Thomas Johanssons Rock 'n' Roll Circus

Jag har börjat året med att läsa Thomas Johanssons Rock 'n' Roll Circus. Den är klart läsvärd även om jag kände till en hel del av bakgrundsinformationen sedan förut. Vi som gillar att gå på konserter har sannolikt en del att tacka mr Johansson för att så många stora artister faktiskt valt att spela här. genom åren. Risken är annars påtaglig att de hade skippat omvägen om Sverige när de skulle ut i Europa. Extra roligt är det förstås att jag sett flertalet av de konserter som omtalas i boken. Simon and Garfunkel, AC/DC, Springsteen, Roger Waters, U2 osv. 

År 1974 kommer Lou Reed till Stockholm för att spela. Han kräver droger annars vägrar han gå upp på scen. Thomas Johansson hittar en läkare som kan skriva ut metadon till honom. Service utöver det vanliga! Sedan är förstås historien om Bob Dylan får ta emot Nobelpriset klart läsvärd. Han håller på att glömma plaketten men får med den i plastpåse till slut. 

Här är förresten en video med Lou Reed från samma tidsperiod. Han var inte i ngn vidare form det året. Frågorna är ganska korkade men han är ingen muntergök direkt: 

Patti Smith var med i Tonight Show med Jimmy Fallon förra veckan och pratade bland annat om när hon träffade Bob Dylan i mitten på 1970-talet. 

Varför var inte ljudet synkat på WOW 2018?

Trots att det varit den varmaste och torraste sommaren i mannaminne så började det givetvis regna lagom till Way Out West 2018. Det står väl skrivet i bondpraktikan vid det här laget att andra helgen i augusti kommer det regna alldeles oavsett hur sommaren varit innan. På lördagskvällen fulllkomligt vräkte det ner i långa stunder. Detta la förstås lite sordi på den tidigare under festivalen så uppsluppna stämningen. Jag är trots det ganska nöjd med upplägget bortsett från en detalj som jag tycker fler borde reagerat på. Under i stort sett samtliga konserter var bilderna på skärmarna inte synkat med ljudet. När det var som värst var det uppemot en sekund efter. Man kan undra varför de inte lyckats få ordning på en sådan till synes enkel sak?
Jag tillhör numera den lite äldre publiken som på förhand mest gladdes åt Iggy Pop, Patti Smith och Thåström. Det skulle också visa sig att dessa var festivalens bästa konserter också men som alltid kunde jag alltid glädjas åt några nya upptäckter. I år var  St. Vincent en sådan. Hon var bara hur cool som helst.

Däremot tyckte jag att Tangerine Dreams och Fleet Foxes var tråkiga, ibland kan man faktiskt se lite glad ut.
När det gäller Iggy Pop undrar jag om det inte var sista gången jag fick förmånen att se honom. Han har uppenbara svårigheter att gå och måste ha rejält ont i höften.

Däremot var hans jämnåriga kollega Patti Smith i fin form. Inte minst var hennes cover av Midnight Oils Beds are Burning fantastisk. Tyvärr filmade jag inte då men Summer Cannibals funkar den med.

Dylan och Nobelpriset

Det har varir mycket väsen om Bob Dylans medverkan på Nobeldagen. Jag tycker för min del inte att det gjorde så mycket att han inte dök upp. Han hade haft det tufft på priscermonin för att inte tala om den efterföljande middagen. Man får ju inte heller glömma att han faktiskt dök upp när Polarpriset delades ut för några år sedan. Det verkade han uppskatta ungefär lika mycket som mina barn tycker om att få shampoo i ögonen. 
Jag tycker annars att Patti Smith skötte sig alldeles utmärkt och det gjorde faktiskt inte så mycket att hon kom av sig. 

