Bästa konserterna 2025

Det är såklart lite märkligt att komma med ett dylikt påstående. Jag har knappast hört och sett allt i år. Men jag har ändå hunnit med en hel del.

• Thåström i februari
• The Dead South i mars
• Anna Ternheim i april
• The The juni
• Sophie Zelmani i juni
• AC/DC i juli
• Way Out West (med Mavis Staples, Iggy Pop, Queens of Stone Age, Kite) i augusti
• Thåström i augusti
• Bob Dylan i oktober
• The Vandoliers och Skinny Lister i november
• Slowgold i november
• Franska Trion i december

Jag önskar det var Bob Dylan som var bäst. Att han vid 84 års ålder plötsligt överraskat oss alla med en nyfunnen energi och vitalitet men det är tyvärr inte sanningen. Han är rejält trött och envisas fortfarande med att mest spela låter från "Rough and Rowdy Ways". Kort sagt han gör som han alltid gjort - sin egen grej! Men han borde kanske lyssna mer på Mick Jagger "Nobody wants to hear your new record!" 😉 Inte heller var AC/DC så bra som de en gång varit även om Brian Johnson och Angus fortfarande rockar och bjuder på en enastående show. Way Out West då? Nja, i stort sett bara intressanta band en dag för oss som gillar gitarrer. Bäst den dagen? Kite såklart, med Janne Schaffer på scen för en stund. 

Men bästa konserten för mig i år var Thåström på Liseberg i augusti. Under våren och sommaren hade han finslipat formen och lyckats få till den perfekta blandningen av gammalt och nytt. Ebba Grön, Imperiet och Thåströms egna låtar i närmast perfekta versioner med bland annat Christian Kjellvander på gitarr. Hatten av för mr T! 

Slowgold rockar som ingen annan! En kvinnlig Neil Young! 

Franska Trion fick avsluta konsertåret 2025 på Pustervik. Jag hatar inte midsommarafton lika mycket som Matti men låten är fantastisk ändå. 

Bob Dylan i Scandinavium

Jag har varit värdelös på att uppdatera bloggen på sistone. Jag var på Bob Dylan förra veckan. Jag har sett honom ett par ggr nu. 81 år gammal staplar han mest fram mellan låtarna. Efter konserten i Sthlm påstod en recensent att han inte är bra på att spela piano. Det är helt fel. Han spelar oklanderligt. Men gillar jag 2022-års sound? Han låter nämligen aldrig likadant. Låtarna och repertoaren förändras hela tiden. Jag såg honom senast 2019 men nu låter det helt annorlunda. Personligen tycker jag att det är för mycket piano och för lite gitarr. Det är jämntjockt och långsamt. Han verkar inte ha lyssnat på Mick Jaggers råd "Nobody wants to hear your new record" utan spelar Rough and Rowdy Ways från början till slut. För egen del tycker jag kvällens höjdpunkter är I Gotta To Serve Somebody och I’ll Be Your Baby Tonight då svänger det rejält och vi är tacksamma att få vara där och höra honom en sista gång. Trots att jag gått på spelningar i mer än 30 år har jag aldrig varit tvungen att låsa in min mobil i en påse som på den här konserten. Det gör att ni dagen till ära får nöja er med några filmklipp från sommarens Way Out West och från 2019.

Äntligen levande musik igen!

 I helgen var jag på första konserten på mycket länge. David Urwitz spelade på Kajskjul 8 som en del av det kraftigt bantade Kulturkalaset. Urwitz har en fantastiskt bra röst och sångerna är härligt vemodiga. Dessutom hade han en utmärkt gitarrist med sig eller som han uttryckte det själv en som till skillnad från honom själv kan spela hans lite svårare riff. Uppskattade verkligen hans mellansnack inte minst när han berättade om hur han handlade trätrall på Bauhaus. En musiker med tummen mitt i handen på äventyr. 

Rolling Stones ska turnera USA runt i höst. Det sker nu för första gången utan Charlie Watts som håller på att återhämta sig efter ett medicinskt ingrepp av något slag. Ingen vet riktigt vad det handlar om den här gången, men han drabbades ju av strupcancer för många år sedan. I värsta fall är det någon form av återfall. Ersätter gör Steve Jordan som tidigare spelat med ett otal musiker såsom Eric Clapton, Chuck Berry, Sheryl Crow Neil Young och Bruce Springsteen. Han har också under många år varit en del av Keith Richards "hobbyband" X-pensive Winos. Frågan många ställer är förstås om det här är början på slutet för Stones som nästa år skulle fira 60 års jubileum? 

Gläds annars åt att Dylan ska släppa ännu en "Bootleg Series". Den 16:e i ordningen. Helt otroligt med alla dessa låtar som andra skulle dö för men som Dylan själv inte tycker platsar. Den här gången är det musik från första halvan av 1980-talet som står i blickfånget. En period som knappast setts som hans bästa eller mest kreativa. Men kanske finns det anledning att ompöva den? Första singeln kan ni lyssna på själva nedan och Infidels från 1983 har jag alltid gillat. 

Grattis Bob!

Bob Dylan fyller 80 år idag. Jag hoppas att han fortsätter sin turné när Corona-eländet är över men vem vet? Vid 80-års ålder brukar de flesta trappa ner - rejält. 

Firar med ett favoritklipp. Missa inte Kris Kristoferson i början. 

Thomas Johanssons Rock 'n' Roll Circus

Jag har börjat året med att läsa Thomas Johanssons Rock 'n' Roll Circus. Den är klart läsvärd även om jag kände till en hel del av bakgrundsinformationen sedan förut. Vi som gillar att gå på konserter har sannolikt en del att tacka mr Johansson för att så många stora artister faktiskt valt att spela här. genom åren. Risken är annars påtaglig att de hade skippat omvägen om Sverige när de skulle ut i Europa. Extra roligt är det förstås att jag sett flertalet av de konserter som omtalas i boken. Simon and Garfunkel, AC/DC, Springsteen, Roger Waters, U2 osv. 

År 1974 kommer Lou Reed till Stockholm för att spela. Han kräver droger annars vägrar han gå upp på scen. Thomas Johansson hittar en läkare som kan skriva ut metadon till honom. Service utöver det vanliga! Sedan är förstås historien om Bob Dylan får ta emot Nobelpriset klart läsvärd. Han håller på att glömma plaketten men får med den i plastpåse till slut. 

Här är förresten en video med Lou Reed från samma tidsperiod. Han var inte i ngn vidare form det året. Frågorna är ganska korkade men han är ingen muntergök direkt: 

Patti Smith var med i Tonight Show med Jimmy Fallon förra veckan och pratade bland annat om när hon träffade Bob Dylan i mitten på 1970-talet. 

Dylans band mer samspelta än någonsin

Jag hade visst inte skrivit något om Bob Dylan i Scandinavium. Det har varit för mycket annat. Semestern har ju börjat. 😉 Jag kan i alla fall konstatera att hans medmusikanter är mer samspelta än någonsin. Däremot håller jag inte med alla som påstår att han sjunger bättre än på flera år. Hans röst låter ärligt talat inget vidare . La upp några filmer på Youtube som det är det många som kollat på redan. Dessutom har jag fått flera nya prenumeranter. Roligt!

Jerry Williams död!

Återigen får man en ping i mobilen om att en rocklegend gått i graven. Den här gången var det vår "egen svenska rockfarfar" Jerry Williams. Jag trodde att han var en sådan där krutgubbe som skulle bli minst 90 år. Han tränade boxning och överarmarna var inte att leka med, men vad hjälper det när man fajtas mot liemannen? Han vinner ju alltid i sista ronden. Jerry Williams var på många sätt från en svunnen tid. Han kom från arbetarklassen, snackade stockholmsslang, röstade på vänstern och snusade ettan. Jag fick aldrig förmånen att se honom uppträda och nu när det är kört kan man undra varför? Men han tillhörde som sagt en annan generation och gjorde mest krogshower på senare år. Det är inget format som lockat mig något vidare men Jerka lär ha varit en riktig underhållare. En artist som gav allt på scen. Jag har lyssnat en hel del på vad som skulle bli hans sista skiva, Ghost Rider. Den producerades av Ian Persson från Soundtrack of our lives. Där tolkade han låtar av Stooges och Suicide och gjorde en duett med Anna Ternheim. Alltsammans låter förträffligt och det det gläder åtminstone mig att han fick sluta på topp.

