Jag läser Ulf Lundells blogg och tvingas konstatera att han blivit väl personlig när han offentligt läxar upp sin dotter. Han verkar ha svårt att erkänna att han någonsin gjort något fel och att skriva att han fick hjälpa sin fd fru till psykakuten gör väl knappast någon glad. Dessutom kan man inte låta bli att fundera över om han inte bidrog till att hon hamnade där. Med tre barn och en alkoholiserad man kan livet knappast varit en dans på rosor. Men själv ser han sig som den som räddade barnen och tryggade deras framtid. Ja, så kanske det var eller också finns det flera olika sätt att se på saken. Hur som helst tycker jag det är direkt plågsamt att läsa om eländet. Frågan är vem som skulle vilja läsa den bok han säger sig vilja skriva om det hela?
Nu till något mer positivt. Jag såg förstås systrarna Söderbergs (First Aid Kit) uppträdande på Polarprisutdelningen förra veckan. De var lika bra som vanligt. Men till nästa år kanske vi inte kan förlita oss på att de ska rädda prisgalan? Måste det förresten bara vara svenska artister som uppträder?
Jag köpte Bob Dylans Infidels (1983) på vinyl i måndags. En av hans 1980-tals plattor som jag tidigare undvikit. Det är allmänt känt att han nästan bara släppte skräp under den här tiden men det finns anledning att omvärdera åtminstone delar av den synen. Oh Mercy från 1989 har flera riktigt bra låtar men det har Infidels har också. Bröderna Knopfler såväl som Stones gamla gitarrist Mick Taylor kompade. Ett lustigt sammanträffande var att Rolling Stone Magazine igår listade Dylans 10 bästa 1980-tals låtar. Travelling Wilburys är lätta att glömma bort i sammanhanget. Kanske var det så att om han omgav sig med bra musiker blev resultatet därefter?
