Woodstock och Hultsfred 1999

Jag kollade på dokumentären Woodstock 1999 i veckan. Den har funnits ute ett tag men nu ligger den också på HBO Max. Trettio år efter den första Woodstockfestivalen 1969 så beslutar sig några entreprenörer för att arrangera en ny stor musikfestival på en gammal flyghangar inte långt från den ursprungliga platsen. Betongen, asfalten och värmen skapar en ogästvänlig inramning. Maten och drycken är svindyr, det finns för få toaletter, duschar och vakter. Till råga på allt så bokar de artister såsom Metallica, Megadeth, Rage Against the Machine, Korn, Kid Rock, Creed och Limp Bizkit som lockar dit en publik som till största delen består av vita unga arga killar i 20-års åldern. Dokumentären är dock vinklad, för det fanns faktiskt rätt gott om andra artister också såsom Willie Nelson, Ice Cube, James Brown, The Roots, Jamiroquai, The Chemical Brothers. Däremot var utbudet av kvinnliga artister tämligen skralt, enbart tre uppträdde; Sheryl Crow, Alanis Morisette och Jewel. 

Festivalen urartade; det blev kravaller, bråk, misshandel och allmän misär. Men det kanske värsta var mängden kvinnor blev våldtagna eller ofredade. När jag tittar på dokumentären kan jag inte låta bli att fundera över om det inte är detta som är Donald Trumps kärnväljare? Eller som en kille säger i filmen "There are a lot of stupid humans around here!" Gruppen Limp Bizkit får en hel del skit. De anklagas för att ha uppviglat massorna till att begå dumheter. Visst kan man tycka det är att gå väl långt. Var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men för att återigen göra en koppling till Trump så påminner det hela inte så lite om när han stod och hetsade massorna att inta Capitolium. Jag såg det direktsända talet och sa direkt till min fru att det här kan gå illa. Limp Bizkit träffade jag backstage på Hultsfredsfestivalen 2001 och större idioter får man leta efter. 

Förresten var jag själv på festival 1999, fast i nyss nämnda Hultsfred då. Det hände tråkiga saker även där. Mitt under Holes konsert klämdes en ung flicka till döds. Sångerskan Courtney Love stod och hetsade alla tjejer att komma upp på scen, det orsakade enorma vågrörelser i publikhavet. De tjejer som kom upp på scenen tvingade Love så småningom att ta av sig på överkroppen och visa brösten. Själv gick jag därifrån, inte bara för at det var obehagligt, utan också för att Love sjöng som en kråka. Kolla in videon nedan och spela fram till ca 2.11 så ser ni början på eländet. På samma festival spelade även Marilyn Manson. Jag minns att han pekade ut en kille i publiken som hade vit skjorta och uppmanade alla att döda honom för han var ondskan personifierad. Kanske det säger något om tidsandan? 

Läser att Pugh Rogerfeldt fått en obotlig och dödlig nervsjukdom. Jättesorgligt tycker jag. Såg honom på Liseberg 2019 och då var han i fin form. God jul till er alla!

Nygammalt med Stones, Beatles och Petty

Det har varit många bra återutgivningar på sistone. George Harrisons "All Things Must Pass", The Beatles "Let It Be" (50 år), Rolling Stones "Tattoo You" (40 år) och så Black Keys "El Camino" som firar 10 år. Det är inte svårt att begripa att hur skivbolagen resonerar. De flesta som fortfarande köper fysiska skivor är förstås inte purunga och dessa återutgivningar tilltalar förstås dem. Det är bara att fixa till ljudet lite, lägga på några outgivna låtar och förpacka det hela i snygg låda och ge ut det på nytt. Men jag gillar att skivorna och låtarna får en andra chans och på Tattoo You finns det verkligen några nya låtar som är värda att lyssna in sig på. 

När det gäller Let It Be så ser jag mycket fram emot Peter Jacksons dokumentär Get Back som sannerligen verkar ge ett nytt ljus till inspelningarna. Var gruppen inte alls så osams där på slutet som vi alla fått uppfattningen om? 

Förra helgen var jag på Bio Roy och såg dokumentären Somewhere You Feel Free om hur Tom Pettys skiva Wildflowers spelades in. Klart sevärd för alla som gillar honom. Filmen har premiär på Youtube den 11/11, se länk nedan. Rick Rubin, Mike Campbell och Benmont Tench sitter i trädgården och småpratar varvat med klipp och intervjuer från inspelningarna. Jag hade inte stenkoll på alla detaljer men visste förstås en del. Från början var tanken att det skulle vara en renodlad soloskiva med diverse studiomusiker, men med tiden kom såväl Mike Campbell som Benmont Tench och Howie Epstein från The Heartbreakers att medverka på inspelningarna. Kvar var bara trummisen Stan Lynch, men efter att han uttalat sig kritiskt om låtarna blev han ersatt av Steve Ferrone, som också skulle att ersätta Lynch för gott som trummis i bandet. Intressant är dock att gruppen samtidigt som Tom Petty höll på med Wildflowers var tvungna att spela in två nya låtar till en ny Greatest Hits skiva. Denna utgivning var nämligen en förutsättning för att Petty skulle få lämna sitt gamla skivbolag MCA och gå till Warner istället. En av de två nya låtarna var Last Dance With Mary Jane som alltså blev den sista inspelningen som Stan Lynch medverkade på. 

Anna Ternheim live på Tjolöholms slott

Igår gick vi på Anna Ternheim. Det var bra som vanligt men jag föredrar när hon har ett band med sig. Det blir lätt lite enformigt i längden med bara hon och en gitarr. Även om det här fallet handlade om ganska många olika modeller med olika sound. Men hon medgav själv på slutet att åtminstone Shoreline borde ackompanjerats av ett piano. Nu blev det istället en mäktig a capella version. Jag fick inte på video men väl den här Fleetwood Mac covern: 

Mitt under konserten nåddes jag av beskedet att Charlie Watts dött. Det var sorgligt och förtog lite av stämningen. Det finns ingen som spelar trummor som Charlie och Stones utan honom är verkligen inte samma sak. Men Johan Lindqvist krönika i GP var bara dum. Det finns inga skäl att i en minnstext göra någon slags barnslig jämförelse mellan Stones och Beatles. De var båda fantastiska - men på olika sätt. Att sedan inte Lindqvist förstått Beatles storhet är oerhört märkligt och får åtminstone mig att bli övertygad att han valt fel yrke. 

Med Charlie Watts borta finns inte längre The Rolling Stones | GP

Äntligen levande musik igen!

 I helgen var jag på första konserten på mycket länge. David Urwitz spelade på Kajskjul 8 som en del av det kraftigt bantade Kulturkalaset. Urwitz har en fantastiskt bra röst och sångerna är härligt vemodiga. Dessutom hade han en utmärkt gitarrist med sig eller som han uttryckte det själv en som till skillnad från honom själv kan spela hans lite svårare riff. Uppskattade verkligen hans mellansnack inte minst när han berättade om hur han handlade trätrall på Bauhaus. En musiker med tummen mitt i handen på äventyr. 

Rolling Stones ska turnera USA runt i höst. Det sker nu för första gången utan Charlie Watts som håller på att återhämta sig efter ett medicinskt ingrepp av något slag. Ingen vet riktigt vad det handlar om den här gången, men han drabbades ju av strupcancer för många år sedan. I värsta fall är det någon form av återfall. Ersätter gör Steve Jordan som tidigare spelat med ett otal musiker såsom Eric Clapton, Chuck Berry, Sheryl Crow Neil Young och Bruce Springsteen. Han har också under många år varit en del av Keith Richards "hobbyband" X-pensive Winos. Frågan många ställer är förstås om det här är början på slutet för Stones som nästa år skulle fira 60 års jubileum? 

Gläds annars åt att Dylan ska släppa ännu en "Bootleg Series". Den 16:e i ordningen. Helt otroligt med alla dessa låtar som andra skulle dö för men som Dylan själv inte tycker platsar. Den här gången är det musik från första halvan av 1980-talet som står i blickfånget. En period som knappast setts som hans bästa eller mest kreativa. Men kanske finns det anledning att ompöva den? Första singeln kan ni lyssna på själva nedan och Infidels från 1983 har jag alltid gillat. 

Crawling Kingsnake i olika tappningar

Black Keys släppte nyligen ännu ett album. Den här gången väljer de att tolka gamla blueslåtar på sitt eget vis.  Den första singeln var en version av låten Crawling Kingsnake som ursprungligen gjordes av Big Joe Williams 1941. Enligt Wikipedia är John Lee Hookers version den mest kända men för egen del förknippar jag låten mest med The Doors. Det intressanta i sammanhanget är att versionerna är så olika varandra och kollar man vidare på Youtube finns det en uppsjö av andra artister som också tolkat låten. Alltifrån Muddy Waters till Eric Burdon och Robert Plant med flera. Vilken version som är bäst? Ja, just nu är det helt klart Black Keys. 

Mitt förra inlägg handlade om Bob Dylan precis fyllt 80 år. Den här gången har Charlie Watts nyligen uppnått samma ålder. Såg en hyllningsvideo på Instragram och måste dessvärre konstatera att han knappast såg yngre ut heller men så har han också drabbats av strupcancer på senare år. 

Videon nedan visar hans unika sätt att spela. Han håller pinnarna som en jazzmusiker och använder symbalerna mest hela tiden. Soundet blir unikt. Keith, Ronnie och Mick står där framme vid scenkanten och poserar och Charlie bara lirar på. Vi får hoppas förstås att han orkar ett tag till för Stones utan Charlie? Nej, det går ju inte. 

Jan Lööfs rockkalender har för övrigt den här bilden månaden till ära. Det kan väl knappast vara en tillfällighet? 

Grattis Bob!

Bob Dylan fyller 80 år idag. Jag hoppas att han fortsätter sin turné när Corona-eländet är över men vem vet? Vid 80-års ålder brukar de flesta trappa ner - rejält. 

Firar med ett favoritklipp. Missa inte Kris Kristoferson i början. 

Fortfarande lockdown - men visst anar vi ljuset i slutet av tunneln?

Ännu en sommar med inställda konserter och semesterplaner men nu börjar ändå vaccinet hjälpa en smula. Dödssiffrorna går ner och snart kanske vi alla kan börja leva lite mer normalt? Funderar mycket på att det finns så många experter. Det är väldigt många som vet i efterhand vad som borde gjorts. Men en sak tror jag vi kan vara rörande överens om. Om vi lagt mer resurser på att skydda och vårda våra gamla hade dödstalen sett helt annorlunda ut. 

Gläds annars åt ny musik. Många gamla rävar som fått ny energi av allt hemmasittande. 

Paul McCartneys (III) från slutet av förra året är oväntat bra. Gitarren i Long Tailed Winter Bird är det svårt att tröttna på. 

First Aid Kits tolkningar av Cohen-låtar spelades i för sig in redan 2017, men släpptes på skiva för bara några veckor sedan. Det låter utmärkt även om jag har lite svårt för de partier på skivan när de läser upp hans texter. Det är lite som när Springsteen släppte sin Broadway-skiva. Det är kul att höra historierna mellan låtarna en gång, inte mer. 

David Grohl och Mick Jagger har släppt en låt tillsammans om lockdown. Den är väl något av en bagatell men det är kul att se David Grohl så glad av att få jamma med sin idol. 

Anna Ternheim har fått en son (åtminstone har jag för mig det var det) under förra året. Det gladde mig stort då vi är jämngamla och jag följt henne sedan början av 2000-talet. När hon sommarpratade för några år sedan berättade hon om sin fascination för Lars Norén och hans tankar på att offra sig för konsten, men nu blev det ändå ett barn till slut. Hon har den senaste tiden släppt flera akustiska tolkningar av sina gamla låtar. Bland annat min favorit: This is the one. Är det en ny skiva på gång kanske? 

Till sist måste jag nämna Roffe Wikström som är tillbaka med sin första skiva på ett decennium. Jag gillar soundet men videon är i det taffligaste slaget. Kunde ingen hjälpt honom där? 

Ännu en samling låtar från Petty

Nu kommer det ännu en samling låtar som blivit över från inspelningen av Wildflowers. Elaka tungor hävdar att hans dödsbo försöker kräma ur det mest från oss fans. Så kanske det är men första låten från Finding Wildflowers låter ändå alldeles utmärkt.  

First Aid Kit är på gång med en samling Leonard Cohen-låtar som de uppträdde med på Dramaten 2018. Skivan släpps på fredag. 

Och när vi ändå pratar covers på Cohen måste jag slå ett slag för Ebba Forsbergs skiva Ta min vals från 2009. Hon gjorde något liknande med Wiehe, där de tolkade Dylan, men den här är ännu bättre. 

Hederos och Hellberg är tillbaka!

Duon som beslutade sig göra ett uppehåll 2003 har nu återvänt med en skiva på svenska och ingen är gladare än jag. 

Recension Aftonbladet

Bokrea imorgon. Bokhandlarna kämpar i rejäl motvind. Konkurrensen från näthandlare som Bokus och Adlbris är stor men det största hotet är naturligtvis det faktum att alltfler lyssnar på e-böcker. Förra veckan meddelade bokförlagen att nu har e-böckerna gått om de traditionella böckerna. De flesta bokhandlare kommer att gå samma öde som skivbutikerna gjorde för 10-15 år sedan. Och även om jag älskar fysiska böcker är jag inget undantag. En snabb koll på Bookbeat visar att jag i dagsläget lyssnat klart på 54 böcker. Det är helt enkelt perfekt när man klipper gräset, lagar mat, diskar, tränar eller ligger hängmattan. Fast det är klart, min bättre hälft påstår att inte hör något längre...

Bland böckerna som är med på bokrean har jag bland annat lyssnat på 1794, Där kräftorna sjunger, Överlevarna, Berätta aldrig det här och Jag ser allt du gör. Vilken som är bäst? Det får nog bli Där kräftorna sjunger. 

Lundell i Friheten och ensamheten

Det har varit mycket Lundell på sistone. Först två entimmesdokumentärer och sedan en konsert inspelad på cirkus i höstas (utan publik naturligtvis). Dokumentärfilmerna var sevärda även om statsministern och Leif GW Persson gavs onaturligt stort utrymme. De var ju inte särskilt kunniga utan fick mest medverka för att de är kända personer som gillar Lundell. Personligen hade jag tyckt det varit bra mycket mer intressant om de istället intervjuat medmusikanter som Janne Bark eller Jerker Odelholm. Sedan blir det lite märkligt när de pratar länge och väl om en intervju Lundell gjorde i Slitz inför lanseringen av På andra sidan drömmarna men inte nämner skivan. I mitt tycke en av hans absolut bästa. Sammantaget var det väldigt mycket fokus på hans tidiga böcker och skivor från perioden 1975-1985. Ja och alla skandaler då förstås. Alltifrån inställda konserter till öppenhjärtliga intervjuer på fyllan och brev till kvinnliga recensenter... Ja ja, det blir väl så när man ska försöka sammanfatta en karriär som är mer än 40 år lång. 

Lundells bästa skivor i mitt tycke: 

• Kär och galen (1982)
• Den vassa eggen (1985) 
• Måne över haväng (1993)
• På andra sidan drömmarna (1996) 

Jag har inte läst tillräckligt mycket för att uttala mig vilka som är hans bästa böcker men jag uppskattade Jack och Kyssen väldigt mycket när jag läste dem för mer än 20 år sedan. Jag har bara läst första delen av Vardagar men den var underhållande. Tavlorna ger jag inte mycket för dessvärre. 

Friheten och ensamheten

Läser att Phil Spector gått bort i Covid-19 i fängselset. En sorglig historia och ingen trodde väl att det skulle sluta på det viset när han producerade Beatles Let it be 1970? Hans "Wall of sound" är ingen personlig favorit, men jag uppskattar verkligen skivorna han gjorde med George Harrison och John Lennon. 

Phil Spector död