Alternativ julmusik

Det lackar mot jul men jag är verkligen inget större fan av julmusik. Faktum är att jag tycker de flesta jullåtar är sliskiga och tillrättalagda. Men mellan 2006 och 2015 släppte The Killers varje år en jullåt i november/december. De brukade alltid vara habila och inte minst var deras videos underhållande. Intäkterna gick dessutom till välgörenhet. Men vad jag kan se har de inte släppt någon ny varken 2016 eller i år. Vi får helt enkelt hålla tillgodo med deras gamla låtar eller lyssna på deras senaste singel Run for Cover som handlar om Donald Trump.
Skickar med Ramones Merry Christmas (I Don´t Wanna Fight Tonight). Basisten Dee Dee Ramone lär spela på skivan men är i videon ersatt av C.J Ramone. Med Marky Ramone bakom trummorna är det väl inte att överdrivet att kalla detta för den minst klassiska sättningen av bandet.

Anna Ternheim & Martin Hederos = Sant

Sådär brukade det stå lite varstans när jag växte upp. Ja, namnen varierade förstås. Oftast var det någon som klottrat ned dem för att jäklas. Men i det här fallet skriver jag det i all välmening. För de kombinerar varann fantastiskt bra i gårdagens spelning på Stora Teatern i Göteborg. Jag har följt dem båda i många år och sett dem live ett otal gånger, men inte tillsammans då. Martin spelade tidigare med Soundtrack of Our Lives och tillsammans med Mattias Hellberg i duon Hederos & Hellberg. Anna har jag följt sedan hon spelade förband till Olle Ljungström på Bommens salonger 2003. Hon frågade faktiskt i slutet på konserten om någon varit där. Vi ropade nog inte "JA!" tillräckligt högt för att hon skulle höra det. Hur som helst. Anna sjunger bättre än någonsin och få kan spela piano som Martin, tillsammans blir det magiskt emellanåt. Sedan har jag tvärtemot alla recensenter lite svårt för hennes nya skiva All the Way to Rio. Bortsett titellåten och Holding On tycker jag att den är hennes svagaste hittills. Den flyter ovanpå på något vis och låtarna har förtvivlat svårt att sätta sig. Jag vill ogärna kalla det hissmusik men det förvånar mig inte att det tagit flera år för henne att slutföra den. Det är sällan så den bästa musiken skapas. När hon nu väljer att spela flera av dessa låtar tycker jag det påverkar spelningen på ett negativt sätt. Det märks extra tydligt när hon spelar äldre låtar som What Have I Done" eller "To Be Gone". De är helt enkelt så oerhört mycket bättre. Sista låten för kvällen är singeln till förmån för Cancerfonden "Minns det som igår". Och allting faller på plats igen. Hon borde såklart spela in en skiva på svenska. 

Fredagslåten

Bob Dylan släpper ännu en Bootleg series idag, den 13:e i ordningen. Den här gången är det hans kristna period 1979-1981 som står i fokus. Jag har lyssnat på singlarna på Spotify och måste konstatera att det svänger. Till skillnad från en del recensenter är jag inte särdeles förvånad, "Slow Train Coming" är ju en fantastisk platta.

Thåströms höstturné 2017 gör ingen besviken




´
Jag har redan lyssnat flitigt på Centralmassivet trots att den kom för bara någon vecka sedan. När först hörde singeln Old Point Bar tyckte jag verkligen inte om den. Pratsånger brukar ha den effekten på mig, men Thåströms röst i kombination med frasen; Låt oss säga att du har mindre än en fjärdel kvar, till dit du ska, fick mig så småningom på fall. Nu gillar jag den skarpt precis som det mesta annat från hans senaste fyra-fem skivor. Live i Lisebergshallen med Pelle Ossler och de andra låter det omöjligt ännu bättre än på skiva. Det skramlar och och väsnas och ingen kan påstå att han, åldern till trots, tappat sin rockstjärnepondus. Och vem bryr sig förresten om åldern när Stones samma kväll spelar i Stockholm på Friends Arena.

Bästa låtarna den här kvällen var i mitt tycke: St Annas katedral, Kort biografi med ett litet testamente och Alla vill till himlen

Tom Petty död!

Den här bloggen har en tendens att bli som familjesidorna med en massa minnesord till mina döda hjältar. De dör en efter en. Jag gillade verkligen Tom Petty! Vi har följts åt sedan början av 1990-talet då hans låtar spelades flitigt på MTV. Han gjorde inte bara bra låtar utan också underhållande videos. Han uppträde inte särskilt ofta i Sverige men gjorde ett undantag 2012 när Tom Petty & the Heartbreakers genomförde en efterlängtad turné i Europa. Jag fick förmånen att se dem i Globen och kunde då konstatera att det inte bara var jag som sett fram emot konserten. Publiken sjöng med i varenda låt. Petty kunde skriva refränger som få andra.
Tom Petty var en av Bob Dylans bästa vänner. De turnerade tillsammans under flera år på 1980-talet och Bob Dylan har själv berättat att han hjälpte honom ta sig ur sin karriärs tyngsta musikaliska svacka. Så småningom kom de också att spela tillsammans i Travellin Wilburys. Nu kan Tom Petty spela däruppe tillsammans med både Roy Orbinson och George Harrison. Jag önskar bara att han hade gått och kollat pumpen efter sin nyligen avslutade USA-turné, då hade vi kunnat fått njuta av fler sköna låtar här nere istället.

R.I.P. Harry Dean Stanton

Harry Dean Stanton dog 91 år gammal igår. Han medverkade i nästan 200 filmer men var trots detta tämligen okänd för den stora publiken. För oss cineaster var han dock en stjärna. Allra mest kommer han nog bli ihågkommen för sina roller i Alien och Paris, Texas men jag och brorsan fullkomligt älskar honom i kulfilmen Repo Man från 1984.

The Hives jobbar på för brödfödan

Regnet fullkomligt vräkte ner i Göteborg timmen innan The Hives gick upp på Stora scenen på Liserberg. Detta bidrog till att publiken inte var så stor som förra gången jag såg dem här. Precis som de flesta i bandet är jag född 1978 och har följt dem i snart 20 år nu. De lever alltid upp till förväntningarna och gårdagens spelning var inget undantag. Sångaren Howlin´ Pelle Almqvist var lika underbart kaxig som han brukar. Samtidigt börjar är det uppenbart att gruppen snart måste komma med något nytt. Basisten Dr. Matt Destruction har ersatts av The Johan and Only men annars är det mesta sig likt. Senaste skivan, Lex Hives, kom för mer än 5 år sedan. Vi har hört alla låtarna förut. Om ett band inte ska stagnera måste de spela in ny musik, men jag misstänker att utfallet av Tambourinerättegångarna har bidragit till detta. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article20233931.ab Det kan ju inte vara särskilt roligt att spela in ny musik om alla tillgångar tillfaller kronofogden. Det är också påtagligt att bandet gör sitt bästa för att åtminstone få behålla de intäkter de kan. All försäljning av merchandise i samband med spelningen betalades kontant. Det gick inte ens att swisha.
Här en film jag spelade in igår:

