvärlden, ambassadörer kallas hem och företrädare för svenska företag nekas visum. I Sverige rasar oppositionen och företagsledarna är djupt oroade. Vad ska nu hända? Vi kanske inte får sälja våra varor till Mellanöstern. Man skulle kunna tro att någon förklarat krig mot Sverige om man sett alla dessa bistra miner på nyheterna. Nej, det var bara någon som för första gången sedan Palmes dagar någon försökte göra något så okonventionellt som att säga sanningen. Man kan ju bara hoppas att Stefan Löfven och regeringen inte viker ner sig nu och gör något så korkat som att tvinga Wallström att be om ursäkt.
Vad som känns avsevärt mycket mer oroande är att de skjuter oskyldiga till döds när de kollar på fotboll på den lokala puben. Vad ska detta sluta kan man fråga sig? Vi får hoppas att polisen och åklagarnas nya taktik att sikta in sig på de kriminellas pengar ger resultat. Att ta ifrån dem vapen, droger och sätta dem i fängelse verkar de ju misslyckats med totalt. Inte sällan på grund av den mentalitet som råder i förorten. Ett samhälle där ingen vågar vittna eller peka ut någon. Sannolikt på grund av att ingen kan skydda dig om du säger eller gjort något som de kriminella gängen inte samtycker till. Man skulle lätt kunna tro att de värsta busarna gått i skola hos Svenskt näringsliv.

Playing for change

Här kommer några favoriter av alla de Playing for change-videos som finns på Youtube:

 

 

Birdman - inte unik men sevärd

Den gångna veckan har jag både varit på teater och bio. Det sker verkligen inte ofta när man har tre småbarn. På Göteborgs stadsteater såg jag Fosterlandet som handlade om finska krigsbarn. Den var mycket sevärd men något lång. Man gick därifrån och undrade hur i hela friden man kunde komma på en så dum idé att skicka iväg barn utan föräldrar till ett främmande land. De flesta av de drygt 50 000 barn som skickades lär ha blivit traumatiserade av flytten och föräldrarnas svek. Fortfarande 70 år senare brottas familjerna med konsekvenserna eftersom barnen blev vuxna och fick egna barn så småningom.

Jag har även varit och sett filmen Birdman. Den var minst sagt annorlunda men såklart jättebra. Skam vore väl annars när den nyligen tilldelats fyra Oscar, varav en för bästa film. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag gillar de övernaturliga inslagen men den var häftigt filmad. Somliga hävdar att den är unik i sitt slag. Själv minns jag filmen Snake Eyes av Brian De Palma med Nicolas Cage i huvudrollen. Den var filmad på ett liknande vis med långa svepande tagningar där kameran rör sig fritt i höjd- och sidled och minimalt med synliga klipp. Även i Panic Room av David Fincher såg man liknande scener. Men det är klart att de filmerna har mer än 10 år på nacken och var inte särskilt bra.

 

 

Ensam med Bob Dylan

Jag har gått på flera konserter ensam men att också sitta ensam i publiken har aldrig varit med om. Det måste verkligen vara något extra.



Missa inte heller denna krönika. Det är svårt att inte hålla med Fredrik Virtanen om det mesta han skriver.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article20323945.ab

Gradvall träffar Thåström

Journalisten och musikskribenten Jan Gradvall har på uppdrag av Razzia Records låtit intervjua Joakim Thåström. Det finns några som är kritiska till att Gradvall tagit på sig uppdraget eftersom han då inte längre kan ses som en självständig och oberoende journalist. Gradvall själv menar att han av den anledningen valt att inte recensera nya skivan. Jag tycker ärligt talat att det är en rätt tramsig diskussion. Det finns väl knappast någon svensk musikjournalist som skulle våga ställa några särskilt kritiska frågor till Thåström idag? Oavsett på vems uppdrag han/hon arbetar. Om man exempelvis jämför med Kents presskonferens som de hade för några år sedan är detta betydligt intressantare. De satt bara och svamlade och svarade knappt på en enda fråga. På Thåströms Facebooksida är förstås alla väldigt positiva till intervjun. Jag tycker också den är underhållande och kan konstatera att han ser förvånansvärt fräsch ut för att snart vara 60 år gammal. Sedan får man reda på lite saker om hans liv som jag i alla fall inte kände till. Bland annat att han har en dotter och inte gillar engelsk musik och inte sjunger om Harry Potter :). Han är inte är så vältalig som jag kanske hade förväntat mig av hans texter men de sitter han förstås och filar på länge. Till sist kan jag konstatera att jag är glad att författaren JD Salinger aldrig gjorde några intervjuer. Risken är att man hade uppfattat honom som en osympatisk jävel.

