Dylan och Nobelpriset

Det har varir mycket väsen om Bob Dylans medverkan på Nobeldagen. Jag tycker för min del inte att det gjorde så mycket att han inte dök upp. Han hade haft det tufft på priscermonin för att inte tala om den efterföljande middagen. Man får ju inte heller glömma att han faktiskt dök upp när Polarpriset delades ut för några år sedan. Det verkade han uppskatta ungefär lika mycket som mina barn tycker om att få shampoo i ögonen. 
Jag tycker annars att Patti Smith skötte sig alldeles utmärkt och det gjorde faktiskt inte så mycket att hon kom av sig. 

Och när vi ändå pratar Patti Smith. Här är en film som jag spelade in på förra årets Way Out West:

En olycka kommer sällan ensam

Jag har inte hunnit blogga om allt elände den gångna veckan. Det har liksom inte varit någon ände på det. Först vann Trump det amerikanska presidentvalet, sedan fick jag besked att Leonard Cohen var död och avslutade veckan med att hela familjen fick vinterkräksjukan.
När det gäller Trump känns det som om väldigt många journalister och opinionsinstitut underskattade komplexiteten i valsystemet. Det är nu uppenbart att han inte fick majoriteten av alla röster men vann på att flertalet av de mindre folkrika deltstaterna röstade på honom. Enligt nån valforskare jag såg på tv visade opionsmätningarna i stort sett korrekt men man missade tre delstater. Det blev avgörande för valutgången, Det skulle förstås kunna hända här också om vi hade haft ett liknande system. I Falköping och Bollebygd med flera småstäder fick ju SD mer än 20 % i det senaste valet.
När det gäller Cohens död så kändes det mindre oväntat (än Trumps seger alltså). Hans senaste skiva var ju som jag skrev tidigare ett enda långt farväl men det känns förstås inte mindre smärtsamt för det. Samtidigt fick han leva ett lång händelserikt liv och hur många pallar egentligen att röka i mer än 60 år? Jag kommer för min del aldrig sluta lyssna på hans musik.
När det gäller magsjukan kan jag bara säga att var precis så hemskt som jag mindes det förra gången. Nu har min fobi fått nya oanade krafter.
Något att glädja sig åt är i alla fall att Neil Young gjort comeback på Spotify. Det gick visst inte så bra för hans musikspelare.

Den här känns passande på mer än ett sätt:

En orädd Leonard Cohen

I´m ready my lord sjunger Leonard Cohen som nyss fyllt 82 år och av allt att döma har gjort sin sista skiva. Han har förlikat sig med döden och konstaterar att snart är det slut. På något vänster har han alltid varit gammal. Han släppte sin första skiva vid 33 års ålder och var redan då en etablerad poet. Alltsedan dess har sedan fortsatt leverera sanningar med sin mörka stämma. Jag vet förstås att det inte är så, men det låter som om allt Cohen sjunger om är sant, att han vet en massa saker som vi andra undrar över. Nu är han övertygad om att det inte är farligt att dö. Vi andra är, om inte vettskrämda, så åtminstone oroade över vad som ska hända.
Cohen blev lurad av sin agent på ålderns höst och tvingades ut på en turné för några år sedan. Jag gjorde misstaget att inte se honom. Jag tyckte biljetterna var dyra. Det var dumt för han kommer inte igen, men jag har i alla fall kunnat njuta av hans nya skivor. Han har aldrig varit så produktiv som de senaste 7 åren, tidigare i hans karriär kunde det ta 5-10 år mellan skivorna men nu vet han att tiden är knapp. Nya skivan är producerad av hans son, Adam Cohen. Han säger i flera intervjuer att han är tacksam över att de fått möjligheten att jobba ihop. Det är inte det bästa han gjort men det spelar ingen roll, vi är bara glada över att få höra rösten igen.

