Jag vet inte hur många intervjuer med Henrik Berggren jag läst sedan han släppte sin soloskiva. Helt plötsligt var han överallt och fick berätta om åren med Broder Daniel, sin frånvaro och sjukdom. Jag hade aldrig hört talas om att det fanns något som hette kroniskt trötthetssyndrom men det verkar hemskt. Problemet med en sjukdom av det slaget är förstås att den tenderar att ta över hela ens liv. Man blir ett med sjukdomen och det är till slut svårt att se vad som är sjukdom och vad som är ens personlighet. Anledningen till alla dessa intervjuer var förstås att Henrik Berggren var aktuell med en ny skiva. En skiva som jag till en början var lite skeptisk till. Det är sällan något blir bra när man jobbat med det i flera år. Det finns gott om exempel på sådana i musikhistorien, se bara på
Chinese Democracy. Första singeln från Wolf´s Heart lät ok men var inte fantastisk, men när sedan skivan kom fick jag snart kapitulera. Den visade sig vara riktigt bra och de nya låtarna håller måttet även för att spelas live. Wild Child kan till och med vara bland det bästa han skrivit. Ändå blev det såklart störst jubel han spelade sina gamla BD låtar. För även om deras gamla trummis, Håkan Hellström kan fylla Ullevi två kvällar i rad är få av hans fans lika hängivna som de som älskade BD. De skaffade stjärnor att sätta under ögat, målade sig med kajal och tatuerade BD loggan på armen. De har längtat efter hans comeback och jag kan förstå dem.
En av de främsta orsakerna till att Henrik Berggren låter så bra 2017 är såklart bandet som bland annat består av Theodor Jensen, från Broder Daniel och Mattias Börjed (The Soundtrack of our lives) på gitarr och Joel Alme. De är grymma musiker som verkar gilla att spela tillsammans. Inte minst när Shoreline fick igång publiken på allvar. Berggren själv verkade för övrigt piggare mot slutet av konserten. Publikens respons gav honom nog extra energi.
