Pratglad Patti Smith på Liseberg

Det var otroligt mycket folk på Liseberg igår. Långtifrån alla var där för att se Patti Smith och hennes band, men drygt 40 000 personer hade löst entré och säkert hälften trängdes framför stora scenen klockan nio. Ljudet var svajigt till en början och det tog en stund innan konserten tände till men sedan var det oerhört bra. Inte minst när Horses följdes av Gloria. För att inte tala om Because the Night och Rock n Roll Nigger. Till skillnad från Bob Dylan som var här på besök för några veckor sedan har hon en del att säga mellan låtarna. Hon tillägnar en låt till hennes goda vän Henning Mankell och hon nämner sitt favorithotell Eggers i Göteborg. Hon är stolt över att stå på samma scen som Jimi Hendrix spelat på för mer än 40 år sedan. I slutet av konserten säger hon att generation inte behöver några vapen, bomber eller missiler, utan att det räcker med en elgitarr. Sedan sliter hon av alla strängarna från den hon håller i handen. Jag väntar mig att hon ska göra som Pete Townsend och drämma den i golvet också men hon är trots allt 67 år. När jag går hem från Liseberg kan jag inte låta bli att tänka på Neil Young. De tillhör samma generation och är stöpta i samma form (inte minst utseendemässigt), även om många musikkritiker förknipper henne med punkscenen som växte fram i 1970-talets New York är det mer rock n roll än punk. Senare på kvällen läser jag på hennes hemsida att de ska turnera tillsammans i USA i höst. Det låter som en lyckad kombination.

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert5fyrar/1.2444118-patti-smith-liseberg-onsdag

Iggy and The Stooges är fortfarande underhållande

Det är bara att konstatera att Iggy knappast är någon ungdom längre. Nuförtiden hänger skinnet ganska löst på sina ställen men det spelar ingen roll. Han har fortfarande förmågan att underhålla sin publik. Mimiken och kroppsspråket är det inget fel på om man säger så. Dessutom sjunger han fortfarande bra. The Stooges då? Jo, de kan fortfarande spela. Det sades att ingen kunde ersätta gitarristen Ron Ashton som dog 2009. Jag såg aldrig honom spela men James Williamson som redan var med på skivan Raw Power 1973 gör ett bra jobb. Men den som håller ihop bandet är trummisen Scott Ashton (Rons bror). Saxofonisten Steve Mackey blir jag däremot inte riktigt klok på. Till en början hörs han inte alls men mot slutet av konserten skruvar de upp ljudet och han visar sig vara riktigt duktig. Samtidigt känns det som ett minst sagt udda instrument i sammanhanget. Basisten Mike Watt är en riktig scenpersonlighet men kan knappt röra sig längre. Tur att han inte måste springa runt som Iggy. Bästa låtarna ikväll? The Passanger, Search and Destroy och nya Sex and Money. 

Avslutade förresten mitt besök på Liseberg med att vinna 2 kg choklad på första försöket. Kort sagt en lyckad kväll.

Dagens bilder

Vad säger ni om den här butiken? De kombinerar souvenirer, kemtvätt, tobak och dricka. Hur tänkte de egentligen när de beslöt sig för att erbjuda kemtvätt till sina tillfälliga kunder?

Idag gick vi till Liseberg. Det var en lyckat beslut. Det här leendet säger det mesta.

... och själv spelade jag tio kronor på snackshjulet och vann högsta vinsten. Här delar sönerna upp vinsten.