söndag 14 augusti 2016

Way Out West firade 10 år

Jag har inte orkat blogga under sommaren. Det har varit för mycket annat men nu är jag tillbaka. Missade att skriva några rader om den sista Springsteenspelningen i slutet av juli och nu känns det verkligen som gårdagens nyheter, men det var roligt att få se honom framföra hela The River-skivan precis som utlovat. Men för första gången någonsin kände jag att både han och bandet blivit äldre. Jag misstänker att det dröjer ett tag innan de ger sig ut på en ny världsturné.
Årets Way Out West var den tionde i ordningen. Jag har besökt sju av dessa och imponeras stundtals av hur mycket bättre festivalen blivit. I år kunde man exempelvis för första gången använda sin mobil på området och maten har ju blivit riktigt god. Däremot får man fortfarande acceptera att ölen är hutlöst dyr, att förvånansvärt många artister ställer in konserter med kort varsel och att festivalområdet fullkomligt kryllar av företag som vill göra reklam för allt mellan himmel och jord. I år saknade jag (liksom förra året) en riktigt stor artist som tilltalade folk från alla åldrar men det är svårt att säga vem det skulle varit. Det finns inte så många kvar som fortfarande turnerar och inte redan varit där, men till nästa år kanske de kan boka Bob Dylan eller Depeche Mode?
För min del såg jag innan festivalen framförallt fram emot Morrissey, PJ Harvey och The Kills. The Kills ställde dessvärre in och Morrissey var ärligt talat inget vidare. Ibland undrar jag hur hans önskevärld skulle se ut. En värld där ingen röstar, ingen tittar på nyheter eller äter kött, där det inte finns några poliser, där alla snattar och och alla går runt och känner sig bedrövade över sakernas tillstånd. Nej, jag har nog inte fattat grejen. Men PJ Harvey och hennes åttamannaband var fantastiskt! Tyvärr hade det regnat i 12 timmar så hon fick inte den stora publik hon förtjänade. Alla var vid det laget både blöta, kalla och trötta.
Annars var det gott om "nya" artister som föll mig i smaken. Anderson-Pak, Deportees, Tallest Man on Earth, James Bay och Chvrches kommer jag att lyssna mer på framöver. Massive Attack var stora som attan på 1990-talet och det märktes att publiken var lite äldre men på scenen var det fullt ös. Inte minst när Young Fathers gjorde dem sällskap. Jag laddade upp en video med dem här:



James Bay
De dök upp till sist men lät väl inte riktigt som i början på 00-talet

Eagles of Death Metal

Massive Attack & Young Fathers

Massive Attack

Det var blött och riktigt lerigt - återstår att se hur långt tid det tar innan parken är återställd

Men den nya fontänen på Avenyn fungerade bra som skotvätt...