Chucken är död!

Det var knappast oväntat att Chuck Berry skulle kasta in handduken under 2017. Han har varit skröplig i flera år och fyllde nyligen 90 år. Det är en imponerande ålder för vem som helst. Inte minst för en gammal rockräv som knappast levt något sundhetsliv. Jag har läst en del om honom genom åren och han verkar inte varit någon mysfabror direkt. Hans temperament var ökänt och det är inte bara Keith Richard han klippt till. Men han var en sann legend och en av de största stjärnorna från 1950-talet. Hans låtar har ett driv och sound som det är svårt att inte tycka om. Det svänger helt enkelt! Nu är det i stort sett bara Jerry Lee Lewis kvar av det gamla 1950-tals gardet. Det känns på sätt och vis ännu mer osannolikt med tanke på hans leverne, men vem har sagt att livet ska vara rättvist?

Keith Richards under the influence

Idag sålde Håkan Hellström sålde ut Ullevi två ggr om. Det är tidigare bara något som Bruce Springsteen lyckats med. Imponerande! Men jag begriper faktiskt inte riktigt hur det gick till. När han spelade sist var det gott om biljetter kvar ganska nära inpå konserten, men den här gången ville betydligt fler vara med om folkfesten.
Jag har kollat på Keith Richards dokumentären Under the influence på Netflix i veckan. Den var klart sevärd även om jag hade hört många av berättelserna förut. Om hur han träffade Mick Jagger på tåget med två skivor under armen, hur Muddy Waters målade väggarna i Chess studio när Stones kom dit för första gången och hur Chuck Berry smockade till honom när han fingrade på hans gitarr. Det som gör mig mest undrande är hur lite han pratar om Stones senaste 40 år. Jag tror inte han någon gång nämner Ronnie Woods namn. Desto mer tid ägnas åt hans hobbyband The X-Pensive Winos, vilket får mig att misstänka att filmen mest av allt är gjord för att sälja hans nya soloskiva Crosseyed Heart.
Nu är det snart dags för säsongstart för Så mycket bättre. Hoppas att fler kommer att inse Kleerups storhet.

Det bästa från 2013

I tidningar, på tv och på nätet summeras 2013 års bästa skivor, böcker, filmer och konserter. De flesta recensenter verkar tycka samma sak.
Bästa svenska skivan: Håkan Hellström "Det kommer aldrig va över för mig"
Bästa utländska skivan: Daft Punk "Random Access Memories"

Bästa svenska filmen: "Återträffen"

Bästa utländska filmen: "Blå är den varmaste färgen" eller "Gravity"

Konsertupplevelser är av naturliga skäl svårare att komma överens om, men såväl Alicia Keys konsert på Way Out West som någon av Håkan Hellströms spelningar finns med på de flesta listor. 

Lambressos lista

Bästa utländska skivan: Phosphorescent "Muchacho" 

Bästa svenska skivan: Känns svårt för mig att kora om jag ska vara ärlig. Gamla favoriter som Lundell och Winnerbäck har förvisso släppt skivor men att påstå att de är årets bästa vore lite att ta i. 2012 var ett betydligt bättre "skivår" då om jag ska vara ärlig, men jag får väl hålla med den samlade kritikerkåren om att Hellström var bäst trots allt. 

Bästa utländska filmen: "Gravity" och "Django Unchained"

Bästa svenska filmen: Det känns som om jag knappt har sett några svenska filmer. Varken "Återträffen", "Monica Z" eller Moodyssons "Vi är bäst!" så jag får nog passa på den. Men Känn ingen sorg var i alla fall över förväntan. 

Bästa konserten: Roger Waters på Ullevi. Men det fanns mycket annat bra att glädjas åt i år. Bland annat Patti Smith, The Hives, The Sounds och Alicia Keys. 

Största förlusterna var utan tvekan James Gandolfini och Lou Reed. 

Största besvikelsen: Att Sverige och Zlatan inte får spela fotbolls VM i Brasilien

Jag har missat att uppmärksamma att Keith Richards fyllde 70 år den 18/12. Det är förstås fantastiskt att han lyckats bli såpass gammal, även om jag misstänker att han lugnat ner sig betydligt efter den där palmhistorien för några år sedan. Men dricker och röker gör han bevisligen fortfarande så hans gener måste vara ovanligt goda. Vi får hoppas att han hänger med några år till. 

Gott nytt år!

En lyckad förklädnad

The Hives är på gång med en ny skiva. Den första på 5 år för Fagerstas stolthet. Jag tycker det låter bra. Ni kan lyssna på singeln här:

http://www.rollingstone.com/music/news/exclusive-stream-the-hives-return-with-go-right-ahead-20120312

Jag var på maskerad i helgen. Klädde ut mig till en äkta hårdrockare. En snubbe på festen förstod inte att jag utklädd och kom fram och sa: "Skönt att inte bara jag inte är utklädd." Jag fick försöka förklara att jag hade peruk och att ringarna var av plast. "Det var som fan!"

Lyssnar på Keith Richards samling Vintage Vinos. Den är minst sagt ojämn. Det är konstigt att varken Mick Jagger eller Keith Richards lyckats skriva bättre låtar på egen hand men de är långtifrån unika i den bemärkelsen. De finns gott om "låtskrivarduos" som inte lyckas med sina soloprojekt hur många gånger de än försöker. Rolling Stone magazine sammanfattade Paul McCartneys bästa sololåtar i samband med hans senaste skivsläpp. Visst har han gjort bra låtar men inget som varit i närheten av det The Beatles presterade för mer än 40 år sedan.

http://www.rollingstone.com/music/photos/paul-mccartney-best-of-the-solo-years-20120206

9 miljoner Stones fans på Facebook

Såg en rolig bild på Facebook idag. Rolling Stones har fler än 9 miljoner "likes". Det gladde tydligen Keith Richards så till den milda grad att någon fick honom att hålla upp en lapp med texten 9 000 000 Stones fans. De har förstås avsevärt mycket fler fans än så men det illustrerar ändå deras storhet på något vis. Keith Richards ser ovanligt fräsch ut på bilden men de nya tänderna han har satt in känns väldigt malplacerade i sammanhanget. I hans självbiografi skriver han att hans långvariga drogmissbruk och utpräglade tandläkarskräck fick honom att tappa sina riktiga gaddar för åtskilliga år sedan. Jag har förresten börjat läsa den där boken igen efter ett längre tids uppehåll. Jag tycker den är bra men knappast så fantastisk som många vill påstå. Ibland undrar jag om alla verkligen läst den? Det är långa partier där han skriver om sina musikaliska referenser eller beskriver för mig helt okända personer han spelat och umgåtts med genom åren. Hur kul är det? Andra avsnitt är förstås mer intressanta som hans relation till Mick Jagger och Brian Jones, eller hur det gick till när gruppen spelade in vissa klassiska skivor eller låtar. Boken resulterade i vilket fall att Keith vann Norman Mailer Prize förra året. Kolla in hans tacktal nedan. Inte så väl förberett kanske men ändå underhållande.