The Cure i Scandinavium och Dylan i stadshuset

I stort sett alla jag pratade med efter konserten var rörande överens om att den var lite för lång. Med förband och soundcheck mellan banden var det närmare fyra timmar. Personligen har jag inget emot långa konserter. Det är inte längden som avgör om det är bra eller inte. Problemet i det här fallet var inte heller att de inte hade tillräckligt bra låtar. Nej, problemet var att de kändes oinsperade under de första två timmarna. De bockade av klassiker som Friday Im In Love och Boys Don´t Cry utan någon större inlevelse. De spelade inte dåligt men påminde mest om ett gäng studiomusiker, som bortsett från basisten Simon Gallup, mest stod på sina platser och gjorde sitt jobb. Gallup, som ser ut som en kopia av Joe Strummer i sina unga år, gjorde sitt bästa för att liva upp tillställningen genom att springa runt på scenen, men ensam är inte stark i sådana stunder. Robert Smith sjöng oväntat bra men man vill förstås att det ska tända till, att det ska bli magi på scenen och någon slags samspel mellan bandet och publiken. Det skedde först i slutet av kvällen, men då var det å andra sidan riktigt bra. Jag tror till och med att Smith log när han vinkade adjö. Kanske kan man hoppas att de nu också ska få klart ett nytt album till slut? Det var trots allt åtta år sedan sist. Mellan 1979 och 1992 släppte de nio skivor där flertalet betraktas som riktiga klassiker. Sedan dess har det bara blivit fyra till på 24 år. 

Dagens stora nyhet är annars att Bob Dylan tilldelats Nobepriset i litteratur! Det är naturligtvis hur häftigt som helst men jag är inte säker på att han själv blir så glad. Förutom över pengarna då förstås. Men stort grattis till Mr Dylan!

Hur låter The Cure 2016?

Ikväll är det dags för The Cure. Får hoppas de spelar A Forest, Åke Edwardsson favoritlåt. Även jag är mest förtjust i deras tidiga skivor och det är jag förstås inte ensam om. Det förvånar mig att jag inte skrivit något om The Cure här förut för under många år lyssnade jag så gott som dagligen på gruppen. Återkommer med några rader om konserten imorgon eller så.
https://www.gp.se/n%C3%B6je/musik/robert-smith-visste-saker-som-ingen-annan-vet-1.3863229

 

Kent slutar på topp

Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still... (747)
Är min absoluta favoritfras med Kent och den sammanfattar gruppen fantastiskt bra. Jocke Berg säger det själv denna fredagskväll "Nuförtiden tycker alla så mycket om allt och alla, men ni ska bara ge fan i att bry er om vad alla andra tycker!" Och det är verkligen Kents recept på framgång. Gruppen har inte brytt sig om att följa några trender eller om de uppfattats som pretentiösa, vänstervridna och journalistfientliga. De har fortsatt att göra sin grej i alla fall. Nu väljer de att sluta trots att fansen tycker de borde fortsätta i all evighet. Deras skivor har varit mer ojämna på senare år men har ändå innehållit fantastiska låtar som 999, La Belle Epoque och Gigi. Men om man jämför med Hagnesta Hill, Vapen och ammunition och Du & jag döden som kom ut mellan 2000 och 2005 är det stor skillnad. På den tiden blev allt de rörde vid guld. Jag har för min del aldrig riktigt uppskattat deras mer elektroniska sound från 2009 (Röd) och framåt. Kanske berodde det på att gitarristen Harri Mänty lämnade gruppen 2006? Jag har egentligen ingen aning, jag vet förvånansvärt lite om hur de jobbar. Dessutom är det kanske inte så förvånande att jag gillade dem bättre när det var mer gitarrer.
Första gången jag såg Kent spelade de tillsammans med Cardigans på Olympen i Lund. Det bör ha varit 1998 eller kanske 1999. Redan då hade jag lyssnat på dem i flera år. De har hängt med enda sedan 1995 då jag gick mitt andra år på gymnasiet. En helt osannolikt lång tid egentligen och därför att det inte heller så konstigt att så många vill säga adjö på den sista turnén. Tre utsålda kvällar Scandinavium är bara början på den odyssé som avslutas på Tele 2 Arena i Stockholm den 17 december. Jag betvivlar att någon kommer bli besviken för de spelar verkligen sina bästa låtar. En enda lång greatest hits kavalkad, med en ljud- och ljusshow som är helt perfekt! Problemet är väl bara att det knappast finns något större utrymme för improvisation. Det är en ytterst välrepeterad föreställning men Jocke Bergs mellansnack kändes ändå spontant. En kärleksförklaring till gruppens övriga tre medlemmar; Martin Sköld, Markus Mustonen och Sami Sirviö. De kommer nog ha förvånansvärt lätt att bara lämna bandet utan att bli igenkända av gemene man på gatan. Det har trots allt från dag ett varit Jocke Berg som varit den verkliga stjärnan i bandet.
Tack för allt!