Springsteen gjorde ingen besviken i år heller

Det finns en skämtbild av Jan Stenmark från en konsert med Bruce Springsteen. Jag minns inte texten exakt men det är något i stil med att "aldrig har jag känt mig så ensam". Det är förstås svårt att vara på en Springsteenkonsert och inte fatta grejen. Jag hade nog känt mig likadan om jag sett melodifestivalen. Det påminner inte så lite om ett väckelsemöte. För egen del har jag gillat Springsteen sedan jag först hörde Born in the USA på radion vid 6-7 års ålder. Sedan har det bara fortsatt även om jag inte lyssnat oavbrutet på honom i mer än 30 års tid. Det finns trots allt mycket annan bra musik också.
Det har blivit dags att summera ännu en Springsteenkonsert. Jag börjar få svårt att hålla reda på dem nuförtiden. Det stod i GT att det här var Springsteens tionde spelning  på Ullevi. Jag har inte varit på dem alla men i gengäld har jag sett honom i Scandinavium, i Globen och på Stockholm Stadium också. Men han är som bäst på Ullevi. Det har såklart med publiken att göra. Arenan är inte optimal för konserter egentligen. Det är svårt att få till ljudet och den känns den ganska ålderstigen, men publiken kan sjunga och dansa med som på få andra ställen. Det är riktigt mäktigt när mer än 60 tusen människor sjunger med samtidigt.
Gårdagens spelning var lite ojämn till en början. Lite spretigt låtval med låtar som Candy´s room, Lucky Town och Jole Blon. Men de två senare var önskemål från publiken. Jag hade precis som många andra fans tyckt det varit roligt om han följt sin ursprungsidé och framfört hela The River-skivan, men kan förstå att det blev tjatigt i längden. Nu slutade det hela mer som ännu en Greatest Hits kavalkad. Men ingen kan väl vara missnöjd när han kör Born to run, Jungeland, Tenth Avenue Freezeout, Badlands, Born to run, Born in the USA och Dancing in the dark? Kvällens absoluta höjdpunkt var emellertid Because the night. Det är sådant som får en att längta till nästa spelning.
Jake Clemons har verkligen axlat Clarence Clemons mantel vid det här laget men det är uppenbart att Springsteen saknar The Big Man. Precis som jag sett förut hade de en särskild hyllning till honom och Danny Federici i en av låtarna. Bandet är emellertid lika tajt som vanligt och det beror i mitt tycke framförallt på trummisen Max Weinberg och pianisten Roy Bittan. De är bandets hjärta och lungor, även om jag gillar Lofgren, Little Steven och alla de andra med.
Jag filmade förresten en stund: