En olycka kommer sällan ensam

Jag har inte hunnit blogga om allt elände den gångna veckan. Det har liksom inte varit någon ände på det. Först vann Trump det amerikanska presidentvalet, sedan fick jag besked att Leonard Cohen var död och avslutade veckan med att hela familjen fick vinterkräksjukan.
När det gäller Trump känns det som om väldigt många journalister och opinionsinstitut underskattade komplexiteten i valsystemet. Det är nu uppenbart att han inte fick majoriteten av alla röster men vann på att flertalet av de mindre folkrika deltstaterna röstade på honom. Enligt nån valforskare jag såg på tv visade opionsmätningarna i stort sett korrekt men man missade tre delstater. Det blev avgörande för valutgången, Det skulle förstås kunna hända här också om vi hade haft ett liknande system. I Falköping och Bollebygd med flera småstäder fick ju SD mer än 20 % i det senaste valet.
När det gäller Cohens död så kändes det mindre oväntat (än Trumps seger alltså). Hans senaste skiva var ju som jag skrev tidigare ett enda långt farväl men det känns förstås inte mindre smärtsamt för det. Samtidigt fick han leva ett lång händelserikt liv och hur många pallar egentligen att röka i mer än 60 år? Jag kommer för min del aldrig sluta lyssna på hans musik.
När det gäller magsjukan kan jag bara säga att var precis så hemskt som jag mindes det förra gången. Nu har min fobi fått nya oanade krafter.
Något att glädja sig åt är i alla fall att Neil Young gjort comeback på Spotify. Det gick visst inte så bra för hans musikspelare.

Den här känns passande på mer än ett sätt:

En orädd Leonard Cohen

I´m ready my lord sjunger Leonard Cohen som nyss fyllt 82 år och av allt att döma har gjort sin sista skiva. Han har förlikat sig med döden och konstaterar att snart är det slut. På något vänster har han alltid varit gammal. Han släppte sin första skiva vid 33 års ålder och var redan då en etablerad poet. Alltsedan dess har sedan fortsatt leverera sanningar med sin mörka stämma. Jag vet förstås att det inte är så, men det låter som om allt Cohen sjunger om är sant, att han vet en massa saker som vi andra undrar över. Nu är han övertygad om att det inte är farligt att dö. Vi andra är, om inte vettskrämda, så åtminstone oroade över vad som ska hända.
Cohen blev lurad av sin agent på ålderns höst och tvingades ut på en turné för några år sedan. Jag gjorde misstaget att inte se honom. Jag tyckte biljetterna var dyra. Det var dumt för han kommer inte igen, men jag har i alla fall kunnat njuta av hans nya skivor. Han har aldrig varit så produktiv som de senaste 7 åren, tidigare i hans karriär kunde det ta 5-10 år mellan skivorna men nu vet han att tiden är knapp. Nya skivan är producerad av hans son, Adam Cohen. Han säger i flera intervjuer att han är tacksam över att de fått möjligheten att jobba ihop. Det är inte det bästa han gjort men det spelar ingen roll, vi är bara glada över att få höra rösten igen.

John Cale släppte förresten i dagarna en videon Hallelujah för att marknadsföra sin nygamla liveskiva Fragments of a Rainy Season. Låten är ju för övrigt en cover på Cohens låt med samma namn. Jag är oklar över omständigheterna men det verkar som om Cale beslutat sig för att släppa flera av sina gamla skivor på nytt med ljudförbättrat innehåll. Ingen ovanlig företeelse i dessa tider och musiken har varit svår att få tag i så inte gör det mig något. Fragments of a Rainy Season innehåller flera av hans bästa låtar så den ser jag fram emot. Videon blir jag däremot inte klok på. Varför alla dessa insekter?