Bäst just nu - War on drugs

40 år sedan Elvis dog idag

Way Out West 2017

Jag tänkte skriva några rader om årets festival som enligt uppgifter i media var den mest välbesökta någonsin. Detta trots att jag till en början inte tyckte årets bokningar var så fantastiska, men så här i efterhand får jag kapitulera och inse att det bara är jag som inte längre har tillräcklig koll. Frank Ocean, The XX och Lana Del Rey är världsstjärnor idag. De har alla sålt åtskilliga miljoner skivor och Del Reys låt Summertime Sadness har som exempel spelats 237 miljoner ggr på Spotify. Ska jag utse några konsertfavoriter får det bli Ryan Adams, The XX, Band of Horses och Lana Del Rey. The XX bjöd defintivt på den snyggaste showen. Jag filmade Del Rey litegrann och den sekvensen har redan setts av fler än någon av mina andra filmer på Youtube. Vädermässigt var festivalen riktigt bra under både torsdagen och fredagen, men på lördagen regnade det större delen av dagen. Traditionsenligt får man väl ändå säga för det har ju en tendens att regna den här helgen av någon anledning.
Jag såg två filmer också. Filmerna var den utmärkta I Called Him Morgan och den nyligen guldpalmsbelönade The Square. The Square var i mitt tycke inte alls lika bra som Ruben Östlings förra film The Tourist, men den innehåller förstås några riktigt spektakulära scener. I Called Him Morgan, av den svenska regissören Kasper Collin, var oerhört välgjord och berättade den sanna historien om jazzmusikern Lee Morgan och hans fru Helen. Lee Morgan brottades med ett omfattande narkotikamissbruk men räddades ur rännstenen av Helen. Dessvärre skulle det också bli Helen som avslutade hans liv i förtid genom att skjuta honom på en nattklubb i New York. Filmen hade inte så få likheter med Searching For Sugar Man. Efter filmen berättade Kasper Collin att det kanske inte var alldeles konstigt eftersom han delvis arbetat med samma team som hjälpt till att göra denna film på SVT.

Ryan Adams

The XX

Band of Horses

Lana Del Rey

Henrik Berggren förgyllde Liseberg

Jag vet inte hur många intervjuer med Henrik Berggren jag läst sedan han släppte sin soloskiva. Helt plötsligt var han överallt och fick berätta om åren med Broder Daniel, sin frånvaro och sjukdom. Jag hade aldrig hört talas om att det fanns något som hette kroniskt trötthetssyndrom men det verkar hemskt. Problemet med en sjukdom av det slaget är förstås att den tenderar att ta över hela ens liv. Man blir ett med sjukdomen och det är till slut svårt att se vad som är sjukdom och vad som är ens personlighet. Anledningen till alla dessa intervjuer var förstås att Henrik Berggren var aktuell med en ny skiva. En skiva som jag till en början var lite skeptisk till. Det är sällan något blir bra när man jobbat med det i flera år. Det finns gott om exempel på sådana i musikhistorien, se bara på

Chinese Democracy. Första singeln från Wolf´s Heart lät ok men var inte fantastisk, men när sedan skivan kom fick jag snart kapitulera. Den visade sig vara riktigt bra och de nya låtarna håller måttet även för att spelas live. Wild Child kan till och med vara bland det bästa han skrivit. Ändå blev det såklart störst jubel han spelade sina gamla BD låtar. För även om deras gamla trummis, Håkan Hellström kan fylla Ullevi två kvällar i rad är få av hans fans lika hängivna som de som älskade BD. De skaffade stjärnor att sätta under ögat, målade sig med kajal och tatuerade BD loggan på armen. De har längtat efter hans comeback och jag kan förstå dem.

En av de främsta orsakerna till att Henrik Berggren låter så bra 2017 är såklart bandet som bland annat består av Theodor Jensen, från Broder Daniel och Mattias Börjed (The Soundtrack of our lives) på gitarr och Joel Alme. De är grymma musiker som verkar gilla att spela tillsammans. Inte minst när Shoreline fick igång publiken på allvar. Berggren själv verkade för övrigt piggare mot slutet av konserten. Publikens respons gav honom nog extra energi.

Sörjer Nyqvist

Jag blev minst sagt förvånad och ledsen över att Michael Nyqvist gått bort. Han var en riktigt duktig skådis. Personligen minns jag honom bäst för tre roller; som bonden Benny i Grabben i graven bredvid, som den alkoholiserade pappan i Tillsammans och som Mikael Blomqvist i Millenium-filmerna. Men han gjorde förstås massor av andra roller också. På senare tid hade ju han dessutom fått ett internationellt genombrott. Det var honom väl unt. Han hade ett brett register. Kunde spela både hjälte, skurk och allt där emellan.
Som det står på armbanden - Fuck cancer!

