fredag 17 juni 2022

Sthlm Americana - Sveriges trevligaste musikfestival!

Jag läste nån krönika att Sthlm Americana inte var jämlik. Det var för få kvinnor och alldeles för många vita medålders män. Det må vara fallet men jag kan nästan garantera att de kvinnor som var där hade en lyckad vistelse, alldeles oavsett om de var på eller utanför scen. Sthlm Americana är nämligen den trevligaste, vänligaste och mest positiva festival man kan tänka sig. Vakterna behövde inte direkt jobba ihjäl sig om man säger så. Stöter du till någon av misstag ber den och sannolikt du själv också om ursäkt, alldeles oavsett vems felet är. Och på en festival sker det i ärlighetens namn ganska ofta eftersom det är så mycket folk omlopp och alla inte är helt nyktra. Men på Sthlm Americana återfinns en genuin känsla av att alla vi som är där är där för vår kärlek till musik i alla dess former. Dessutom är vi i år extra svältfödda på levande musik efter två års pandemielände. 

Vad var då bäst? Ja, det är svårt att svara på eftersom jag inte hann se allt. Men jag såg ett försvarligt antal konserter och måste säga The Dead South och Vandoliers var mina absoluta favoriter. The Dead South för att de är så oerhört musikaliska och samspelta och Vandoliers för röjet och spelglädjen. Men det var många artister som var bra: Baskery, Shovel & Rope och The Felice Brothers för att nämna några. Däremot tyckte jag Johan Airojoki och Malmfältens rockklubb verkade lite trötta men det kan förstås hänga samman med att jag såg dem på Pustervik en vecka innan. De var så oerhört bra då att detta kändes lite tamt i jämförelse. Jag hade hört mycket om David Ritschard och minns hur han gick runt på festivalområdet  i sin träningsoverall på Sthlm Americana 2019. Spelningen påminde mig inte så lite om när jag såg mina barndomskamrater spela i det lokala punkbandet på fritidsgården. Ungefär halva publiken verkade bestå av Ritschards vänner och bekanta. Och i ärlighetens namn är väl Münchenbryggeriet så nära en fritidsgård man kan komma för söderkisen Ritschard. Men han har ett bra band och skön humor. "Den här kroppen är ett osponsrat samarbete med OLW!" Ha ha! 

Till sist måste jag bara hylla tjejorna som stod och sålde merchandise. Trots att de stod där från morgon till kväll båda dagarna hade de ett fantastiskt humör. Vi ses 2023! 





torsdag 2 juni 2022

Larkin Poe gjorde ingen besviken

Efter en till synes ändlös räcka av inställda konserter pga. av Covid har nu sakernas tillstånd övergått till det normala. Jag har sett flertal bra spelningar under våren. Igår var jag på Larkin Poe på Trädgårn. Larkin Poe kommer från Nashville och är väl på pappret en grupp men det är framförallt systrarna Rebecca och Megan Lovell som står i fokus. De påminner på många sätt om First Aid Kit. Inte bara för att de är systrar som sjunger vackert utan också en för att de har sina rötter i den amerikanska söderns musik. Fast kanske inte lika mycket country som First Aid Kit utan mer blues, bluegrass, bluesrock och americana då. De är väldigt amerikanska men på ett underhållande sätt, de delar in publiken i öst, väst, mellanvästern och södern, förundras över att det aldrig blir mörkt och berömmer publikens respons. Det svänger ordentligt men efter en stund tenderar det att bli väl mycket slidegitarrer för min smak. Men en härlig kväll på många sätt! 


Här är förresten två andra filmer jag spelat in på konserter med Slowgold och Thåström: