Jag har varit värdelös på att uppdatera bloggen på sistone. Jag var på Bob Dylan förra veckan. Jag har sett honom ett par ggr nu. 81 år gammal staplar han mest fram mellan låtarna. Efter konserten i Sthlm påstod en recensent att han inte är bra på att spela piano. Det är helt fel. Han spelar oklanderligt. Men gillar jag 2022-års sound? Han låter nämligen aldrig likadant. Låtarna och repertoaren förändras hela tiden. Jag såg honom senast 2019 men nu låter det helt annorlunda. Personligen tycker jag att det är för mycket piano och för lite gitarr. Det är jämntjockt och långsamt. Han verkar inte ha lyssnat på Mick Jaggers råd "Nobody wants to hear your new record" utan spelar Rough and Rowdy Ways från början till slut. För egen del tycker jag kvällens höjdpunkter är I Gotta To Serve Somebody och I’ll Be Your Baby Tonight då svänger det rejält och vi är tacksamma att få vara där och höra honom en sista gång. Trots att jag gått på spelningar i mer än 30 år har jag aldrig varit tvungen att låsa in min mobil i en påse som på den här konserten. Det gör att ni dagen till ära får nöja er med några filmklipp från sommarens Way Out West och från 2019.
Alla stora artister har bra och dåliga år. Och givetvis skivor av olika kvalitet. Bob Dylans bästa LP i mina ögon är "Love and theft". Men bästa låten någonsin är ju enligt honom själv "Like a rolling stone". Varför han just nu åker runt och enbart fokuserar på senaste albumet beror väl på att han är en rebell som inte låter sig styras. Minns hans minspel när diverse svenska artister framförde hans musik vid Polarprisutdelningen. Han var minst sagt förvånad och häpen över vad han fick uppleva.
SvaraRaderaJag tycker det är svårt att säga vilken skiva som är bäst. Han har ju varit så oerhört produktiv men jag är nog mest förtjust i 1970-talets andra hälft med Blood on the Tracks, Desire, Street Legal och Slow Train Coming och livealbumet At Budokan. Jag tror Polarpisutdelningen gjorde att han inte ville närvara när Nobelpriset skulle delas ut några år senare.
SvaraRadera