Och när vi ändå pratar Patti Smith. Här är en film som jag spelade in på förra årets Way Out West:

Filmer från WOW 2015

Jag har laddat upp lite filmer från festivalen:

Pratglad Patti Smith på Liseberg

Det var otroligt mycket folk på Liseberg igår. Långtifrån alla var där för att se Patti Smith och hennes band, men drygt 40 000 personer hade löst entré och säkert hälften trängdes framför stora scenen klockan nio. Ljudet var svajigt till en början och det tog en stund innan konserten tände till men sedan var det oerhört bra. Inte minst när Horses följdes av Gloria. För att inte tala om Because the Night och Rock n Roll Nigger. Till skillnad från Bob Dylan som var här på besök för några veckor sedan har hon en del att säga mellan låtarna. Hon tillägnar en låt till hennes goda vän Henning Mankell och hon nämner sitt favorithotell Eggers i Göteborg. Hon är stolt över att stå på samma scen som Jimi Hendrix spelat på för mer än 40 år sedan. I slutet av konserten säger hon att generation inte behöver några vapen, bomber eller missiler, utan att det räcker med en elgitarr. Sedan sliter hon av alla strängarna från den hon håller i handen. Jag väntar mig att hon ska göra som Pete Townsend och drämma den i golvet också men hon är trots allt 67 år. När jag går hem från Liseberg kan jag inte låta bli att tänka på Neil Young. De tillhör samma generation och är stöpta i samma form (inte minst utseendemässigt), även om många musikkritiker förknipper henne med punkscenen som växte fram i 1970-talets New York är det mer rock n roll än punk. Senare på kvällen läser jag på hennes hemsida att de ska turnera tillsammans i USA i höst. Det låter som en lyckad kombination.

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert5fyrar/1.2444118-patti-smith-liseberg-onsdag

Patti Smith på gott humör i Göteborg

Jag hade hoppats på att hon skulle vara sådär upprorisk och politisk som jag har sett henne på Youtube men den här kvällen var hon på gott humör. Det var nog den vackra inramningen som gjorde det. Vem kan vara förbannad en vacker sommarkväll i solen bland träden på Trädgårdsföreningen? Samtidigt var det lite lustigt när hon plötsligt utbrast: Ser ni fåglarna? Vad vackra de är! Ja, fast i den här stan är vi rätt trötta på måsar! Hade jag god lust att säga. Jag ville höra Rock n roll nigger och se henne svära och skrika lite mer. Dessutom var konserten väl kort för min smak, bara 90 minuter. Men visst var hon bra och bandet oklanderligt. Roligt att hon tog med några låtar från nya utmärkta skivan Banga också. Bästa låten var annars avslutande People Have the Power. Publiken var minst sagt blandad. Det var gott om gamla rockrävar men också många yngre som kanske först och främst lockats dit av First Aid Kit. Ja, och när jag ändå nämner dem kanske jag ska passa på att tillägga att de också var bra. Men jag tror de passar bättre inomhus. Kanske på Storan? Ljudet var inte speciellt högt och det var knappt man hörde deras vackra sång emellanåt.

Ikväll är det dags för Patti Smith och First Aid Kit på Trädgårdsföreningen

Men först lite uppvärmning:
:

Patti Smith till Göteborg i sommar

Det får man bara inte missa. Till råga på allt ska svenska First Aid Kit vara förband. Vi firar med den här videon. Tre giganter på en och samma gång och Patti har svårt att hålla sig för skratt. Det är väl kanske inte varje kväll hon spelar tillsammans med både Bono och Springsteen?

 

Polarpriset till Patti Smith

Jag vet att ingen bryr sig om Polarpriset men jag tror ändå att Patti Smith blir glad för pengarna. Hon förtjänar dem och till skillnad från andra pristagare, som Paul McCartney och Elton John, tror jag hon kan behöva dem. Hon tillhör en av de få riktigt stora jag inte haft förmånen att se live. Nu ska hon tydligen spela i Stockholm den 31 augusti men då är ju semestern och pengarna slut sedan länge. Förresten sägs hon skriva en deckare som utspelar sig på Hotell Eggers här i Göteborg. Det ska bli spännande att läsa om den kommer ut nån gång, fast jag har å andra sidan fortfarande inte läst den kritikerhyllade Just Kids som kom förra året.
Amerikanerna gläds att Bin Laden är död. Jag säger som min brorsa: Jag har minst 99 problem och Bin Laden är inte ett av dem. Men i USA tror man på dödens avskräckande effekt trots att de har fler seriemördare och andra knäppgökar än något annat land. Fast vi röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen så vi också har förbrukat vårt förtroendekapital.