Musikhistoria på stadsmuseet

Jag besökte Göteborgs stadsmuseum i förrgår. De har två musikhistoriskt intressanta utställningar just nu. Den ena har pågått ett tag och behandlar Göteborgs musikliv under de senaste 50 åren. För egen del var det extra roligt att återse gamla favoriter som Fidget, Broder Daniel och Silverbullit. För att inte tala om Soundtrack of our lives, men att det var 5 år sedan de la av har jag svårt att förlika mig med. Det känns som igår. 

Den andra musikutställningen är ett hopkok av Freddie Wadlings gamla ägodelar. Eller rättare sagt hans garageprylar. Boningshuset brann ju upp något år innan hans död. Freddie var en samlare av rang. Det var fullt av grejer från golv till tak i det där huset. Kvar var bara smala gångar för att kunna gå mellan rummen. Utställningen innehåller emellertid ingenting från de senaste tjugo åren av hans liv, för det brann ju upp, ändå får man en bra bild av hans liv och leverne. Freddie hann med mycket. Förutom droger så konsumerade han också enorma mängder musik, film, litteratur och serier mm. Han hade svårt för att sitta sysslolös utan ägnade resten av tiden åt att skapa texter, skisser och ritningar. Alltsammans finns nu kvar som en unik samling arkiv över hans konstnärsskap. Väl värt ett besök!

Chris Cornell död!

När grungen var som störst i början av 1990-talet var Soundgarden ett av de största banden. Tillsammans med Pearl Jam och Nirvana spelades de oavbrutet på MTV. Allra helst singlarna från Superunknown (1994), Black Hole Sun och Spoonman. Jag lyssnade jämt på den skivan under de här åren men även på efterföljaren Down on the Upside (1996). Sedan kom inget mer och de föll delvis i glömska. Bandet splittrades i slutet av 1990-talet men Chris Cornell fortsatte att göra skivor både som soloartist och med Audioslave (med medlemmar från Rage Against the Machine). Jag gillade det mesta. Han hade en hög lägstanivå och en mycket speciell sångröst. En röst som även tilltalade många renodlade hårdrockfans som annars mest lyssnade på tyngre musik. Jag följde honom på Instagram och han verkade fått ordning på sitt liv. Trots tidigare problem med droger levde han ett till synes betydligt lugnare familjeliv idag. Nu påstås det att han tog sitt liv. Det gör mig ledsen och bedrövad.

Kiss live i Scandinavium 2017



Publiken var minst sagt blandad och påminde inte så lite om den som i höstas satt och kollade på Monster Jam på Ullevi. Det var gott om medelålders män men också många barnfamiljer. Konserten var fantastiskt underhållande måste jag säga. Jag har sett många genom åren men det här var verkligen någonting extra. Det var blinkande ljusramper, konfetti, linor i taket, scengolv som hissades upp i luften, fejkblod, eld och fyrverkier. Kort sagt det mesta man kan förvänta sig av en storslagen show. Musiken var en kavalkad av gruppens greatest hits med tonvikt på gamla godingar från 1970-talet. Precis så som majoriteten av publiken ville ha det. Det enda smolket i glädjebägaren var väl Paul Stanleys röst som var rent ut sagt bedrövlig emellanåt. Han låter som en pojke i målbrottet och kan inte längre sjunga några höga toner. Rent fysiskt verkar han annars vara i högform. Man ser ju fortfarande magrutorna...



Jag filmade lite också. Den ligger här:

Dan Auerbach släpper nytt

Dan Auerbach från Black Keys släpper i början av juni en ny platta. Singeln låter inte så lite som Traveling Wilburys.

