David Bowie i Berlin

Den gångna helgen tillbringade jag i Berlin med några vänner. Bland annat gick vi en guidad tur i David Bowies fotspår. Han bodde nämligen här under två år i mitten på 1970-talet. Han kom dit 1976 från att ha bott i Hollywood en tid och var fast i ett omfattande kokainmissbruk. Dessutom var hans karriär i en rejäl svacka och han hade ont pengar. Men i Berlin fick han ordning på sitt liv och tillsammans med producenten Brian Eno komponerade han skivorna Low, Heroes och Lodger. Dessa brukar idag benämnas som Berlintriologin. Framförallt de första två blev stora kommersiella framgångar. Mannen på bilden nedan heter Philippe och står framför den byggnad som rymmer den legendariska Hansa Studion. Där inne har förutom David Bowie även artister som Depeche Mode, Iggy Pop, U2 och svenska Kent producerat skivor.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hansa_Tonstudio

I Berlin hjälpte även Bowie Iggy Pop med hans karriär genom att producera två av hans mest framgångsrika skivor: Lust for Life och The Idiot. Lust for Life är Iggys bästa och kommersiellt mest framgångsrika skiva.

Det är intressant att konstatera att fortfarande har tiden i Berlin stor betydelse för Bowie. På senaste skivan (The Next Day) som kom 2013 sjunger han om staden och videon till singeln Where are We Know? är delvis inspelad där. Låten inleds med raderna:
"Had to get the train
From Potsdamer Platz
You never knew that
That I could do that."
Potsdamer platz är idag ett stort torg mitt i centrum men under tiden då staden var delad var detta mitt i gränszonen och ingen fick vistas där.
Senare sjunger han:
"Twenty thousand people
Cross Bösebrücke
Fingers are crossed
Just in case"
Detta handlar om de första 20 000 människor som tog sig över från öst till västsidan den 9 november 1989. De visste inte säkert om de någonsin skulle få återvända och få återse sina familjer. De hade passerat gränsen utan att ha de "rätta pappren" och tog därmed en stor risk. Men att de vågade och det skulle få avgörande betydelse för de kommande dagarnas utveckling som ledde till Berlinmurens fall.

Svårt att se att det verkligen är en musikstudio där inne. Men den ligger alltså inte på första våningen utan innanför de höga fönstren på våningen ovanför.

Bilden är tagen utanför David Bowies gamla lägenhet i Berlin

Record Store Day 2015

Jag besökte som vanligt Bengans på Record Store Day i lördags. Det var otroligt mycket folk på plats och de allra flesta handlade vinyl. Jag gillar idén med alltsammans men har till skillnad från många andra svårt att bli riktigt begeistrad över utbudet. För er som inte känner till konceptet så släpper skivbolagen ett stort antal skivor i begränsad upplaga för just den här dagen. Det mesta är på vinyl men det förekommer också en del cd och kassetter (!). Exakt hur många skivor det handlar om vet jag ärligt talat inte men jag såg någon siffra att det handlade om mer än 700 unika titlar. Men nu till min kritik mot det hela. Jag är i regel inte beredd att betala 129 eller ens 99 kr för en singel. Hur begränsad upplagan än är. Inte heller tycker jag det är så intressant med Bruce Springsteens första sju skivor på vinyl och då tillhör jag ändå ett av hans största fans. Dessa skivor kan man hitta i nästan vilken fyndback som helst. Likadant är det med många av dessa "unika" släpp. Skivorna går att hitta begagnade till ett betydligt lägre pris. Till sist tycker jag att det hela har blivit så hysteriskt. Fem över tio var redan många titlar slut (de öppnade tio). Trots detta går jag ändå dit. För jag gillar som sagt idén med att stötta de få skivaffärer som finns kvar.
Vad jag köpte? På Bengans köpte jag Black Keys El Camino. Sedan åkte jag till Majornas skivhall och det var en upplevelse. Vilket sortiment! Osannolikt mycket bra begagnad vinyl till vettiga priser. Där köpte jag såväl Dire Straits som War med Eric Burdon. Ja, det kanske inte är så originella val men det är bra skit.
Lite smolk i glädjebägaren var att jag sedan upptäckte att Black Keys-skivan var bucklig. Faktum var att den var nästintill ospelbar. Kanske är det en effekt av att efterfrågan på vinyl nuförtiden är så stor att produktionen blir lidande. Vad vet jag? Jag läste i alla fall en artikel om att det knappast är några nya maskiner som pressar skivor. http://www.svd.se/kultur/hart-tryck-pa-vinylfabrikanter_3961766.svd Jag åkte i alla fall tillbaka till Bengans idag och bytte till mig ett ex av Thåströms nya skiva istället. Kunde då konstatera att de måste sålt många tusen skivor i helgen. Det var minst sagt utplockat. Den fysiska skivans död känns ganska avlägsen när man bor i någon av landets storstäder. Men det är förstås inte den breda allmänheten som konsumerar musik på det här viset. Det är män i storstäder med musiken som sin stora hobby. Alltså sådana som jag själv.