Underhållning och bra musik i amerikansk tv

Om man inte tycker svensk tv håller måttet kan man alltid kolla på amerikansk tv. Här kommer några utmärkta klipp från den senaste veckan:



Neil Young and The Roots Who´s Gonna Stand Up

Inte mycket filmfestival

Det blev inte så mycket filmfestival för mig i år. Med tre små barn (där två dessutom fyller år mitt under festivalen) får man vara glad om man hinner se en film. Jag hann med två. En ungersk science fiction som var helt obegriplig och en amerikansk independentfilm (Listen Up Philip) om en självupptagen författare. Den senare bjöd på några riktigt underhållande scener men jag har alltid svårt för filmer där huvudpersonen är en osympatisk typ. Man bryr sig helt enkelt inte om hur det ska sluta för honom. Flickvännen spelas av Elisabeth Moss är med den stundtals genialiska tv-serien Mad Men. Jag satt halva filmen och funderade var jag hade sett henne förut.



 

Bob Dylan har släppt en ny skiva där han väljer att enbart tolka gamla Sinatralåtar. Han gör sannerligen precis vad som faller honom in, men jag vet inte riktigt om jag finner det tillräckligt intressant för att köpa. Det avviker lite för mycket från Dylans vanliga sound. Kanske är det därför han själv beslutat att skänka 50 000 exemplar till utvalda amerikanska pensionärer? http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article20220602.ab Förresten kan man inte låta bli att undra varför skivbolaget aldrig någonsin släpper en liveskiva med honom från de senaste 20 åren. Han har trots allt turnerat konstant och det borde finnas precis hur mycket material som helst. Den senaste liveskivan var MTV Unplugged från 1995. Däremot finns det en uppsjö av liveskivor från 1960-70 och 1980-talen. Ja ja, det slutar väl med en jättebox för en halv förmögenhet.

 

Ny singel med Thåström

Thåström har släppt en singel till sitt kommande album. Det låter som vanligt, lågmält, dystert och ganska bra. Amanda Ooms har gjort videon. De är tillsammans igen. Förresten är det lite lustigt att om man googlar på titeln Kom med mig får man träffar på två andra låtar med samma titel. En med Ratata och en med Patrik Isaksson. 

Vivian Maier - barnflicka med fel yrke

I höstas besökte jag konstmuseet här i Gbg och såg utställningen med Vivian Maiers bilder på Hasseblads center. Flertalet bilder var riktigt bra men historien bakom att de hamnat där var på sätt och vis ännu mer fascinerande. Bilderna upptäcktes mer eller mindre av slump av John Maloof, en ung kille som letade bilder till en bok om Chicagos historia. På auktion köpte han en låda med negativ som alla visade sig vara tagna av samma person. Han la ut ett antal bilder på nätet och de fick stor uppmärksamhet. Detta blev upptakten till att han började leta upp fler lådor med negativ och forska i vem fotografen egentligen var. Hon visade sig heta Vivian Maier, en fd barnflicka som fotat hela sitt liv, men som aldrig låtit ställa ut ett enda fotografi. Alltsammans ledde till att han spelade in en film om henne som nu nyligen visades av SVT. Det är ett fascinerande människoöde på många sätt, men hur någon kunde anlita Vivian som barnflicka någon längre tid begriper jag ärligt talat inte. Kolla in filmen här:
http://www.svtplay.se/video/2136866/vivian-maiers-okanda-bildskatt

Elvis 80 år!

Elvis Presley skulle fyllt 80 år idag om han hade fått leva. Nu blev han som bekant bara 42 men det är ändå en svindlande tanke att om ha hade kunnat leva om han inte knaprat piller, druckit och ätit en massa onyttigt. Undrar just vilken karriär han hade haft bakom sig då? Han hann ju trots allt med en hel del på knappt halva den tiden. Förutom rockmusik spelade han in ballader, gospel, psalmer, country, blues och en massa annat. För att inte tala om en hel drös med mer eller mindre dåliga filmer.
Det här en personlig favorit med Elvis:

Andra som faktiskt är i livet och fyller år idag är David Bowie (68 år) och Robbie Krieger (69 år) från the Doors.
Till sist får man väl glad att man inte ritar teckningar på muslimska profeter till vardags. Det är en konstig tid vi lever i på många sätt.