Neil Young och Pearl Jam

Fredrik Strage har en egen podcast där han intevjuar svenska och utländska artister i sitt vardagsrum. Nu senast träffade han Mirian Bryant och fick då frågan om hur det gick till när han vann stora journalistpriset. Det var för sitt idoga arbete att i en artikelserie försöka tipsa om de bästa musikklippen på youtube. I mitt av 2000-talet hade han nämligen en ambition att titta på samtliga klipp som fanns där. Det låter naturligtvis absurt idag men då handlade det "bara" om ett par tusen. Idag är det sannolikt flera miljoner men få är så bra som detta:

Filmer från bänken

En vän på Facebook la upp den här för något år sedan. Nu kom den igen. Jag minns inte om jag delat den förut men den tåls att ses igen. Jag har en fascination för filmer av den här typen. De bästa exemplen är väl Reiner Hartlebs filmer om barnen från Jordbro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordbrosviten Den här filmen är förstås inte i närheten av den kvalitén men har ändå en viss charm. Glad påsk till er alla!

Gimme Danger

Jag såg häromdagen Jim Jarmusch dokumentär Gimme Danger om The Stooges. Den är förstås lite överdriven, The Stooges är knappast det största rockbandet genom alla tider, men de var enormt viktiga för punkvågen och har fortsatt att influera en massa andra musiker. Jag har alltid gillat dem och tycker de var betydligt bättre än MC5 som också kom från Detroit och sågs som deras storebröder. Jag är glad att jag hade förmånen att se dem spela på Liseberg för några år sedan. Nu är båda bröderna Asheton döda och i bortsett från Iggy är det bara James Williamson kvar i livet. Det mest rörande i filmen är när bröderna Ashetons syster berättar hur deras mamma blev så exalterad över att Iggy hade ringt och föreslagit att bandet skulle återförenas i början av 2000-talet. Tanten måste ju varit minst 80 vid det laget, men hon visste hur mycket det betydde för hennes söner. De fick ju knappast Iggy Pops stjärnstatus efter att bandet splittrats i början av 1970-talet.

Chucken är död!

Det var knappast oväntat att Chuck Berry skulle kasta in handduken under 2017. Han har varit skröplig i flera år och fyllde nyligen 90 år. Det är en imponerande ålder för vem som helst. Inte minst för en gammal rockräv som knappast levt något sundhetsliv. Jag har läst en del om honom genom åren och han verkar inte varit någon mysfabror direkt. Hans temperament var ökänt och det är inte bara Keith Richard han klippt till. Men han var en sann legend och en av de största stjärnorna från 1950-talet. Hans låtar har ett driv och sound som det är svårt att inte tycka om. Det svänger helt enkelt! Nu är det i stort sett bara Jerry Lee Lewis kvar av det gamla 1950-tals gardet. Det känns på sätt och vis ännu mer osannolikt med tanke på hans leverne, men vem har sagt att livet ska vara rättvist?

Säkert bäst just nu

Jag såg delar av finalen av Melodifestivalen i år. Vad gör man inte för sina barn? Men jag är konservativ. Jag skulle vilja att bidragen var på svenska eller åtminstone att musiken var levande. Jag lyssnar mycket på Säkerts nya skiva just nu. Det är nog därför jag vill höra bidrag på svenska. Hon kommer till Göteborg den 11/4 insåg jag nyligen. Tyvärr är konserten slutsåld sedan länge. När hon var på WOW placerade de henne i tältet. Två tredjedelar av alla som ville se henne missade alltsammans. De fick inte plats helt enkelt. Nu är det samma visa igen. Hon spelar en konsert på Konserthuset och den är slutsåld sedan flera veckor. Ingen extrakonsert inplanerad och det ser likadant ut i resten av landet. Hon är omåttligt populär men ingen som hjälper henne att nå ut till fler. Märkligt. Här är i alla fall ett klipp från Nyhetsmorgon:

Ryan Adams till WOW 2017

Ryan Adams - äntligen en rockartist till Way Out West! Jag hade börjat förlora hoppet.
Jag har naturligtvis redan hunnit se honom en handfull gånger men kanske just därför känns det så bra. Han har en imponerande låtskatt. Nya skivan heter Prisoner och handlar till stor del om skilsmässan han nyligen gått igenom. Knappast den första i historien. Vem minns inte Dylans Blood On the Tracks, Springsteens Tunnel of Love eller varför inte Lundells Den vassa eggen? Riktiga klassiker!

Jag såg förresten Stones-filmen Olé Olé Olé på filmfestivalen för ett par veckor sedan. Den kan jag varmt rekommendera. Scenerna från Argentina är svåra att värja sig emot. Vilken stämning! Publiken är helgalen. Nästan som på 1960-talet som Mick och Keith muntert konstaterar.

Varför så Trumpen?

Frågade min gamla chef häromdagen. ;) Den gångna veckan har handlat mycket om Donald Trumps första dagar som USA:s president. Ibland får man nypa sig i armen när man ser honom in action. Är detta verkligen på allvar? Det kanske bara är en dålig tv-serie? Men det är bara att tugga i sig. Folket har gjort sitt val även om man blir lite fundersam till hur bra det är med demokrati ibland.

Men jag har inte bara följt nyheterna, jag har även kollat på BBC-dokumentären om Bowies fem sista år. Det är på sätt och vis en missvisande titel för den handlar delvis om hela hans karriär. Allt flyter ihop då flertalet av de musiker, producenter och andra personer han omgav sig med på slutet jobbade han med redan på 1970-talet. En del av dokumentären handlade också om hans sista turné 2003-2004. Jag såg spelningen i Globen i oktober 2003 och minns att jag tyckte han verkade så glad och vital, som om han äntligen hittat hem. Han behövde inte längre vara någon annan på scen och det verkar också varit den samlade bilden bland hans medmusiker på turnén. Dessvärre slutade alltsammans med en hjärtinfarkt i juni 2004, då hade han genomfört 117 st konserter över hela världen. Han körde slut på sig själv och skulle aldrig komma att turnera igen, men efter ett upphåll på flera år avslutade han starkt med två riktigt bra skivor och en Broadwaymusikal. Det är främst arbetet med dessa som dokumentären handlar om. Det är intressant att höra hans legendariska producent Tony Visconti, berätta om hur låtarna kom till och konstatera att alla de myter som figurerat om av hans sista video knappast är sanna. Svenska regissören Johan Renck (aka Stakka Bo) menar nämligen att Bowie inte visste hur svårt sjuk han var förrän någon vecka innan de blev klara med den sista videon. I några få dagar till kan ni se dokumentären på SVT play. Passa på!
http://www.svtplay.se/video/11855098/david-bowie-the-last-five-years/david-bowie-the-last-five-years?info=visa&tab=klipp

God fortsättning!

Ni kanske trodde jag hade lagt av med bloggandet? Nej, jag har bara gått ner i viloläge. 
Igår kollade jag på del två av Per Sinding-Larsens dokumentär "Vi är inte där längre där" om Kent. Den var intressant men fokuserade lite väl mycket på fansen och gruppens beslut att sluta spela. Ett beslut som de knappast lyckades förklara något vidare, annat än med att Jocke Berg inte vill vara ifrån sin familj längre och inte trivs med att vara en offentlig person. Men att sluta spela kommer nog inte hjälpa i det senare fallet. Intresset för sångaren och låtskrivaren i Sveriges mest framgångsrika band under de senaste 20 åren kommer förmodligen vara fortsatt stort i många år framöver. Dessutom betvivlar jag starkt att han kommer sluta med musik. Är det något han kan så är det ju skriva bra låtar. Nej, det är bara att tugga i sig som Agneta Fältskog eller Bob Dylan skulle sagt. Kolla in dokumentären här: Kentdokumentär
Senaste Uncut handlar om Leonard Cohen. Vi är många som saknar honom. Någon vänlig själ har sett till lägga ut Stina Dabrowskis första intervju med honom på Youtube. Den är riktigt bra: