Phosphoroscent gjorde ingen besviken på Pustervik

Vissa konserter lämnar man nästan dansandes för att de är så bra. Phosphoroscent på Pustervik var en sådan. Jag har inte riktigt fattat om de är ett band eller bara en artist, men alldeles oavsett är bandet väldigt samspelta den här kvällen. Sättningen med dubbla trusmlagare och organisten skapar ett mäktigt sound. Organisten till vänster på scen är verkligen helgalen men på ett härligt sätt. Det enda man kan sakna är att de spelar lite för kort. Bara en timme och tjugo minuter, men det är en tisdagskväll och vi är många som ska till jobbet dagen efter så det är väl ok. Nya skivan C’est la vie kom för bara två veckor sedan och är väl så bra som föregångaren Muchacho. Inte minst gillar jag C’est la vie no. 2 och New Birth in New England, den senare inleder kvällens konsert. En konsert som både bjuder på lågmälda partier med bara Matthew Houck på sång och gitarr och stunder med fullt ös som i Around the Bend. Bäst blir det på slutet när de spelar deras största hit Song for Zula och sedan avslutar med Ride On/Right On. I publiken ser jag Nicke Ström från Nationalteatern, Nynningen mm skymta förbi. Han såg också nöjd ut.