 

Just nu på stereon

Jag kom över en minst sagt billig vinyl med Warren Zevons Transverse City på Tradera. Omslaget är hiskeligt fult men skicket är gott och jag betalade bara 14 kr + porto. Skivan är svår att få tag i. Den är inte återutgiven på cd som så många av hans andra album. Inte heller finns den på Spotify. Misstänker att det beror på rättigheter. Han låg vid den här tiden på Virgin records och de har inte givit ut några av hans skivor från andra halvan av 1980-talet. På nätet framgår att Mike Campbell från Tom Pettys band The Heartbreakers spelade gitarr dessutom körade Neil Young på studioversionen. Hyfsade kompmusiker. Här kommer ett klipp med singeln Splendid Isolation från David Letterman show.

 

Viva hate och Afzelius

I Peter Birros senaste serie Viva Hate dyker karaktären Sören upp. Han är en minst sagt osympatisk typ som älskar Björn Afzelius. Jag har funderat på om Birro tagit med detta för att han också vill driva med Afzelius eller om det är en slags hyllning? Det svårt att begripa. Serien hade vissa kalkonartade inslag även om tidsandan och musiken (Cult, Cure, Smiths etc) ligger mig varmt om hjärtat. Men kan inte låta bli att tycka att dialogen kändes som konstlad och övertydlig.

Tusen bitar om Björn Afzelius

Jag såg den aldrig på bio men väl på tv i helgen. Filmen "Tusen bitar" om Björn Afzelius alltså. Jag gillade den mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför han är så förhållandevis bortglömd? Om man exempelvis jämför med Cornelis Vreeswijk, Totta Näslund eller till och med Ted Gärdestad så tror jag betydligt fler unga känner till dem idag. Kanske beror det på att inga musikjournalister erkänt hans storhet? Filmen illustrerar detta väl man aldrig får någon förklaring. Afzelius nämns aldrig som en av Sveriges riktigt stora musiker från andra halvan av 1900-talet. Eller som han själv säger i filmen. Det är bara i samband med Hoola Bandola Band jag fått höra att jag gjort något bra. 
Göran Skytte är kritisk till att Marianne Lindberg de Geer får så mycket utrymme i filmen. Skytte om Tusen Bitar Jag misstänker att hans egna politiska åsikter idag avviker alltför mycket från hennes för att han ska lyssna på vad hon säger. Det är knappast så att hon svartmålar honom. Hon berättar bara att han hade förtvivlat svårt att vara trogen och att de hade ett ett ganska komplicerat förhållande som varade av och till under flera decennier. Men om ska vara riktigt ärlig hade nog Björn Afzelius haft svårt att tänka sig en sådan här film alls. Filmens återkommande tema är att han valde att inte lämna ut sina innersta tankar till någon. Bortsett från i sina låttexter då. Mest gripande var texten i låten Exil som handlade om hans sitt minst sagt komplicerade förhållande till sin mamma som senare skulle ta sitt liv. En grym låt på mer än ett sätt!

Mamma, läraren slår mej blodig;
Jag vet inte vad jag gjort!
Dom andra tycker att jag är modig,
Men han säger jag är ett hot.
Mamma, läraren har blitt galen;
Han säjer jag är ett spån!
Jag är klokast i hela salen,
Du måste hjälpa mej härifrån!

Jag går i exil!

Mamma, tro inte på polisen;
Det var inte jag som stal!
Mamma, hör inte på den grisen,
Han sparkar ditt eget barn!

Mamma, säg inte nåt till pappa;
Du vet att han ger mej stryk!
Om du säjer nåt skall jag schappa,
Om du säjer nåt skall jag fly!

Jag går i exil! Jag går i exil!

Mamma, säg att jag är din älskling.
Mamma, säg att jag är ditt barn.
Mamma, säg att jag gör dej lycklig.
Mamma, säg att jag gör dej glad.

Varför känner jag ingen kärlek?
Varför känner jag bara hat?
Varför ger du mej ingen närhet?
Varför ger du mej bara mat?
Jag går i exil!

Mamma, bli inte så besviken;
Jag lovar att vara snäll!
Mamma, jag hatar dej när du skriker;
Jag stannar hos dej i kväll!

Mamma, gå inte in i döden,
Du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

En annan sak man inte kan låta bli att lägga märke till i filmen var att Afzelius rökte som en borstbindare. Han hade alltid en cigarett i munnen och det låg alltid ett paket röda Marlboro på bordet. Det är knappast osannolikt att detta bidrog till hans cancer och förkortade hans liv avsevärt. Ändå är jag så förvrängd av populärkulturens "förkärlek för cigaretten" att jag tycker han såg väldigt cool ut. Visst är det märkligt?

Jag såg förresten Afzelius tillsammans med Wiehe på Folkets park i Hunnebostrand på 1980-talet (kan ha varit 1986). Jag minns inte speciellt mycket av konserten förutom att det var väldigt mycket folk och att det pratades mycket om att de varit osams och alla var så glada att de nu var vänner igen. Nu vet jag inte om det verkligen var sant eller bara något man trodde vid den här tiden. Filmen belyste att de hade ett komplicerat förhållande men att det skulle funnits en långvarig konflikt nämndes inte. Samtidigt var det kanske inget Mikael Wiehe ville prata om 2014.