Zelmani i det lilla formatet

För drygt 15 år sedan såg jag och min fru Sophie Zelmani på Storan. Vi var nykära och jag minns att det var fantastiskt bra. När vi flyttade ihop hade vi tre skivdubletter. Det var Nirvanas Unplugged och två av Zelmani. Men precis som så många andra har jag mer eller mindre slutat lyssna på henne. Inte för att hon slutat göra musik för hon har idogt fortsatt släppa skivor med jämna mellanrum, men det hennes karriär har gått i stå. Hennes första 5 skivor sålde guld. Nu får hon spela på Lisebergs minsta scen, polketten. Det gör inget, för formatet passar henne utmärkt, men hon förtjänar mer uppmärksamhet. Egentligen är det oklart varför det blivit så här. Jag har lyssnat på singeln "Only a Miracle" från senaste skivan och det låter fortfarande mycket bra, men hennes musik har svårt att nå ut nuförtiden. Det är knappast musiken som spelas på radio eller några uteställen. Sedan är förstås variationen begränsad. Hon låter likadant idag som 1995 men det gör ju många artister utan att publiken tröttnar. Jag läser några intervjuer på nätet där det står att hon numera har svårt att försörja sig på musiken. Det känns inte riktigt rättvist.

Hur var konserten då? Jo, hon började med att presentera bandet. Det är gulligt på något vis och kontrasten till Dylan som jag såg för några veckor sedan kunde knappt varit större. Han sa ingenting till publiken och brydde sig inte alls om att presentera sina medmusikanter. Zelmani vill inte överglänsa någon och till en början ser hon inte direkt ut att trivas på scenen. Gitarristen och producenten Lars Halapi står där vid hennes sida som han gjort under hela hennes karriär och han är verkligen duktig men det är ju hon med. Vid ett tillfälle får publiken önska låtar. Det slutar lite dråpligt med att hon får läsa texten från mobilen. Hon har knappt spelat låten förut men publiken gillar gesten. Samtidigt låter det betydligt bättre när hon spelar Dreamer, If I Could och So Long. Och mot slutet av konserten verkar hon till och med trivas på scen. Jag hoppas inte det dröjer innnan vi får se henne igen.

Köpte senaste skivan efter konserten :)

Dylans band mer samspelta än någonsin

Jag hade visst inte skrivit något om Bob Dylan i Scandinavium. Det har varit för mycket annat. Semestern har ju börjat. 😉 Jag kan i alla fall konstatera att hans medmusikanter är mer samspelta än någonsin. Däremot håller jag inte med alla som påstår att han sjunger bättre än på flera år. Hans röst låter ärligt talat inget vidare . La upp några filmer på Youtube som det är det många som kollat på redan. Dessutom har jag fått flera nya prenumeranter. Roligt!

Stockholm Americana - årets bästa festival?

Jag har varit på en hel del festivaler genom åren. Det började med Hultsfred i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Sedan dess har det varit ett flertal varianter, framförallt på olika platser i Göteborg som på Röda sten, i Trädgårdsföreningen och Slottskogen. De senaste 10 åren har det mest blivit Way Out West. Jag älskar musik och är beredd att kompromissa rätt långt när det gäller kvalitén på arrangemanget till förmån för att kunna se riktigt bra spelningar. När man besöker Americana slås man av den sköna miljön på Mosebacke; historiens vindslag och den fantastiska utsikten är svår att slå. När solen skiner i Stockholm i juni är det så oerhört vackert. Till råga på allt finns det gott käk, kvalitetsöl och vakter med en avslappnad attityd, men framförallt så oerhört mycket bra musik! Jag undrar om jag någonsin under mitt snart 41-åriga liv sett så många bra spelningar på en och samma kväll? Givetvis hann jag inte se allt men ändå en försvarlig mängd. Till de absolut bästa hör Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb, Paul Cauthen (US) och Low Cut Connie (US), men det var verkligen inget större fel på svenska Vilma Flood och The Legendary Schack Shakers (US) heller. De enda som kanske gjorde mig en smula besviken var Justin Townes Earle och Son Volt. Lite förvånande kanske eftersom det här var festivalens stora dragplåster men i jämförelse med de ovan nämnda kändes de lite slätstrukna. De kan man knappast beskylla varken The Legendary Schack Shakers eller Low Cut Connie (US) för. Här snackar vi om fullt ös från första stund. Jag blev helt golvad av denna oerhörda energi! Men även Johan Airijoki bjöd på ett nummer utöver det vanliga. Norrländsk rock när den är som bäst! Paul Cauthen (US) borde i rättvisans namn få sitt stora genombrott i år. Nya singeln Cocaine Country Dancing är fantastisk!
Filmade lite gjorde jag också.

Ulf Lundell - fast i skiten igen?

Läser i Aftonbladet att Lundell har åkt fast för rattfylla. Han hade 1,5 promille säger polisen. På sin egen hemsida skriver han att det "bara" var 0,7. I vilket fall som helst var han packad och klart olämplig bakom ratten. Det gör mig besviken. Min gamla hjälte är svår att tycka om när han håller på sådär. Tänk om han kört på ett skolbarn? Det var trots allt inte mitt i natten utan kl 18 en vanlig tisdagskväll. Men han är ju alkoholist och av allt att döma är han fast i skiten igen. Vi får väl se hur bra den där sommarturnén blir... Kanske det här få honom skärpa till sig? Eller också blir det som när han myntade uttrycktet på 1980-talet: "En inställd spelning är också en spelning!"
https://www.aftonbladet.se/tv/a/284991/ulf-lundell-atalas-for-grovt-rattfylleri

En annan som krökade på tok för mycket på sin tid var Cornelis Vreeswijk. För någon vecka sedan var jag och älsklingen och såg hans son Jack Vreewijk uppträda på Storan här i Gbg. Han spelade massor av sin fars gamla låtar men också nån enstaka egen och favoriter från Evert Taube och Fred Åkerström. Jack sjunger riktigt bra men spelar långt ifrån lika bra gitarr som Cornelis. Den här dagen gjorde det inte så mycket för han hade en fantastisk medmusikant (Love?) till sin hjälp. Att växa upp i skuggan av sin far kan inte varit lätt men nu tycker jag att han har hittat sitt eget uttryck. Han är riktigt bra! Jag filmade som vanligt litegrann: 

Nytt från gamla favoriter

Sophie Zelmani levererar 2019 (enligt två recensioner jag läst) sin bästa skiva på ett decennium. Nya singeln Only A Miriacle tyder på att det kan stämma.

Även Black Keys verkar vara på gång med att släppa något riktigt bra. Nya singeln Lo/Hi låter nästan som något hämtat från deras fantastiska skiva El Camino från 2011.