En annan som lyckligtvis inte är död ännu är Bob Dylan. I början av mars släpptes The Avener en remix av hans gamla låt Masters of War. Jag är svårt förtjust i The Avener och även den här gången funkar det riktigt bra eller vad tycker ni?

Fredagslåten

Bob Dylan släpper ännu en Bootleg series idag, den 13:e i ordningen. Den här gången är det hans kristna period 1979-1981 som står i fokus. Jag har lyssnat på singlarna på Spotify och måste konstatera att det svänger. Till skillnad från en del recensenter är jag inte särdeles förvånad, "Slow Train Coming" är ju en fantastisk platta.

Dylan och Nobelpriset

Det har varir mycket väsen om Bob Dylans medverkan på Nobeldagen. Jag tycker för min del inte att det gjorde så mycket att han inte dök upp. Han hade haft det tufft på priscermonin för att inte tala om den efterföljande middagen. Man får ju inte heller glömma att han faktiskt dök upp när Polarpriset delades ut för några år sedan. Det verkade han uppskatta ungefär lika mycket som mina barn tycker om att få shampoo i ögonen. 
Jag tycker annars att Patti Smith skötte sig alldeles utmärkt och det gjorde faktiskt inte så mycket att hon kom av sig. 

Och när vi ändå pratar Patti Smith. Här är en film som jag spelade in på förra årets Way Out West:

The Cure i Scandinavium och Dylan i stadshuset

I stort sett alla jag pratade med efter konserten var rörande överens om att den var lite för lång. Med förband och soundcheck mellan banden var det närmare fyra timmar. Personligen har jag inget emot långa konserter. Det är inte längden som avgör om det är bra eller inte. Problemet i det här fallet var inte heller att de inte hade tillräckligt bra låtar. Nej, problemet var att de kändes oinsperade under de första två timmarna. De bockade av klassiker som Friday Im In Love och Boys Don´t Cry utan någon större inlevelse. De spelade inte dåligt men påminde mest om ett gäng studiomusiker, som bortsett från basisten Simon Gallup, mest stod på sina platser och gjorde sitt jobb. Gallup, som ser ut som en kopia av Joe Strummer i sina unga år, gjorde sitt bästa för att liva upp tillställningen genom att springa runt på scenen, men ensam är inte stark i sådana stunder. Robert Smith sjöng oväntat bra men man vill förstås att det ska tända till, att det ska bli magi på scenen och någon slags samspel mellan bandet och publiken. Det skedde först i slutet av kvällen, men då var det å andra sidan riktigt bra. Jag tror till och med att Smith log när han vinkade adjö. Kanske kan man hoppas att de nu också ska få klart ett nytt album till slut? Det var trots allt åtta år sedan sist. Mellan 1979 och 1992 släppte de nio skivor där flertalet betraktas som riktiga klassiker. Sedan dess har det bara blivit fyra till på 24 år. 

Dagens stora nyhet är annars att Bob Dylan tilldelats Nobepriset i litteratur! Det är naturligtvis hur häftigt som helst men jag är inte säker på att han själv blir så glad. Förutom över pengarna då förstås. Men stort grattis till Mr Dylan!

Det finns alltid Bob Dylan att trösta sig med i höstmörkret

Tiden är ur led. IS senaste vansinnesdåd i Paris får oss alla att känna oss sårbara. Nu väntar den stora vedergällningen och det kommer knappast föra något gott med sig. Samtidigt kanske några fick sig en tankeställare. Det är trots allt detta alla flyktingar flyr ifrån. Självmordsbombare och fanatiker som dödar oskyldiga. Om det hade varit attentat som dödat fler än 120 personer i Bagdad eller Syrien hade knappast någon höjt på ögonbrynen. En notis i tidningen och sedan hade det varit glömt. Vi drömmer alla om en bättre värld men just nu känns den långt borta. Det är för mycket galenskap helt enkelt.
Lagom till julstressen släpper både Bob Dylan och Springsteen stora boxar med outgivet material. Bob Dylans senaste bidrag till Bootleg series, hans tolfte i ordningen, är en samling låtar från hans kanske mest gyllene epok 1965-1966. Åren då han gav ut Bringin´ It All Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde. Jag har bara lyssnat lite smått men verkar vara många bra annorlunda versioner som den här till exempel:

Lundells bitterhet och Dylans 1980-tal

Min kompis Jonas klipp från Ullevi har nu setts av långt över en halv miljon tittare. Något som han filmade med sin mobil får plötsligt jättespridning. Orsaken? Han var tidig med att lägga ut den på Youtube, la ner tid på att skriva rätt sökord och en amerikansk nyhetsredaktion länkade till videon. Nu har han dessutom blivit kontaktad av ett företag som erbjuder reklampengar. Han får ett par dollar för var 1000:e visning som tillkommer. Hade han haft den dealen från början hade det blivit ganska mycket pengar. Tråkigt bara att Foo Fighters fick ställa in resten av turnén. Det blir många fans som nu inte får se sina idoler.
Jag läser Ulf Lundells blogg och tvingas konstatera att han blivit väl personlig när han offentligt läxar upp sin dotter. Han verkar ha svårt att erkänna att han någonsin gjort något fel och att skriva att han fick hjälpa sin fd fru till psykakuten gör väl knappast någon glad. Dessutom kan man inte låta bli att fundera över om han inte bidrog till att hon hamnade där. Med tre barn och en alkoholiserad man kan livet knappast varit en dans på rosor. Men själv ser han sig som den som räddade barnen och tryggade deras framtid. Ja, så kanske det var eller också finns det flera olika sätt att se på saken. Hur som helst tycker jag det är direkt plågsamt att läsa om eländet. Frågan är vem som skulle vilja läsa den bok han säger sig vilja skriva om det hela?
Nu till något mer positivt. Jag såg förstås systrarna Söderbergs (First Aid Kit) uppträdande på Polarprisutdelningen förra veckan. De var lika bra som vanligt. Men till nästa år kanske vi inte kan förlita oss på att de ska rädda prisgalan? Måste det förresten bara vara svenska artister som uppträder?

 

Jag köpte Bob Dylans Infidels (1983) på vinyl i måndags. En av hans 1980-tals plattor som jag tidigare undvikit. Det är allmänt känt att han nästan bara släppte skräp under den här tiden men det finns anledning att omvärdera åtminstone delar av den synen. Oh Mercy från 1989 har flera riktigt bra låtar men det har Infidels har också. Bröderna Knopfler såväl som Stones gamla gitarrist Mick Taylor kompade. Ett lustigt sammanträffande var att Rolling Stone Magazine igår listade Dylans 10 bästa 1980-tals låtar. Travelling Wilburys är lätta att glömma bort i sammanhanget. Kanske var det så att om han omgav sig med bra musiker blev resultatet därefter?

http://www.rollingstone.com/music/lists/readers-poll-the-10-best-bob-dylan-songs-of-the-1980s-20150617/blind-willie-mctell-20150617

Ensam med Bob Dylan

Jag har gått på flera konserter ensam men att också sitta ensam i publiken har aldrig varit med om. Det måste verkligen vara något extra.



Missa inte heller denna krönika. Det är svårt att inte hålla med Fredrik Virtanen om det mesta han skriver.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article20323945.ab

Inte mycket filmfestival

Det blev inte så mycket filmfestival för mig i år. Med tre små barn (där två dessutom fyller år mitt under festivalen) får man vara glad om man hinner se en film. Jag hann med två. En ungersk science fiction som var helt obegriplig och en amerikansk independentfilm (Listen Up Philip) om en självupptagen författare. Den senare bjöd på några riktigt underhållande scener men jag har alltid svårt för filmer där huvudpersonen är en osympatisk typ. Man bryr sig helt enkelt inte om hur det ska sluta för honom. Flickvännen spelas av Elisabeth Moss är med den stundtals genialiska tv-serien Mad Men. Jag satt halva filmen och funderade var jag hade sett henne förut.



 

Bob Dylan har släppt en ny skiva där han väljer att enbart tolka gamla Sinatralåtar. Han gör sannerligen precis vad som faller honom in, men jag vet inte riktigt om jag finner det tillräckligt intressant för att köpa. Det avviker lite för mycket från Dylans vanliga sound. Kanske är det därför han själv beslutat att skänka 50 000 exemplar till utvalda amerikanska pensionärer? http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article20220602.ab Förresten kan man inte låta bli att undra varför skivbolaget aldrig någonsin släpper en liveskiva med honom från de senaste 20 åren. Han har trots allt turnerat konstant och det borde finnas precis hur mycket material som helst. Den senaste liveskivan var MTV Unplugged från 1995. Däremot finns det en uppsjö av liveskivor från 1960-70 och 1980-talen. Ja ja, det slutar väl med en jättebox för en halv förmögenhet.

 

Ännu en dag på jobbet med Bob Dylan

På tisdagskvällen samlades 7500 personer i Trädgårdsföreningen för att se Bob Dylan. För egen del var det fjärde eller femte gången. Jag har lite dålig koll för närvarande. Hur som helst, han är ett geni. Kanske den största någonsin. Det finns ingen som är så svår att förutsäga. Hans skivor och konserter har låtit så totalt olika genom åren. Han spelar många av sina gamla låtar även den här kvällen men de låter annorlunda (förstås). För närvarande sitter han vid sitt piano mest hela tiden. Tempot går upp och ner. Han väljer att betona nya ord och stavelser i låtarna. Sjunger mästerligt emellanåt och kraxar lite vid andra tillfällen. Under hela spelningen säger han inte ett ord till publiken ändå ser han ut att trivas. Han mår kanske som bäst på scenen? Varför väljer han annars att turnera oavbrutet på ålderns höst? Bäst den här kvällen var i mitt tycke Levee's gonna break och All along the watchtower. När jag hörde den senare kunde jag inte låta bli att fundera över en intervju jag läste med Dylan för många år sedan där han menade att att han måste framföra den så som Jimi Hendrix valde att spela den. Hendrix hade nämligen gjort den till sin. Det må så vara men nu har Dylan tagit tillbaka den igen. 

Uppmuntran

Ännu mera Dylan och min yngsta sons gubbe livar åtminstone upp mig efter den nesliga finalförlusten i hockeyn.

Bob Dylan till Trädgårdföreningen i juli

Det är svårt att hinna med att blogga med tre barn. För mycket annat som tar upp ens vakna tid. En liten uppdatering kändes ändå lämplig. Inte minst med tanke på att Bob Dylan kommer till Göteborg till sommaren. Det måste man förstås försöka gå på. Gaffas recensent var lyrisk efter konserten i Stockholm förra året och Håkan Hellström menade att det kanske var den bästa han någonsin sett.

http://gaffa.se/nyhet/81105

Och för er som säger att han inte kan sjunga längre. Lyssna på detta:


 
Annars gläds jag förstås åt alla framgångar i OS. OS finalen i hockey känns som grädden på moset efter dessa två veckor. 

Utvecklingen går framåt...

Grammofonarkivet får inte läggas ner

Skriv under och stoppa denna idioti:

http://musikskatt.se/

Lyssnar på Bob Dylans Bootleg Series nr 10. Det finns ingen som Dylan. Nu har skivbolaget till råga på allt släppt en App till IOS (Apple) som är något av det häftigaste jag sett. En form av digital "Coffee Table Book" med musik, filmer, bilder och massor av annat. 

Ny Dylan video

Jag var inte helt övertygad från början om den här låtens förträfflighet men ju mer jag lyssnar på desto bättre blir den. Annars är jag mest förtjust i Pay in Blood från nya skivan.

Bra musik och dålig tv

Visst var det varmt idag men det går inte att komma ifrån att hösten är här med besked. Jag har svårt att se tjusningen min glada uppsyn till trots. Men man kan åtminstone glädja sig åt en rad intressanta skivsläpp. Just nu sitter jag och lyssnar på Dylans nya skiva. Jag tycker den låter bättre än förväntat. Senare i veckan blir det att förkovra sig i de gamla skäggrockarna ZZ Top. Månadens höjdpunkt är emellertid The Killers. Av någon anledning hade Skavlan beslutat sig för att ge sig på sångaren Brandon Flowers i sitt senaste program. Han tog dit en en knepig brittisk biologiprofessor som ifrågasatte hans religionstillhörighet. Jag förstod inte syftet och det lär dröja innan bandet visar sig i svensk tv igen. Dåligt är bara förnamnet. I min värld får var och en får tro på vad som helst. Hade det varit en muslim som suttit där och blivit anklagad för att tillhöra en påhittad falsk religion hade Skavlan blivit DO anmäld snabbare än Grekland skaffat sig ett nytt nödlån. Men finns det ens några mormoner i Sverige? Ingen verkar i alla fall bry sig. 

http://gaffa.se/recension/64325