Några rader om BB King

BB King dog för några dagar sedan. Han var närmare 90 år så det kanske inte var så oväntat men ändå sorgligt förstås. Jag såg honom och hans "Lucille" i Scandinavium för några år sedan. Det var hans sista stora turné. I min värld var BB King den sista av de tre riktigt stora bluesgitarristerna där John Lee Hooker och Muddy Waters var de andra giganterna. Det är lite skumt att erkänna att allra mest förknippar jag honom med hans samarbete med U2 och deras Rattle and Hum skiva. Han hade förstås en enastående karriär långt innan dess. Här är en livespelning från 2001 där han framför sin kanske mest kända låt The Thrill is Gone. Han var minst sagt grym på att spela gitarr.

 

Lyckad Velvet Underground kväll på Trädgårn

Först och främst är det lite skumt att gå på konsert en måndag. Den riktiga feststämningen vill inte riktigt infinna sig när de allra flesta har en lång arbetsvecka framför sig. Men jag tror knappast någon i publiken ångrade att de gick för att höra Ebbot, Nina Persson och Magnus Carlsson framföra Velvet Undergroundlåtar på Trädgårn. Några av landets mest kända sångare behöver knappast någon närmare presentation. Bandet var också riktigt bra. Särskilt imponerad var jag av gitarristen Tommy Sahlin (tror han hette så) som bjöd på några riktigt sköna solon. Ebbot framförde Velvets kanske största hits såsom Venus In Furs, Heroin och Waitin´For My Man. Den senare var kvällens verkliga höjdpunkt. Magnus Carlsson sjöng oklanderligt men nog kunde han släppa lös lite mer och kanske knäppa upp kavajen? Nina Persson låter knappast som Nico men gjorde ändå en tämligen habil insats. Sista numret (Temptation Inside Your Heart) framförde de tillsammans och nog hade man velat se mer av den varan. Jag filmade några sekvenser som jag lagt ut på Youtube:

Badgers drift no more

Jag har med förtjusning läst Ulf Lundells blogg de gångna månaderna. Det har varit underhållande. Mest för man till skillnad från det som står i hans böcker inte behöver fundera över vad som är dikt och verklighet. Bloggen har varit Lundells egna tankar och erfarenheter. Visst kan man hävda att det bara är hans bild av verkligheten men jag tror ni fattar vad jag menar. Han har visat sig vara en ganska grinig gubbe med små vardagsbekymmer. Väder och vind står inte sällan i fokus så som man kan förvänta sig för en 65 åring på landet. Samtidigt är han förstås en levande legend som jag har följt i mer än 20 år och med en karriär som varat betydligt längre än så. Faktum är att han firar 40 års jubileum i år. Jag ser honom framförallt som musiker men för många andra är han lika mycket författare. Nu har han i alla fall bloggat klart för den här gången. Förhoppningsvis kommer han tillbaka någon gång. Annars får vi glädja oss åt att han ska ut på sommarturné som vanligt.

http://www.ulflundell.com/badgers-drift/

Lundells bästa skivor (i mitt tycke):
Den vassa eggen (1985)
Måne över haväng (1993)
På andra sidan drömmarna (1996)
Män utan kvinnor (1997)
Men sånt där varierar förstås över tid...

Lite småroligt att konstatera att när han spelade in den här var han lika gammal som jag är nu. Lyckligtvis brottas jag inte med samma problem som han hade då.

 

 

Mïck Wall om Lou Reed

Mick Walls bok om Lou Reed har nyligen kommit ut på svenska. Jag har läst en hel del böcker av den här typen och den här är ovanligt kortfattad. Det tilltalar mig som sällan gillar när man skriver för mycket. Däremot måste jag säga att jag blev lite fundersam över innehållet. Mer än halva boken handlar om slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Självklart den musikaliskt mest intressanta delen av hans karriär med tiden i Velvet Underground och Andy Warhol till hans första stapplande steg till att bli soloartist. Det konstiga är att Mick Wall mest skriver om hur patetisk, självupptagen och osäker Reed var under dessa år. Det är möjligt att så var fallet men han lyckades ändå skapa oförglömlig musik. Det glöms nästan bort i sammanhanget. Men helt klart är att hans karriär var allt annat än spikrak. Hans skivor hamnade sällan högt upp på listorna och med undantag av Walk on the Wild side från Transformer 1972 fick han aldrig någon riktigt stor hitlåt. Trots detta lyckades han med tiden bli riktigt stor men hur detta gick till lyckas Mick Wall inte förklara. Inte ens Velvet Underground sålde några skivor på 1960-talet men har sedan dess sålt miljoner. Lou Reed var bevisligen väldigt musikaliskt begåvad och vågade pröva nya idéer före någon annan. Mot slutet av boken försöker Wall på något sätt släta över sitt raljerande över Lou Reeds personlighet och hyllar honom istället för flertalet skivor. Bland annat tror han att Lulu som han gjorde med Metallica kommer betraktas som ett stort mästerverk i framtiden. Själv har jag aldrig orkat lyssna igenom skivan. Den låter förfärlig i mina öron.