Sådär brukade det stå lite varstans när jag växte upp. Ja, namnen varierade förstås. Oftast var det någon som klottrat ned dem för att jäklas. Men i det här fallet skriver jag det i all välmening. För de kombinerar varann fantastiskt bra i gårdagens spelning på Stora Teatern i Göteborg. Jag har följt dem båda i många år och sett dem live ett otal gånger, men inte tillsammans då. Martin spelade tidigare med Soundtrack of Our Lives och tillsammans med Mattias Hellberg i duon Hederos & Hellberg. Anna har jag följt sedan hon spelade förband till Olle Ljungström på Bommens salonger 2003. Hon frågade faktiskt i slutet på konserten om någon varit där. Vi ropade nog inte "JA!" tillräckligt högt för att hon skulle höra det. Hur som helst. Anna sjunger bättre än någonsin och få kan spela piano som Martin, tillsammans blir det magiskt emellanåt. Sedan har jag tvärtemot alla recensenter lite svårt för hennes nya skiva All the Way to Rio. Bortsett titellåten och Holding On tycker jag att den är hennes svagaste hittills. Den flyter ovanpå på något vis och låtarna har förtvivlat svårt att sätta sig. Jag vill ogärna kalla det hissmusik men det förvånar mig inte att det tagit flera år för henne att slutföra den. Det är sällan så den bästa musiken skapas. När hon nu väljer att spela flera av dessa låtar tycker jag det påverkar spelningen på ett negativt sätt. Det märks extra tydligt när hon spelar äldre låtar som What Have I Done" eller "To Be Gone". De är helt enkelt så oerhört mycket bättre. Sista låten för kvällen är singeln till förmån för Cancerfonden "Minns det som igår". Och allting faller på plats igen. Hon borde såklart spela in en skiva på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar