I stort sett alla jag pratade med efter konserten var rörande överens om att den var lite för lång. Med förband och soundcheck mellan banden var det närmare fyra timmar. Personligen har jag inget emot långa konserter. Det är inte längden som avgör om det är bra eller inte. Problemet i det här fallet var inte heller att de inte hade tillräckligt bra låtar. Nej, problemet var att de kändes oinsperade under de första två timmarna. De bockade av klassiker som Friday Im In Love och Boys Don´t Cry utan någon större inlevelse. De spelade inte dåligt men påminde mest om ett gäng studiomusiker, som bortsett från basisten Simon Gallup, mest stod på sina platser och gjorde sitt jobb. Gallup, som ser ut som en kopia av Joe Strummer i sina unga år, gjorde sitt bästa för att liva upp tillställningen genom att springa runt på scenen, men ensam är inte stark i sådana stunder. Robert Smith sjöng oväntat bra men man vill förstås att det ska tända till, att det ska bli magi på scenen och någon slags samspel mellan bandet och publiken. Det skedde först i slutet av kvällen, men då var det å andra sidan riktigt bra. Jag tror till och med att Smith log när han vinkade adjö. Kanske kan man hoppas att de nu också ska få klart ett nytt album till slut? Det var trots allt åtta år sedan sist. Mellan 1979 och 1992 släppte de nio skivor där flertalet betraktas som riktiga klassiker. Sedan dess har det bara blivit fyra till på 24 år.
Dagens stora nyhet är annars att Bob Dylan tilldelats Nobepriset i litteratur! Det är naturligtvis hur häftigt som helst men jag är inte säker på att han själv blir så glad. Förutom över pengarna då förstås. Men stort grattis till Mr Dylan!
Winston Churchill fick priset år 1953 för lysande talekonst ! Då är det väl mycket bättre att Bob Dylan uppskattas för sina lysande texter under drygt 50 år. Alla som nu klagar kan också fundera över varför så många filosofer fått priset tidigare ?
SvaraRaderaJa, det är märkligt. Hur många har egentligen läst Tranströmer? Men ingen ifrågasatte det beslutet.
SvaraRadera