John Cale släppte förresten i dagarna en videon Hallelujah för att marknadsföra sin nygamla liveskiva Fragments of a Rainy Season. Låten är ju för övrigt en cover på Cohens låt med samma namn. Jag är oklar över omständigheterna men det verkar som om Cale beslutat sig för att släppa flera av sina gamla skivor på nytt med ljudförbättrat innehåll. Ingen ovanlig företeelse i dessa tider och musiken har varit svår att få tag i så inte gör det mig något. Fragments of a Rainy Season innehåller flera av hans bästa låtar så den ser jag fram emot. Videon blir jag däremot inte klok på. Varför alla dessa insekter?

The Cure i Scandinavium och Dylan i stadshuset

I stort sett alla jag pratade med efter konserten var rörande överens om att den var lite för lång. Med förband och soundcheck mellan banden var det närmare fyra timmar. Personligen har jag inget emot långa konserter. Det är inte längden som avgör om det är bra eller inte. Problemet i det här fallet var inte heller att de inte hade tillräckligt bra låtar. Nej, problemet var att de kändes oinsperade under de första två timmarna. De bockade av klassiker som Friday Im In Love och Boys Don´t Cry utan någon större inlevelse. De spelade inte dåligt men påminde mest om ett gäng studiomusiker, som bortsett från basisten Simon Gallup, mest stod på sina platser och gjorde sitt jobb. Gallup, som ser ut som en kopia av Joe Strummer i sina unga år, gjorde sitt bästa för att liva upp tillställningen genom att springa runt på scenen, men ensam är inte stark i sådana stunder. Robert Smith sjöng oväntat bra men man vill förstås att det ska tända till, att det ska bli magi på scenen och någon slags samspel mellan bandet och publiken. Det skedde först i slutet av kvällen, men då var det å andra sidan riktigt bra. Jag tror till och med att Smith log när han vinkade adjö. Kanske kan man hoppas att de nu också ska få klart ett nytt album till slut? Det var trots allt åtta år sedan sist. Mellan 1979 och 1992 släppte de nio skivor där flertalet betraktas som riktiga klassiker. Sedan dess har det bara blivit fyra till på 24 år. 

Dagens stora nyhet är annars att Bob Dylan tilldelats Nobepriset i litteratur! Det är naturligtvis hur häftigt som helst men jag är inte säker på att han själv blir så glad. Förutom över pengarna då förstås. Men stort grattis till Mr Dylan!

Hur låter The Cure 2016?

Ikväll är det dags för The Cure. Får hoppas de spelar A Forest, Åke Edwardsson favoritlåt. Även jag är mest förtjust i deras tidiga skivor och det är jag förstås inte ensam om. Det förvånar mig att jag inte skrivit något om The Cure här förut för under många år lyssnade jag så gott som dagligen på gruppen. Återkommer med några rader om konserten imorgon eller så.
https://www.gp.se/n%C3%B6je/musik/robert-smith-visste-saker-som-ingen-annan-vet-1.3863229

 

Kent slutar på topp

Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still... (747)
Är min absoluta favoritfras med Kent och den sammanfattar gruppen fantastiskt bra. Jocke Berg säger det själv denna fredagskväll "Nuförtiden tycker alla så mycket om allt och alla, men ni ska bara ge fan i att bry er om vad alla andra tycker!" Och det är verkligen Kents recept på framgång. Gruppen har inte brytt sig om att följa några trender eller om de uppfattats som pretentiösa, vänstervridna och journalistfientliga. De har fortsatt att göra sin grej i alla fall. Nu väljer de att sluta trots att fansen tycker de borde fortsätta i all evighet. Deras skivor har varit mer ojämna på senare år men har ändå innehållit fantastiska låtar som 999, La Belle Epoque och Gigi. Men om man jämför med Hagnesta Hill, Vapen och ammunition och Du & jag döden som kom ut mellan 2000 och 2005 är det stor skillnad. På den tiden blev allt de rörde vid guld. Jag har för min del aldrig riktigt uppskattat deras mer elektroniska sound från 2009 (Röd) och framåt. Kanske berodde det på att gitarristen Harri Mänty lämnade gruppen 2006? Jag har egentligen ingen aning, jag vet förvånansvärt lite om hur de jobbar. Dessutom är det kanske inte så förvånande att jag gillade dem bättre när det var mer gitarrer.
Första gången jag såg Kent spelade de tillsammans med Cardigans på Olympen i Lund. Det bör ha varit 1998 eller kanske 1999. Redan då hade jag lyssnat på dem i flera år. De har hängt med enda sedan 1995 då jag gick mitt andra år på gymnasiet. En helt osannolikt lång tid egentligen och därför att det inte heller så konstigt att så många vill säga adjö på den sista turnén. Tre utsålda kvällar Scandinavium är bara början på den odyssé som avslutas på Tele 2 Arena i Stockholm den 17 december. Jag betvivlar att någon kommer bli besviken för de spelar verkligen sina bästa låtar. En enda lång greatest hits kavalkad, med en ljud- och ljusshow som är helt perfekt! Problemet är väl bara att det knappast finns något större utrymme för improvisation. Det är en ytterst välrepeterad föreställning men Jocke Bergs mellansnack kändes ändå spontant. En kärleksförklaring till gruppens övriga tre medlemmar; Martin Sköld, Markus Mustonen och Sami Sirviö. De kommer nog ha förvånansvärt lätt att bara lämna bandet utan att bli igenkända av gemene man på gatan. Det har trots allt från dag ett varit Jocke Berg som varit den verkliga stjärnan i bandet.
Tack för allt!

Anna Ternheim på Liseberg

Det känns som att jag känner Anna Ternheim en smula vid det här laget. Det är förstås kraftigt överdrivet. Hon är nog rätt medveten om vad hon väljer att berätta och vad hon håller för sig själv. Men jag har i alla fall lyssnat på hennes sommarprogram och hört henne bli intervjuad av såväl Nicklas Strömstedt som Jan Gradvall. Hon är nog lite svår att leva med tänker jag. I sommarprogrammet berättade hon ett möte hon haft med Lars Norén. Hur han berättat för henne att hon måste offra allt för att bli en fulländad konstnär/artist. Det kan förstås vara sant, men när hon står på Stora Scenen på Lisberg och är så mästerlig som kväll känns det som hon redan nått dit. Dessutom verkar hon vara på strålande humör. Trots eller kanske tack vare att det är sista spelningen på turnén med det här mästerliga bandet. Vi får bara hoppas att de kommer igen. 

Laddade upp en video också: https://youtu.be/cRRbyXtqrdw

Måndagslåten

Way Out West firade 10 år

Jag har inte orkat blogga under sommaren. Det har varit för mycket annat men nu är jag tillbaka. Missade att skriva några rader om den sista Springsteenspelningen i slutet av juli och nu känns det verkligen som gårdagens nyheter, men det var roligt att få se honom framföra hela The River-skivan precis som utlovat. Men för första gången någonsin kände jag att både han och bandet blivit äldre. Jag misstänker att det dröjer ett tag innan de ger sig ut på en ny världsturné.
Årets Way Out West var den tionde i ordningen. Jag har besökt sju av dessa och imponeras stundtals av hur mycket bättre festivalen blivit. I år kunde man exempelvis för första gången använda sin mobil på området och maten har ju blivit riktigt god. Däremot får man fortfarande acceptera att ölen är hutlöst dyr, att förvånansvärt många artister ställer in konserter med kort varsel och att festivalområdet fullkomligt kryllar av företag som vill göra reklam för allt mellan himmel och jord. I år saknade jag (liksom förra året) en riktigt stor artist som tilltalade folk från alla åldrar men det är svårt att säga vem det skulle varit. Det finns inte så många kvar som fortfarande turnerar och inte redan varit där, men till nästa år kanske de kan boka Bob Dylan eller Depeche Mode?
För min del såg jag innan festivalen framförallt fram emot Morrissey, PJ Harvey och The Kills. The Kills ställde dessvärre in och Morrissey var ärligt talat inget vidare. Ibland undrar jag hur hans önskevärld skulle se ut. En värld där ingen röstar, ingen tittar på nyheter eller äter kött, där det inte finns några poliser, där alla snattar och och alla går runt och känner sig bedrövade över sakernas tillstånd. Nej, jag har nog inte fattat grejen. Men PJ Harvey och hennes åttamannaband var fantastiskt! Tyvärr hade det regnat i 12 timmar så hon fick inte den stora publik hon förtjänade. Alla var vid det laget både blöta, kalla och trötta.
Annars var det gott om "nya" artister som föll mig i smaken. Anderson-Pak, Deportees, Tallest Man on Earth, James Bay och Chvrches kommer jag att lyssna mer på framöver. Massive Attack var stora som attan på 1990-talet och det märktes att publiken var lite äldre men på scenen var det fullt ös. Inte minst när Young Fathers gjorde dem sällskap. Jag laddade upp en video med dem här:

James Bay

De dök upp till sist men lät väl inte riktigt som i början på 00-talet

Eagles of Death Metal

Massive Attack & Young Fathers

Massive Attack

Det var blött och riktigt lerigt - återstår att se hur långt tid det tar innan parken är återställd

Men den nya fontänen på Avenyn fungerade bra som skotvätt...

Springsteen gjorde ingen besviken i år heller

Det finns en skämtbild av Jan Stenmark från en konsert med Bruce Springsteen. Jag minns inte texten exakt men det är något i stil med att "aldrig har jag känt mig så ensam". Det är förstås svårt att vara på en Springsteenkonsert och inte fatta grejen. Jag hade nog känt mig likadan om jag sett melodifestivalen. Det påminner inte så lite om ett väckelsemöte. För egen del har jag gillat Springsteen sedan jag först hörde Born in the USA på radion vid 6-7 års ålder. Sedan har det bara fortsatt även om jag inte lyssnat oavbrutet på honom i mer än 30 års tid. Det finns trots allt mycket annan bra musik också.
Det har blivit dags att summera ännu en Springsteenkonsert. Jag börjar få svårt att hålla reda på dem nuförtiden. Det stod i GT att det här var Springsteens tionde spelning  på Ullevi. Jag har inte varit på dem alla men i gengäld har jag sett honom i Scandinavium, i Globen och på Stockholm Stadium också. Men han är som bäst på Ullevi. Det har såklart med publiken att göra. Arenan är inte optimal för konserter egentligen. Det är svårt att få till ljudet och den känns den ganska ålderstigen, men publiken kan sjunga och dansa med som på få andra ställen. Det är riktigt mäktigt när mer än 60 tusen människor sjunger med samtidigt.
Gårdagens spelning var lite ojämn till en början. Lite spretigt låtval med låtar som Candy´s room, Lucky Town och Jole Blon. Men de två senare var önskemål från publiken. Jag hade precis som många andra fans tyckt det varit roligt om han följt sin ursprungsidé och framfört hela The River-skivan, men kan förstå att det blev tjatigt i längden. Nu slutade det hela mer som ännu en Greatest Hits kavalkad. Men ingen kan väl vara missnöjd när han kör Born to run, Jungeland, Tenth Avenue Freezeout, Badlands, Born to run, Born in the USA och Dancing in the dark? Kvällens absoluta höjdpunkt var emellertid Because the night. Det är sådant som får en att längta till nästa spelning.
Jake Clemons har verkligen axlat Clarence Clemons mantel vid det här laget men det är uppenbart att Springsteen saknar The Big Man. Precis som jag sett förut hade de en särskild hyllning till honom och Danny Federici i en av låtarna. Bandet är emellertid lika tajt som vanligt och det beror i mitt tycke framförallt på trummisen Max Weinberg och pianisten Roy Bittan. De är bandets hjärta och lungor, även om jag gillar Lofgren, Little Steven och alla de andra med.
Jag filmade förresten en stund:

Muhammad Ali Tribute

Den här bloggen börjar likna familjesidorna med en massa hyllningar till döda personer, men det är inget att göra åt när de envisas med att dö som flugor. Och inte bara kändisar för den delen, min svärfar dog i maj och i veckan dog min kollegas mamma. Det gäller att ta vara på livet helt enkelt. I veckan har jag kollat dokumentärer om Muhammed Ali och Lemmy. Fascinerande människor på olika sätt. Gemensamt för dem båda var att de inte brydde sig ett skvatt om att säga rätt saker eller vara till lags.
MP verkar däremot vara väldigt mycket för att vara till lags. Med tio nya reaktorer tror jag de skrämde iväg sina sista väljare.

Lemmy dokumentär

Wadling också död

Nej, det blev inget Så mycket bättre för Wadling. Han fixade inte sommarvärmen misstänker jag. R.I.P.

En ny favorit

Lite vinter och kyla från Gällivare passar väl bra i sommarvärmen?

Ständigt denna Zlatan

Nu är han alltså på gång till Manchester United. Jag var rädd att han skulle välja Los Angeles men nu blir det alltså åtminstone en säsong till i den absoluta världstoppen. Återstår att se om han kan prestera på samma sätt som i Paris. Där han verkligen överträffat sig själv gång på gång.

Söndagslåten på en måndag

Olle Ljungström död

Det är inte första gången jag skriver några rader om en favoritartist som gått bort. I Olles fall var det knappast oväntat men ändå på tok för tidigt. Samtidigt en bedrift att han blev 54 år med sina levnadsvanor. Jag brukar i de här sammanhangen tänka på att Cornelis Vreeswijk bara blev 50 år. Jag såg Olle Ljungström några gånger genom åren. Jag minns en fantastisk spelning på Bommens salonger 2004 där Anna Ternheim agerade förband och annan riktigt underhållande konsert på Lorensbergsteatern strax efter att han varit med i Så mycket bättre. Men jag har också sett honom aspackad på Liseberg och hög som ett hus på Trädgårn tillsammans med Ernst Billgren. Senaste gången var på Bokmässan för tre år sedan, då han stod i Lars Yngves monter för Nya Upplagan (den numera insomnade kulturtidningen från Skåne). Jag minns att jag tyckte han såg riktigt sliten och trött ut. Oklart vad han gjorde där egentligen. Han skulle inte sälja något i alla fall.
Precis som när Lemmy, Bowie och Prince nyligen gick bort så staplas superlativen om hur fantastisk Olle var. Men det sker ofta rutinmässigt och utan någon större inlevelse. Alex Schulman uppmärksammade TV4:s inslag när de lät Anders Pihlblad prata om saken i 3 minuter på Nyhetsmorgon. Han hade tydligen inte betytt något för honom alls och då kanske det är bättre att låta någon annan uttala sig istället? Fredrik Strage gjorde det däremot så mycket bättre, men så är han förstås en riktig musikjournalist också.
Precis som Fredrik Strage så minns jag Olle Ljungströms humor. Han drev med allt och alla inte minst sig själv. En gång var han med i Fråga Olle på Kanal 5. Han skulle prata sex och samlevnad och var fullständigt oseriös. En annan gång lyssnade jag på honom på Radio Stockholm. Han skulle sitta där och käka frukost på bästa sändingstid. Det var inget han brukade göra förstod man. Det blev mest en kaffe och en cigarett... Men framförallt minns jag Olles låtar och texter. Fantastiska låtar som Jag och min far, Den Norrländska präriens gudinna och Jag spelar vanlig. Den går jag förresten och nynnar på idag. Jag spelar vanlig. Precis så vanlig som folk är mest...

Kungen av New York

Alla svenska musikjournalister verkar ha varit i New York den gångna helgen för att kolla på Håkan Hellström. Nu är de överens att det är det bästa de någonsin sett. Jag undrar vilka andra artister som spelade där den kvällen? De kanske faktiskt skulle kunna ha sett något nytt och spännande? Håkan Hellström i all ära men Lou Reed var kungen av New York, men han är förstås svår att se i verkligheten nuförtiden.

Velvet Undergrounds återförening i Paris 1993 -  Ja, det hade varit något att skriva hem till Sverige om! Jag köpte skivan 1994 och tyckte det lät fantastiskt. Det är fortfarande en favorit i samlingen. Ändå menar många kritiker att de lät så mycket bättre 30 år tidigare. Det må vara sant men det är ändå en av de bästa återföreningsturnéerna någonsin.

Prince död

Jag blev förvånad när jag läste att även Prince gått bort häromdagen. Sedan dess har hyllningarna avlöst varandra. Jag minns fortfarande ett tv-inslag från 1980-talet där reportern skämtade om att han tagit sitt namn från cigarettmärket. Det var på den tiden han var som störst, med filmen och skivan Purple Rain som höjdpunkt. Sedan kom 1990-talet och till en början spelades hans musik flitigt. Inte minst på MTV. Sedan fick han för sig att byta namn till en symbol och gjorde en hel radda med skumma plattor. På senare år verkade han dock hittat tillbaka till ursprunget. Hans turnéer fick bra kritik och så även hans nya musik. Jag missade honom på Way Out West 2011 men många som var där rapporterade att han gjorde en grym spelning. Nu får han hänga med the Duke, the Joker och alla de andra där på andra sidan.

Nytt från PJ Harvey

Imorgon är det Record Store Day. Jag ser fram emot dagen även om jag kanske inte är lika begeistrad som Fredrik Strage. Det är mycket överpriser och skumma releaser.
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-att-do-utan-sin-skivsamling-ar-som-att-amputeras-fore-jordfastning/
Annars gläds jag åt PJ Harveys nya skiva som kom idag. Vid första lyssningen låter den dock inte lika bra som 2011 år mäktiga Let England Shake.

Våren är här!

Våren är här men det är knappast så man vill plocka fram shortsen. Allsvenskan är igång också. Knappast världens bästa liga men söndagens match mellan Häcken och Elfsborg var i alla fall sevärd. Frågan är om något lag rår på Malmö i år? Jag tror de kniper guldet nu när de inte ska spela ute i Europa.
Jag har lyssnat mycket på The Wanderings of the Avener på sistone. Det är verkligen en helt fantastisk skiva! Här några smakprov:

Femte Beatlen död

Beatlesproducenten George Martin dog den gångna veckan. Han gick under benämningen den femte Beatlen och det är inte konstigt eftersom han producerade samtliga deras skivor förutom Let It Be. Jag såg honom prata på Studentafton i Lund för omkring 15 år sedan. Temat för kvällen var hur han producerade Sgt Pepper, en av världens bästa skivor. De använde tekniker som ingen skådat förut: klippte sönder och klistrade ihop låtsekvenser för att åstadkomma psykedeliska ljud, riggade inspelningsutrustningen så att det gick att spela in låtar med fler instrument, hämtade instrument från Indien mm. Jag minns också att han avfärdade gruppens stora drogkonsumtion och menade att det var mycket myter. Lucy in the Sky with Diamonds (LSD) var inte ett resultat av ett LS- rus utan motivet från en barnteckning av Lennons son Julian. Redan i samband med besöket i Lund var George Martin nästan döv pga av alla år i studion. Det är ödets ironi att en man som varit med och skapat så mycket vacker musik fick leva de sista åren av sitt liv utan att kunna höra den alls. Men han fick i alla fall bli 90 år och det är inte fy skam.

Annars har den gångna veckan förstår handlat mycket om Kents sista turné och skiva. De lyckades skruva upp förväntningarna riktigt ordentligt och biljetterna till turnén sålde slut på en nolltid i lördags. Frågan är vad de ska göra sedan? Pilla sig i naveln och räkna Stimpengar? Nya singeln är i alla fall riktigt bra.

Fredagslåten - The Kills Doing It To Death

The Kills är tillbaka med en ny singel och i juni kommer nya skivan. Jag gillade deras första skivor men sedan dess har jag glömt av dem. Nu finns det skäl att hålla utkik efter nya skivan för det här låter som i fornstora dagar.

Somebody That I Used to Know på många olika sätt

Jag hörde Gotyes fem år gamla Somebody That I Used to Know idag. Det är verkligen en One hit wonder men samtidigt en förbaskat bra låt. På Wikipedia står det att det är det mest sålda digitala singeln någonsin. Men det roliga med låten är i mitt tycke alla coverversioner som finns på Youtube. Star Wars varianten kanske inte verkar så rolig men när George Lucas dyker upp efter lite drygt 3 minuter skrattar åtminstone jag. För att inte tala om när jag kollar in den från Wote längst ner. Det blir inte mycket roligare än så.

Anna Ternheim på spelhumör med bästa bandet hittills

Jag har sett Anna Ternheim spela ett antal gånger nu. Första gången var hon förband till Olle Ljungström på Bommens salonger här i Göteborg. Det måste ha varit tidigt på våren 2004 innan hon ens gett ut sin första skiva. Jag tyckte hon var fantastiskt bra från första stund. Sedan har jag bland annat sett henne på turné med Thåström och på Konserthuset i ett mer avskalat format. Men hon har aldrig haft ett så här bra band med sig förut. De lyckas göra nya spännande versioner av låtar jag trodde jag kunde vid det här laget. Hon har lyckats blivit folkkär också. Kanske beror det på hennes medverkan i Skavlan eller att hon uppträdde på Nobelfesten? Konserten i Göteborg var i alla fall slutsåld redan innan jul men spelschemat var så späckat och det inte fanns något utrymme för någon extrakonsert. Tur för vår del att hon skulle till Borås dagen efter så vi kunde se henne där istället. Jag har aldrig besökt Åhaga förut men det visade sig vara en häftig lokal. Ett gammalt lokstall som rustats upp för att agera konsertlokal. Mycket betong och stål men ändå mysigt på något vis. Den här kvällen när ljussättningen var så genomarbetad (med mönster, bilder och skuggor) passade lokalen perfekt för ändamålet. Bästa låtarna i mitt tycke var Shoreline, Let it Rain och Keep me in the dark, men egentligen var allt perfekt! Hoppas nu bara att resten av turnén fortsätter på det här viset för då kan detta bli hennes genombrott i Europa också.

Hotell Gästis i Varberg

Jag har varit på konferens i Varberg på hotell Gästis. Det var en rolig upplevelse. God mat och en miljö som går utanpå det mesta. Ja, bilderna talar sitt tydliga språk. Jag kan varmt rekommendera ett besök.

På fredag släpps biljetterna till sommarens Springsteenspelning på Ullevi. Det ser tufft ut att få plåtar i år då jag jobbar samtidigt och inte kan komma ifrån, men kanske någon kollega kommer till undsättning.

Svårt att inte bli glad av detta

Fredagslåten

Ligger hemma med en rejäl förkylning. Det är sådana tider nu. Det kallas ju vabruari av en anledning. Tänkte passa på att lägga ut ett klipp jag sett ett otal gånger vid det här laget. Muddy Waters och Stones som jammar tillsammans 1981 Jag läste (kan ha varit i hans självbiografi) att det här var en av de få gånger Keith Richards funderat över vad han skulle ha för kläder. Han ville matcha Muddy Waters som alltid var så välklädd. Det är därför såväl Ronnie Wood som Keith Richards äntrar scenen i vit skjorta. Det lustiga i sammanhanget är väl att Mick Jagger har en röd träningsoverall (!).

Deprimerande dokumentärserie

Göteborg har den senaste veckan bjudit på sitt mest mulna, mörka, kalla, tråkiga vinterväder. Förr i världen brukade jag var fullständigt uppslukad av filmfestivalen så här års men tre barn senare orkar jag inte uppbåda energin längre. Jag har ändå hoppet om att det ska bli en och annan eftermiddagsrulle i närheten av jobbet, men vi får väl se. Den senaste veckan har jag annars kollat på dokumentärerna om kirurgen Paolo Macchiarini. Det är bland det absolut värsta jag någonsin sett och det får åtminstone mig att fundera över läkervetenskapens arbetssätt. Att en luftstrupe av plast som legat i ett bad med stamceller ska förvandlas till levande vävnad får åtminstone mig att associera till till filmerna om Frankensteins monster. Jag får nästan svårt att andas när jag ser eländet.


http://www.svtplay.se/video/5848124/experimenten/dokument-inifran-experimenten-stjarnkirurgen


Ja ja, här någonting helt annat som kanske kan muntra upp fredagen:

The king is dead

Jag står och lyssnar på Bowies nya skiva när det plötsligt plingar till i mobilen. Det är en notis från GP om att Bowie är död. Det kan inte vara sant! Hans skiva är bara några dagar gammal och jag står ju här och lyssnar på den. Men det är förstås sant. Han har lurat en hel värld. Alla trodde att han var igenom sin värsta tid efter den där hjärtinfarkten 2004 och nu var på bättringsvägen. Han hade till och med börjat göra riktigt bra musik igen. I själva verket var han dödssjuk i cancer. Den där jävla cancern som tar oss alla till slut. Välfärdssjukdomen nr 1 nu när man inte längre dör av tbc, malaria, polio eller någon annan farsot.
Jag hade förmånen att se honom live i Globen 2003. Jag minns att jag tyckte det var jättebra. Att han spelade många gamla hits och verkade vara på gott humör. Nu i efterhand när jag läser DN:s recension kan jag bara konstatera att inte alla tyckte likadant men Aftonbladets Håkan Steen var nöjd. Berömde till och med hans kläder. Att han var stilmedveten var förstås en underdrift. Han skapade olika modetrender och stilar. Här får ni dem alla på en gång:

  

Jag gillade förstås Bowies 1970-tal bäst. Vem gjorde inte det? Det var då allt han rörde blev till guld. Mellan 1970 och 1977 kunde han i stort sett inte misslyckas även om han hade det tufft privat emellanåt. Innan han kom till Berlin 1976 kämpade han bland annat med ett svårt kokainmissbruk. Om detta och mycket mer fick jag lära mig när jag gick en guidad tur i Bowies fotspår förra våren i Berlin. Det var verkligen en upplevelse som jag varmt kan rekommendera. Men jag misstänker att den något excentriske guiden inte kommer ta hans död med lätthet.
Bowies inflytande och betydelse för andra musiker kan knappast överdrivas. Tusentals artister har blivit influerade av Bowies musik och varken Lou Reed eller Iggy Pop har låtit så bra som när de lät Bowie producera. Hans egen producent hette allt som oftast Tony Visconti (åtminstone när det lät som bäst) och det var också han som skulle komma att producera hans sista skiva som alltså släpptes så sent som i fredags. Hans sista video (i regi av Johan Renck) har gett upphov till spekulationer om att sången, såväl som filmen, handlar om hans sjukdom och förestående död. Ja, så kanske det är. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en bra sista låt. Men jag hade önskat att han fått leva många år till.