Det bästa från 2013

I tidningar, på tv och på nätet summeras 2013 års bästa skivor, böcker, filmer och konserter. De flesta recensenter verkar tycka samma sak.
Bästa svenska skivan: Håkan Hellström "Det kommer aldrig va över för mig"
Bästa utländska skivan: Daft Punk "Random Access Memories"

Bästa svenska filmen: "Återträffen"

Bästa utländska filmen: "Blå är den varmaste färgen" eller "Gravity"

Konsertupplevelser är av naturliga skäl svårare att komma överens om, men såväl Alicia Keys konsert på Way Out West som någon av Håkan Hellströms spelningar finns med på de flesta listor. 

Lambressos lista

Bästa utländska skivan: Phosphorescent "Muchacho" 

Bästa svenska skivan: Känns svårt för mig att kora om jag ska vara ärlig. Gamla favoriter som Lundell och Winnerbäck har förvisso släppt skivor men att påstå att de är årets bästa vore lite att ta i. 2012 var ett betydligt bättre "skivår" då om jag ska vara ärlig, men jag får väl hålla med den samlade kritikerkåren om att Hellström var bäst trots allt. 

Bästa utländska filmen: "Gravity" och "Django Unchained"

Bästa svenska filmen: Det känns som om jag knappt har sett några svenska filmer. Varken "Återträffen", "Monica Z" eller Moodyssons "Vi är bäst!" så jag får nog passa på den. Men Känn ingen sorg var i alla fall över förväntan. 

Bästa konserten: Roger Waters på Ullevi. Men det fanns mycket annat bra att glädjas åt i år. Bland annat Patti Smith, The Hives, The Sounds och Alicia Keys. 

Största förlusterna var utan tvekan James Gandolfini och Lou Reed. 

Största besvikelsen: Att Sverige och Zlatan inte får spela fotbolls VM i Brasilien

Jag har missat att uppmärksamma att Keith Richards fyllde 70 år den 18/12. Det är förstås fantastiskt att han lyckats bli såpass gammal, även om jag misstänker att han lugnat ner sig betydligt efter den där palmhistorien för några år sedan. Men dricker och röker gör han bevisligen fortfarande så hans gener måste vara ovanligt goda. Vi får hoppas att han hänger med några år till. 

Gott nytt år!

Pearl Jam till Sverige i juni 2014

Förra årets succéspelning i Globen följs nu upp med ett nytt besök i Stockholm. Den här gången ska de besöka Friends Arena. Jag hade förstås mycket hellre sett dem på Ullevi. Inte minst eftersom det lär vara väldigt svårt att få till ljudet på vår nationalarena men det är inget att göra något åt. Pearl Jam har troligtvis haft sin storhetstid bakom sig men som liveband levererar de alltid. För egen del har de en särskild plats i mitt musikhjärta. Gruppen släppte sin första skiva 1991 "Ten" då jag precis hade börjat högstadiet. Grungevågen slog till med full kraft och Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden spelades oavbrutet på MTV. Jag lyssnade oerhört mycket på Ten. Nirvana släppte sin Nevermind samma år och många journalister försökte påskina att det fanns någon slags motsättning mellan banden och dess fans. Ungefär som mellan Beatles och Stones eller Blur och Oasis för den delen. Men även om inte Eddie Vedder och Kurt Cobain var bästa vänner var var nog inte motsättningarna så stora. Och jag tror de flesta av oss gillade dem precis lika mycket. Vi som är födda på 1970-talet hade inget internet när vi växte upp. Vi fick nöja oss med att se musikvideor på MTV. Ibland flera timmar om dagen. Pearl Jam släppte fyra singlar och videos från Ten. Det var Alive, Even flow, Jeremy och Oceans. Framförallt de tre första blev otroliga succéer och spelades dygnet runt på radio men kanske framförallt på MTV. Ten såldes i över 13 miljoner exemplar. Vs. som kom två år senare var i mina öron väl så bra men sedan dess blev de alltmer ojämna. Detta märktes också på antalet sålda skivor. Men gruppen bråkade också öppet med såväl MTV som amerikanska biljettförsäljningsföretag. "Don't bite the hand that feeds you" finns det ju ett uttryck som heter. Men trots motgångar har de fortsatt att spela in nya skivor och turnera. Europa har de dock nästan undvikit sedan den tragiska dödsolyckan på Roskildefestivalen för mer än tio år sedan. Men nu kommer de alltså tillbaka igen och i Sverige väljer de att besöka vår näst största arena. Jag längtar redan!

Kolla in den när videon från Globen. Fast ljudet är kass kan man höra allsången och Eddie Vedder har svårt att hålla leendet borta.
 

Ulf Lundell låter bättre än på länge

I lördags var jag på Bengans och fick hans senaste skiva, Trunk, signerad. Han såg vålmående ut. Hade klippt sig och lagt på sig några kilon men han är ju 64 i år så det är väl helt i sin ordning. Jag har nu lyssnat in mig på skivan och det är bara att konstatera att så här bara har han inte låtit på flera år. Alla Lundell-fans har väl sin favoritperiod i hans snart 40-åriga karriär. För egen del är det mitten 1990-talet. Både den bombastiska dubbel-cdn "På andra sidan drömmarna" och den mer lågmälda "Män utan kvinnor" är favoriter. Sedan går det förstås inte att komma ifrån att han var grymt bra på 1980-talet också. Inte minst hans skilsmässoskiva "Den vassa eggen". Under 2000-talet har det dessvärre låtit lite för onyanserat emellanåt. Lite för mycket elgitarrer och bröl. Inte heller är jag något större fan av den helt avskalade varianten med bara en akustisk gitarr, munspel och en väldans massa ord (även om det finns undantag i det här fallet). Nej, jag gillar Lundells samhällskritiska texter, fyndiga refränger och svängiga melodier. På Trunk finns det gott om detta. Lyssna bara på Vi är inte arbetslösa, Poker i Karibien och Gå på tvärs. Det blir fyra Rock and roll hjärtan av fem möjliga. :)

Den här känns passande med tanke på vädret:

Bisarr debatt i Veckans brott

Igår kollade jag på Veckans brott och det var något av det mest absurda jag någonsin sett på tv. I programmet visades dokumentärfilmen "Kvinnan bakom Thomas Quick". Filmen beskrev hur det gick till när Säters psykologer hjälpte Thomas Quick erkänna i stort sett vartenda olöst spaningsmord i Sverige och Norge. Psykologerna var alla anhängare av synen på att man kan förtränga och glömma hemska och traumatiska händelser och att dessa sedan kan lockas fram under terapi. Idéerna kom från en äldre dam (psykolog) i Stockholm som på något obegripligt vis fått en stora skara anhängare bland hjärnskrynklarna på Säter. Men det verkligt märkliga var det som hände efteråt. Först dök Thomas Quick (!) upp i studion och satt och småpratade med Leif GW och filmaren Dan Josefsson. Sedan kom f.d. Justitiekanslern Göran Lambertz (numera justitieråd i HD) in och började försvara polis, åklagare och domstolar som dömt Thomas Quick. Sällan har jag sett någon göra bort sig så i direktsänd tv. Bland annat hävdade han att det fanns tekniska bevis som kunde binda Quick vid morden. När Leif GW undrade vilka dessa bevis skulle kunna vara, avslöjade han att det var spårhunden Sampo som skällt på en av de dussintalet platser Quick pekat ut att han gömt kroppen efter Johan Asplund. I detta läge började i alla fall jag undra ifall jag undra ifall Lambertz blivit spritt språngande galen. Inga kroppar eller mordvapen har någonsin hittats och är att Quick i de flesta fall varit helt obekant med platserna där personerna försvunnit. Idag är i stort sett alla morden preskriberade och de anhöriga lär väl aldrig få frid. Hela spektaklet slutade med att Beatrice Ask dök upp och berättade att regeringen ska tillsätta en kommission som utreder hela härvan. Har vi hört den förut?

Ja ja, måndags släppte Springsteen en ny singel - High Hopes heter den. Nya skivan får vi dock vänta på till mitten av januari.

Gårdagens match

Har jag försökt att glömma hela dagen idag. Det känns faktiskt riktigt surt att inte Zlatan får spela VM. Jag tycker han förtjänar det. Problemet vara väl bara att det fanns för många andra dussinspelare i det svenska landslaget.

Jag har lyssnat på Nina Persson solodebut men det är knappast lika bra som The Cardigans. Videon är dock lite rolig påminner inte så lite om Dylans Duquesne Whistle och The Verves Bitterweet Symphony. Eller vad tycker ni?

Så mycket bättre 2013

Jag följer givetvis årets säsong men måste konstatera att programserien var bättre 2012. Jag gillar Bo Sundström och Ulf Dageby. De gör musik som jag kan relatera till. Hiphop och Ken är knappast min kopp av te men visst han har också sina kvaliteer. Titityo och Lill Lindfors är begåvade men deras musik säger mig ingenting. Det är för glatt helt enkelt. Agnes då? Jo, visst är hon duktig men det finns så många som är bra på att sjunga. Jag tycker egentligen att det är mer intressant med artister som skriver sina egna låtar. Fast vad vet jag om Agnes? Hennes karriär ju precis påbörjad. Ebbot har jag sett live tillsammans med Soundtrack of Our Lives fler ggr än jag kan räkna. Precis som på tv är han alltid smågalen och berusad. Hans versioner av andras låtar är tyvärr lite för skruvade för min smak. Han gör det svårt för tv-publiken att tycka om hans musik men det är nog medvetet. Det är inte hans grej att bli folkkär.

Sonen till en kollega har gjort den här appen:

Den är riktigt rolig och driver ordentligt med Reinfeldt och hans politik. Han upprepar samma mantra om och om igen. Vi måste bli kvitt alla bidragsberoende människor och skapa nya jobb. Det måste löna sig att arbeta osv... 

November

Uppkopplad igen. Det har varit en jobbig flytt. Att få internetuppkopplingen att fungera var bara ett strul bland många andra. Telefonen fungerar fortfarande inte. Varenda lampa måste göras om för att passa i eluttagen. Vi hade vant oss vid diskmaskin och tvättmaskin i gamla lägenheten. Nu har vi inget av det. Beställde en diskmaskin och fick såga, hyvla och sandpappra för att få den på plats. Nu väntar vi på en rörmokare som kan koppla in den. Under tiden letar vi grejer. Hittade inte mitt badmintonrack förra veckan utan fick hyra ett. Den här veckan letar vi efter blöjor, en tamperplatta och lite annat gott och blandat. Förvaringsutrymmena är av någon anledning mindre trots att lägenheten är större. Vi hade jättelika garderober och två förråd i den gamla lägenheten. Nu står dessa grejer på golvet i vardagrummet. Till råga på allt har jag ont i ryggen, nackspärr och en efterhängsen förkylning. I söndags skrapade min fru bilen vi ska sälja. Det är sånt som händer men ändå. Ute regnar det och är allmänt grått och mulet. Klassiskt novemberväder men man ska inte klaga. Vi kunde trots allt bott i Syrien...

Jag lyssnar på Ryan Adams och längtar till julen.

Saknar redan Lou Reed

För andra gången på bara några månader har en riktigt stor stjärna lämnat oss. James Gandolfinis död var på sätt och vis ännu sorgligare då han var betydligt yngre och var på semester med sin 11-årige son. Men hur genialisk än Gandolfini var i sina roller så kommer jag nog sakna Lou Reed ännu mer. Det kanske inte är så förvånande. Bloggens namn (Rock and Roll Heart) är ju trots allt hämtat från en av hans låtar. Hans musik har betytt oerhört mycket för mig. Jag började lyssna på Velvet Underground redan på högstadiet. Jag har sett såväl John Cale som Lou Reed live men aldrig tillsammans. Nu är det en omöjlighet och det är förbannat synd. För tillsammans med Sterling Morrison och Maureen Tucker skapade Cale och Reed gruppen Velvet Underground, som hade ett sound som ingen lyckats återskapa. Lou Reeds solokarriär har sedan gruppen splittrades varit minst sagt ojämn. Allra bäst var han på 1970-talet. Hans andra soloskiva Transformer från 1972, som producerades av David Bowie, är ett mästerverk rakt igenom. Den innehåller också hans största hits såsom Walk On the Wild Side, Satellite of Love och sist men inte minst A Perfect Day (som för övrigt spelades på vårt bröllop). Annars har han som sagt varvat genialiska stunder med mer eller mindre skumma projekt. Hans senaste projekt Lulu, tillsammans med Metallica var inget undantag. När jag såg honom på Konserthuset här i Göteborg 2005 så gjorde han en spelning som tilltalade de flesta i publiken även om han mest spelade nytt material. Men så hade han då också två riktigt hyggliga plattor i bagaget. Ectstacy (2000) och The Raven (2003). R.I.P. Lou vi kommer sakna dig!

Om layouten ser halvdan ut beror det på att jag skriver det här på Ipaden. Vi har flyttat och jag har ingen vettig internetuppkoppling på ett tag. 

Flyttning pågår

Vi håller på att flytta och jag har egentligen inte tid att blogga. Jag har lyssnat lite på Paul McCartneys nya skiva och tycker det låter riktigt ok. Gubben är 70+ men håller fortfarande. Eller vad tycker ni om första spåret Save us från nya skivan New?

Såg ni förresten Zlatans första mål igår? Helt otroligt! Hittar det tyvärr inte på Youtube men jag tror den här länken ska fungera:

http://www.dailymotion.com/embed/video/x1661o5
 

Höstbilder

Svårt att misslyckas med årets höstbilder när färgerna är så här vackra. 

Den här tog jag på väg hem från jobbet förra veckan.

Vår lilla stuga längst till höger

Trädet vid Actionparken ovanför Bergakungen ser ut som en scen ur Wag the dog...

Grammofonarkivet får inte läggas ner

Skriv under och stoppa denna idioti:

http://musikskatt.se/

Lyssnar på Bob Dylans Bootleg Series nr 10. Det finns ingen som Dylan. Nu har skivbolaget till råga på allt släppt en App till IOS (Apple) som är något av det häftigaste jag sett. En form av digital "Coffee Table Book" med musik, filmer, bilder och massor av annat. 

JJ Cales död

JJ Cale dog av en hjärtinfarkt i somras. Det har jag skrivit på tok för lite om. För att inte tala om alla svenska tidningar som knappt skrev en rad. Jag gillade honom skarpt. Han albumdebuterade sent. Släppte debuten Naturally 33 år gammal. Hans namne John Cale hade redan då gjort sig ett namn i musikbranschen som musiker i Velvet Underground så därför fick det bli JJ Cale istället. Cale blandade flera musikstilar såsom blues, rock, jazz och country och skapade sitt eget "The Tulsa Sound". Det finns inget bättre om man ska åka bil. Särskilt om man ska åka långt och det är mitt i natten. Något större genombrott fick han aldrig men i USA sålde han hyggligt. Frågan är om han ville bli en stor stjärna? I filmen "To Tulsa and Back" berättar han öppenhjärtligt att han knappast var benägen att satsa stenhårt på sin karriär. Åtminstone inte på äldre dagar. Under sin mer än 40 år långa karriär släppte han bara 14 skivor. Knappt en vart tredje år. Eric Clapton tolkade två av hans låtar "Cocaine" och "After Midnight". De blev enorma succéer. Långt senare (2006) gjorde de också en platta tillsammans "The Road to Escondido" som de också vann en Grammy för. I mina öron knappast det bästa han gjort. I jämförelse var "To Tulsa and Back" från 2004 bra mycket bättre. Men de verkligt grymma skivorna kom på 1970-talet. Min favorit är hans femte med den passande titeln "5". Där fanns gott om andra låtar som också hade hitpotential.

Här får ni två smakprov på JJ Cales storhet. Den första videon inleder den ovan nämnda dokumentären från 2005. Ett finurligt sätt att börja en konsert eller vad säger ni?

Den här är hämtad från 1979 års "5":

Det svänger fortfarande

När jag pluggade i Lund hängde jag en hel del på Blekingska nationen. Dire Straits var kanske det mest ohippa man kunde lyssna på där. Alla andra lyssnade på Håkan Hellström, The Beta Band, Morrisey, The Smiths, Blur, The Dandy Warhols och Broder Daniel etc. Men det brydde jag mig inte ett skvatt om och som en av två redaktörer för nationstidningen kunde jag skriva vad jag ville. Jag hyllade mina gamla rockikoner förbehållslöst precis som jag gör här. Det här är och förblir en grym låt:

Föredrag med Randi Zuckerberg

Idag var jag och lyssnade på ett föredrag med Randi Zuckerberg. Hon är mest känd för att hennes lillebror Mark Zuckerberg grundade Facebook. Själv kommer hon nu med en bok som berättar hennes version av hur det hela gick till. Hon var nämligen också delaktig. Hennes brorsa kunde knappt erbjuda någon lön så det blev aktier i bolaget istället. Idag är hon helt ekonomiskt oberoende men hennes föredrag handlade inte så mycket om detta utan var mer av en omvärldsanalys om allt som har med internet att göra. Hon jobbar fortfarande med sådant även om hon hoppade av Facebook för ett år sedan. Zuckerberg berättade hur företagens reklamkampanjer blir allt smartare och hur de försöker få användare att engagera sig i olika kampanjer på nätet. Hon tog upp massor av exempel på nya smarta appar som på olika sätt förenklar och roar oss i vår vardag. Hon konstaterade att vi spenderar alltmer tid framför datorn och mobilen men samtidigt börjar bli trötta på att ständigt vara "online". I USA finns det redan hotell som är helt internet- och mobilfria. Det finns resebyråer som erbjuder resor som är garanterat mobilfria. Det finns bilar som det inte går att sms:a eller ringa ifrån osv. Själv har hon skrivit en sagobok om en liten flicka som sitter framför ipaden hela dagarna men lär sig leka igen.

Apropå smarta reklamkampanjer kan jag inte låta bli att roas av den här gamla filmen med giganten Ernst Hugo:

Igår fyllde Bruce Springsteen 64 det firar vi med den här:

Hosianna - ny skiva av Lars Winnerbäck

Imorgon släpps Lars Winnerbäcks nya skiva Hosianna. Jag har redan läst några recensioner och den får bra kritik. Själv har jag bara hört nya singeln men den har en mycket tilltalande melodi. Ulf Lundell är inte längre bäst i Sverige på att skriva svenska rocklåtar. I helgen var jag i Stockholm och läste DN. De hade en artikel på kultursidorna om personer som tatuerat in fraser från Lars Winnerbäcks sånger på sina kroppar. Det är tydligen rätt vanligt. På nätet finns det bilder på hundratals. Framförallt är det kvinnor som tagit hans ord till sitt hjärta på detta sätt. Jag kan inte annat än tycka att det är en rätt underlig företeelse. Min egen favorit är Söndermarken från 2003 års skiva med samma namn, men jag skulle aldrig få för mig att tatuera in texten på min högra skinka. Förresten skulle den inte få plats.

Regeringens nya förslag om ännu en skattesänkning måste väl ändå de flesta genomskåda.
Värre valfläsk får man ju leta efter och vart tog de politiska idéerna vägen? På vilket sätt löser detta arbetslösheten eller segrationen?  

I helgen besökte vi Moderna Muséet och såg en av de bättre popkonstutställningarna jag sett. Tyvärr fick man inte ta några kort så denna fick jag ta i smyg. Kanske därför den blev så blurrig. Jag var rädd att bli påkommen helt enkelt. 

För 50 år sedan besökte The Beatles samma hotell som vi bodde på - Foresta på Lidingö. Den här bilden hänger kvar som ett minne i foajén.

Så som himlen ser ut

en tisdag över skolans

kommunala korridorer

Klockan fyra i oktober

Strax innan det mörknar

och det luktar från bespisningen

av halvhjärtad husmanskost

och löven ligger klistrade

mot marken

Gråvita skyar

Tandläkarväder

Nån grävmaskin som sliter upp

en cykelväg vid fotbollsplan

Och nyponbuskar, nyponbuskar

Hela vägen nyponbuskar

ser jag när jag blundar

och nånstans där så blev jag

den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken

Symbolen för att skolka

Sagan om ett uppror

Drömmen om en högre höjd

Ett sjörövarskepp

som blåser rätt in i Los Angeles

Och stjärnorna som glittrar

Och ingen jävel når mig

nånsin mera

En enda ambition

Att få brudarna från Berga

att skratta eller gråta

och rymma över taken

Bort från regelboken, stöveltrampet,

tegelväggen, la isla bonita

Och dom brandgula

stolarna man staplar

på varandra

Parkeringshus byggdes

Ett litet steg för människan

Ett stort steg för betongen

och den rotlösa känslan

Som ännu ett hinder

på vägen mot den råa romantiken

och gitarren i butiken

och flykten

över taken

Man la klossar över ängen

med små fönster och dörrar

Det var slogans överallt

från alla medelbeiga firmor

Och en skivaffär i centrum

som ett hål genom kulissen

ut i verkligheten, drömmen

Ut till färgerna man bara

ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar

Drog med handen genom jorden

Fyllde naglarna med lera

av all yta som vi skrapade

För nånstans under lagren

av tätortstimotej

bredde stora världen ut sig

utan farthinder och Konsumkort

och nypon

Vi satte båtarna i bäcken

såg dom flyta in i tunneln

Kanske vidare mot Vättern

och kanalen ut till Nordsjön

över vågorna mot Irland

ut på havet och sen blåsa

iväg och aldrig komma tillbaka

mer till bäcken

där det började

Jag ser den gräddgula färgen

Den moderna men diskreta

En helhet för det enkla

Bara fälla upp och skruva

Men ändå alltid nåt

som ville jaga och förvirra

Nåt som inte var Ikea

Nåt som inte hade lösningen

i kanten

Jag hör det inrökta ljudet

från en replokal vid tågstation

Bland speditionslokaler

och bortglömda depåer

Det stumma, dova skinnet

och basen som darrar i gallret

och glaset och det doftar

just som asfalt gör

om hösten

Vi gömde Fibban under stenen

Willes vin i busken

Hela dungen var ett mikro-Vegas

Ladan bytte hänglås

Och ovan allt en himmel

liksom silad ifrån kusten

med det lilla som blev över

efter vågorna och stormarna

och skummet

Jag kan inte återvända

En brottsplats måste vila

Flyktbilen är dumpad

Stålarna är rena

Nu bygger vi ett nytt hem

Startar upp och börjar om

Söndermarken jagar mig

men jag är inte där

Två versioner av Baba O´Riley

Vi ska flytta och håller på och säljer vår lägenhet. Det är ingen höjdare kan jag säga. Nuförtiden ska man inte ens ha en tv eller toalettpapper på hållaren. Jag vet inte vad det är för människor som förväntas flytta in här, men de gillar inte att ha några prylar framme, inte använder de några elektriska maskiner heller. Inte en endaste lampa fick sitta i kontakterna när vi fotade bilder till Hemnet.

Den gångna helgen var det 35 år sedan den legendariske trummisen Keith Moon gick bort. Han dog samma år som jag föddes - 1978. För att hedra hans minne spelar vi den här videon som är av ovanligt hög kvalité.

Här är låten i en annan version av Pearl Jam, med en för dagen kortklippt Eddie Vedder. Visst är den bra men i det här fallet är ändå originalet bäst eller hur?

Fredagslåten

Ok, den är lite lång men jag gillar den ändå. Vemodigt vacker på något vis.

 

 

Kungen ingen ståuppare

Obama är i Stockholm och hälsar på. Vår egen statschef är kanske inte fullt så vältalig eller vad sägs om det här försöket till att skämta till det?

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/kungen-skojigt-och-trevligt

Idag för 22 år sedan släpptes Pearl Jams debutskiva Ten

Skivan är kanske det bästa som spelades in under 1990-talet. Jag har snöat in lite på gruppen på sistone (igen) efter att ha sätt Cameron Crowes dokumentär Twenty i somras. Den kan jag varmt rekommendera.

 

Här en gammal favorit från Ten framförd live nu i sommar:
 

Roger Waters gjorde ingen besviken på Ullevi

Jag läste en intervju med Roger Waters för ett tag sedan där han berättade om The Wall-turnén. Han redogjorde för hur han låter produktionsteamet spela in varje konsert och sedan tvingar bandet se hela spelningen efteråt. Allt för att utröna om något kan göras bättre till nästa gång. Kort sagt han är en perfektionist men så blir det väldigt bra också. Faktum är att jag aldrig någonsin sett något liknande. Under konsertens första halva bygger man upp en gigantisk vägg tvärs över scenen och hela Ullevis kortsida. Väggen används för att projicera ljus, filmer. bilder och gigantiska animationer. Alltsammans kombinerat med ett ljud som slår det mesta. Hela arenan är full av högtalare och när man hör ljudet av anfallande helikoptrar och flygplan är det så man vill ducka. Allt är så proffsigt gjort. Det är så långtifrån du kan komma från scenbygget i den satiriska musikfilmen Spinal Tap. Efter halva konserten är det plötsligt en 20 minuter lång paus. Det är min ändå invändning mot konserten. Varför var det nödvändigt? Efter pausen fortsätter konserten med muren intakt. Nu framförs också några av konsertens absoluta höjdpunkter som Comfortably Numb och Waiting for The Worms. Mot slutet av konserten raseras muren och bandet framför Outside the Wall. Jag kanske bör lägga till att musikaliskt är det förstås lika oklanderligt som visuellt. Roger Waters och bandet tackar för sig och sedan är det hela över.

Här en sekvens ur Spinal Tap när bandets manager får reda på att Stonhengerekvisitan de beställt inte riktigt ser ut som de hade tänkt. Ännu roligare är det förstås när de ska uppträda med densamma men det finns tyvärr inget sådan klipp på Youtube. 

Mer spektakulär inledning än så här får man leta efter. Spela fram till 3.01 om ni inte orkar kolla hela:

Fredagslåten

Imorgon blir det Roger Waters.  En kollega från mitt gamla jobb hade en biljett över så nu håller jag tummarna för att det blir uppehåll imorgon kväll på Ullevi. Frågan är om det blir fullsatt? Det verkar vara gott om biljetter över trots ganska humana priser. De billigaste biljetterna kostar 275 kr.

Bäst på Way Out West

Jag kan konstatera att mitt inlägg om Olle nu har lästs av flera hundra. Det är roligt att många läser men det hade förstås varit ännu roligare om det handlade om något annat. Men skandaler säljer bättre än det mesta. Det vet varenda kvällstidningsjournalist.
Frågan alla ställer sig efter den inställda Neil Youngkonserten är varför han inte dök upp där själv på scenen? Han hade kunnat ge publiken en konsert med bara munspel och gitarr. Det går inte annat än att misstänka att han var trött och tog tillfället i akt för att få en stunds semester. Han har ju haft en produktionstakt som bara Bob Dylan kan matcha och slutet av augusti börjar turnén i Nordamerika.
Jag tog som många andra som egentligen bara hade biljetter till torsdagen valde att besöka festivalen under lördagen (fredagen hade jag förhinder). Såg bland annat Phosphorescent, Public Enemy och Alicia Keyes. Alicia fick strålande recensioner i GP och visst var det bra men jag kunde inte låta bli att tycka att första halvan av konserten var alltför välrepeterad. Det fanns inte något utrymme för någon spontanitet. Alla dansare och musiker följde manuset till punkt och pricka. Men det är klart hon sjunger fantastiskt och många av låtarna från senaste skivan är grymma. Stämningen i punliken var det inte heller något fel på. Kolla in videon längst ner.

Phosphorescent - kan bli min nya favorit:

Flavor Flav har fyllt 54 men det kan man inte tro när han hoppar runt i sina stora short och kepsen på sned. Men varför han tillägnade konserten Michael Jackson begriper jag fortfarande inte riktigt. En svart man som försökte se vit ut? Var det ett skämt?  

Alicia Keyes - This girl i on fire! 

Neil Young sabbade feststämningen

Jag fick ett sms från min syster igår kväll. Neil Young ställer in stod det! Ett dåligt skämt trodde jag först, men det var det såklart inte. Årets sämsta nyhet däremot. Sällan har jag varit med om en sådan kollektiv besvikelse som igår kväll. Vi var många tusen som köpt dyra biljetter och rest långt (ja kanske inte jag då) för att se Neil Young. Han var den enda i Way Out West programmet som ensam kunde dra så mycket folk. Men jag kan inte låta bli att tycka synd om fetsivalledningen och jag tycker trots allt att kompensationen att få gå på resten av festivalen gratis är ok. Själv kan jag inte gå idag men återkommer gärna imorgon för Public Enemy, Alicia Keys och de andra. Det blir nog mycket folk på Rodriguez idag. Han är nog den enda som verkligen tilltalar 50+ gänget.

Bedrövligt dålig konsert med Olle på Liseberg

Ulf Lundell sa något gång på 1980-talet att en inställd spelning är också en spelning. Det var på den tiden när han söp som ett svin. Olle borde nog ha lyssnat på dem visdomsorden och ställt in kvällens spelning på Liseberg. Jag vet inte vad som var mest pinsamt. När han ramlade in i trumsetet, när han tappade micken, när han sjöng falskt som en kråka eller när han hoppade ner från scenkanten och skar sig vid ögat så blodet forsade. Killen i keps till vänster på bilden gjorde sitt bästa för att fixa i ordning alla sladdar och instrument som Olle lyckats sabba men det gick ärligt talat sådär. Bandet kämpade också. De fyllde i när Olle glömde sjunga och spelade på trots alla pinsamheter, men de hade ärligt talat gjort en bättre konsert utan honom. Det var faktiskt sorgligt att se. Inte minst eftersom jag hade så bra spelning på Lorensbergsteatern från i vintras i färskt minne. Jag hoppas verkligen att detta bara var ett mindre snedsteg men konserten i Falkenberg var tydligen också bedrövlig. Hoppas han får chansen att revanschera sig men till Liseberg kommer han nog aldrig igen.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1891844-skandalspelning-av-olle-ljungstrom

Olle med micken i brallorna - där borde den ha stannat

Patti Smith på gott humör i Göteborg

Jag hade hoppats på att hon skulle vara sådär upprorisk och politisk som jag har sett henne på Youtube men den här kvällen var hon på gott humör. Det var nog den vackra inramningen som gjorde det. Vem kan vara förbannad en vacker sommarkväll i solen bland träden på Trädgårdsföreningen? Samtidigt var det lite lustigt när hon plötsligt utbrast: Ser ni fåglarna? Vad vackra de är! Ja, fast i den här stan är vi rätt trötta på måsar! Hade jag god lust att säga. Jag ville höra Rock n roll nigger och se henne svära och skrika lite mer. Dessutom var konserten väl kort för min smak, bara 90 minuter. Men visst var hon bra och bandet oklanderligt. Roligt att hon tog med några låtar från nya utmärkta skivan Banga också. Bästa låten var annars avslutande People Have the Power. Publiken var minst sagt blandad. Det var gott om gamla rockrävar men också många yngre som kanske först och främst lockats dit av First Aid Kit. Ja, och när jag ändå nämner dem kanske jag ska passa på att tillägga att de också var bra. Men jag tror de passar bättre inomhus. Kanske på Storan? Ljudet var inte speciellt högt och det var knappt man hörde deras vackra sång emellanåt.

Ikväll är det dags för Patti Smith och First Aid Kit på Trädgårdsföreningen

Men först lite uppvärmning:
:

Foo Fighters får fart på Fogerty

Äntligen semester! Imorgon åker jag till stugan och hoppas som alla andra på att värmen kommer snart.

Läser i GP att Lemmy har blivit tvungen att ställa in Motorheads spelning på Metaltown. Det hör inte till vanligheterna. Frågan är om det någonsin hänt förut? Inte flera spelningar på rad i vilket fall. Jag har för mig han skrev om detta i sin självbiografi. De är bandet som aldrig ställer in men Lemmys levnadsvanor har nog tagit ut sin rätt är jag rädd. Han har bränt ljuset i båda ändar i mer än 40 år nu.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1796144-motorhead-staller-in-spelning-pa-metaltown

Jag köpte John Fogertys nya samling med duetter häromdagen. Den var minst sagt ojämn. Vissa låtar var mer än lovligt såsiga men Fortunate Son tillsammans med Foo Fighters var grym. Vilken energi! Frågan är varför han inte bara skippade allt det andra och släppte en skiva bara med Foo Fighters?

Nu finns det till och med strumpor med Gangnam style.  Nästan en halv miljard (!!!) har sett videon på Youtube.

Idag köpte jag en sådan här. Jag måste ju ha något att göra när pojkarna åker. Dessutom var det sommarrea. 35 är det nya 20 har jag hört.

Finurlig kattrappa. Den är bara fäst med ett snöre upptill så det är ingen idé att någon människa försöker sig på att börja klättra.

Iggy and The Stooges är fortfarande underhållande

Det är bara att konstatera att Iggy knappast är någon ungdom längre. Nuförtiden hänger skinnet ganska löst på sina ställen men det spelar ingen roll. Han har fortfarande förmågan att underhålla sin publik. Mimiken och kroppsspråket är det inget fel på om man säger så. Dessutom sjunger han fortfarande bra. The Stooges då? Jo, de kan fortfarande spela. Det sades att ingen kunde ersätta gitarristen Ron Ashton som dog 2009. Jag såg aldrig honom spela men James Williamson som redan var med på skivan Raw Power 1973 gör ett bra jobb. Men den som håller ihop bandet är trummisen Scott Ashton (Rons bror). Saxofonisten Steve Mackey blir jag däremot inte riktigt klok på. Till en början hörs han inte alls men mot slutet av konserten skruvar de upp ljudet och han visar sig vara riktigt duktig. Samtidigt känns det som ett minst sagt udda instrument i sammanhanget. Basisten Mike Watt är en riktig scenpersonlighet men kan knappt röra sig längre. Tur att han inte måste springa runt som Iggy. Bästa låtarna ikväll? The Passanger, Search and Destroy och nya Sex and Money. 

Avslutade förresten mitt besök på Liseberg med att vinna 2 kg choklad på första försöket. Kort sagt en lyckad kväll.

James Gandolfini död

Jag hade tänkt skriva något om The Hiveskonserten jag bevittnade på Liseberg igår men så såg jag att James Gandolfini dött i en hjärtattack. Gandolfini spelade Tony Soprano i en av mina absoluta favotitserier, The Sopranos. Det känns väldigt sorgligt och alla vi som drömt om att det skulle komma en Sopranosfilm någon gång i framtiden, kan sluta hoppas.

http://www.dn.se/kultur-noje/sopranos-stjarnan-james-gandolfini-dod-1/

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert3fyrar/1.1764039-the-hives-stora-scen-liseberg

Sigtuna inte mycket bättre för Hultsfredsfestivalen

Nu hade de förstås lite otur med vädret men oavsett anledning är det bara att konstatera att Hultsfredsfestivalen blev ett fiasko i år med. Frågan är hur mycket pengar det tyska bolaget, Scorpio, är beredda att förlora i Sverige? För till skillnad från Luger som arrangerar Way Out West verkar de inte speciellt bra på att boka de där nya artisterna som alla vill se. Istället satsar de på gamla (inte så) säkra kort som Fatboy Slim och Portishead. Det enda man kan vara säker på i Sverige är att om man anordnar en hårdrocksfestival kommer det gå strålande. "Sweden rock" går som tåget i Blekinge och "Metaltown" här i Göteborg likaså. Hårdrocksfansen är lojala och sviker aldrig sina gamla hjältar. Kanske är det därför såväl Black Sabbath som Deep Purple återförenats och släppt nya skivor i år. Till råga på allt låter det emellanåt riktigt hyggligt som i den här nya singeln från Deep Purple: 

Den här stolen hittade jag i containern utanför huset. Med lite färg blev den som ny. 

Fotat från vår balkong

Knäppare kan ingen vara... 

den gamle snuskhummern Berlosconi. Eller vad säger ni?

Mysteriet med skägget

Det finns intressanta och viktiga nyheter i världen och så finns det frågan om Carl Philips skäggväxt...
http://www.expressen.se/nyheter/vad-hande-med-prinsens-skagg/

Känn ingen sorg för denna fula affisch

När jag såg affischen till nya filmen om Håkan Hellström blev jag lite lätt fundersam. Den är inte bara omodern den är horribel! Allt är fel. Filmens titel, typsnittet på den gula texten, den alldeles för stora bilden på en leende Adam Lundgren, de inklippta bilderna i bakgrunden. Det enda som är någorlunda okej är väl bilden på Älvsborgsbron i skymningen men jag misstänker att för resten av Sverige känns den nog inte så märkvärdig. Det finns numera andra betydligt häftigare broar i Sverige. Eller vad sägs om Öresundsbron, nya Svinesundsbron för att inte att tala om Höga Kusten bron? Men filmen kanske enbart riktar sig till göteborgare? Jag var i Stockholm i helgen med familjen. Där pratades det inte något om Håkans spelning på Slottsskogsvallen i lördags. Det var visst något bröllop som var på tapeten istället. Jag gillar Håkan men jag hoppas bara att filmen är bättre än affischen. 

Eehh

 Vi mellanlandande på Linköpings flygmuseum på vägen upp. Väl värt ett besök.

Här stoltserar jag framför några tecknade bilder av Jan Lööf

Den här nya slänggungan på Grönan skulle i alla fall inte jag våga mig på att åka.

Lätt att bli nostalgisk

När man kollar på den här gamla videon från Hultsfred 2001. Jag står där med brorsan i publikhavet någonstans. Nu finns varken Hultsfredsfestivalen eller Soundtrack of Our Lives längre. Ebbot ska i alla fall vara med i Så mycket bättre i år så hans skäggiga nuna kommer vi få se mycket av i höst. Han kan sjunga det mesta så det blir säkert succé, förutsatt att han inte dricker för mycket öl förstås.

Missa inte Dag!

Jag har efter tre säsonger upptäckt den genialiska serien Dag. Den handlar om en relationspsykolog som har med ett minst sagt annorlunda arbetssätt. Här får ni ett smakprov :



Den senaste säsongen kan ni se på SVT Play. Det är underhållning på hög (ok ibland låg) nivå. Rolf Lassgård och Tova Novotny spelar för övrigt två av rollerna.

Jag blev precis som de flesta andra förvånande när Peace and Love meddelade att de gick i konkurs. Läste nyligen en bilaga till Aftonbladet (eller om det var Expressen) där de listade sommarens bästa bokningar. Depeche Mode låg på första plats men de kunde tydligen inte dra tillräckligt med folk till Borlänge. Själv är jag mest förvånad över hur en festival med 50 000 besökare kan gå i konkurs. Är det alla stora artister som tar pengarna? I så fall är det ju bedrövligt. Way Out West tar nästan två tusen kronor för en tredagars biljett.

Avslutar med min stora favorit Warren Zevon, som ju även Dag gillar skarpt.

Gummi

Ray Manzerek från The Doors död

Det var med stor förvåning och sorg jag idag läste att Ray Manzerek gått bort i cancer. För trots att han var klart äldst av de kvarvarande The Doors medlemmarna var han den som såg ut att vara i bäst form. Han såg knappast ut att ha fyllt 74 och spelade flitigt ända tills för några månader sedan. Precis som så många andra ungdomar fattade jag tycke för The Doors under min uppväxt. Jag lärde mig snabbt namnen på bandets fyra medlemmar Jim Morrison (sång), Robby Krieger (gitarr), John Densmore (trummor) och Ray Manzerek (klaviatur). Jim Morrison hade ju redan då varit död i en evighet. Dog som väl alla vet (?) vid 27 års ålder i Paris 1971. Jag var själv och besökte han grav där för några år sedan. För övrigt Paris femte populäraste turistmål. Hur som helst, The Doors bildades av Jim Morrison och Ray Manzerek 1965 i Los Angeles. Gruppen var enormt framgångsrik under en ganska kort period. De släppte sex skivor mellan 1967 och 1971. Deras unika sound berodde till stor del på Ray Manzerek klaviatur och Jim Morrisons röst. När Morrison dött försökt gruppen spela vidare utan honom i några år. De spelade också in två skivor men utan någon bra sångare eller vettiga texter föll musiken rätt platt. 1978 gav gruppen ut An American Prayer där de tonsatte gamla inspelningar där Jim Morrison läste sina dikter och fastän skivan är ojämn låter det förvånansvärt bra. Den överlägset mest framgångsrika skivan i deras karriär var annars debuten från 1967 med "Light my fire", "Break on through" och "The End". Själv är jag väldigt förtjust i bluessoundet på deras "sista" skiva LA Woman från 1971.
Tyvärr ägnade de kvarvarande medlemmarna sig åt interna stridigheter de sista 6 åren. Konflikten berodde på att Robby Krieger och Ray Manzerek ville uppträda och spela under namnet The Doors med en ny sångare och trummis. Det uppskattades inte av John Densmore eller Jim Morrisons arvingar som menade att de bara försökte mjölka pengar på namnet. Robby Krieger medgav också vid en rättegång att gruppen inte fick någon större publik när de kallade sig något annat. De hade provat att uppträda under flera andra namn. En annan konflikt bestod i att Krieger och Manzerek ville sälja deras gamla låtar för reklamintäkter. Något som Jim Morrison varit motståndare till för mer än 40 år sedan. Men nu bryr vi oss inte om allt detta utan tar av oss hatten för en stor musiker. Hoppas att Ray träffar Jim där någonstans på andra sidan...

Favoritfilmer från 1980-talet

När jag växte upp kollade vi mer än gärna på video. Det var några få utvalda filmer som vi antingen fått i present eller lyckats spela in från tv. Filmerna såg vi om och om igen. Det var Stand by me, Tillbaka till framtiden, Indiana Jones, Dödligt vapen, Nakna pistolen, Sista natten med gänget och sist men inte minst The Goonies. Den var både lite otäck och spännande på samma gång. Jag har på senare tid förstått att den där filmen blev omåttligt populär världen över och fortfarande har mängder med fans. För något år sedan samlade man ihop hela filmteamet inför en nylansering på Blue ray och för att fira att det var 25 år sedan filmen spelades in. I stort sett alla skådespelarna har fortsatt i filmbranschen men deras karriärer har väl inte gått direkt spikrakt uppåt. Bäst har väl egentligen Josh Brolin som spelade Brand (till vänster på andra raden) lyckats. Han har på senare år bland annat varit med i storfilmer som Milk, No Country for Old Men, Wall Street: Money never sleeps och True Grit.  Min favorit från filmen var Sean Astin som spelade Mikey (längst upp till vänster). Hans karriär gick minst sagt knackigt tills dess att han fick spela hobbiten Samwise Gamgee i de tre Sagan om ringen filmerna. Enligt IMDB är han nu aktuell i inte mindre än 10 olika projekt. Men den allra största stjärnan är förstås filmens producent Steven Spielberg men han behöver kanske inte någon närmare presentation.

 

 Avslutar med en favoritscen där "Mouth" spelad av Corey Feldman översätter till spanska på sitt eget vis: 

Thåström sjunger Wiehe

Bruce Springsteen tillbaka i Sverige

Tyvärr är jag inte på plats på Friends Arena och jag är grymt avundsjuk på alla er som fått biljett. Det kan bli hur bra som helst även om han får svårt att toppa spelningen från Ullevi förra året. Det var kanske den bästa han gjort i Sverige någonsin och då har jag ändå sett honom ganska många gånger vid det här laget. Kolla in det här klippet från Ullevi 28/7 2012 när Jake spelar solot till Jungleland. Det var inte många som trodde att gruppen skulle kunna spela den efter Clarence död men det visade sig gå alldeles utmärkt men en sådan ersättare. Frågan är vad han viskar till honom efteråt?

 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/brucespringsteen/article16709753.ab

Veckans lappar

I helgen har jag både varit på sopstationen och byggt en våningssäng. Det passar jag på att fira med den här nya låten från Junip. Nya skivan släpptes den 22/4. Videon är lika skum som vanligt. Gruppen med José González i spetsen kommer för övrigt till Way Out West i sommar.

Misstänker att någon skämtar med mig men jag har inte orkat kolla in vart man kommer om man går in på länken.

Den här lappen upp redan 2006 och sitter fortfarande uppe...

Record store day på Bengans

Besökte Record Store Day på Bengans i helgen. Det var en härlig syn. Fullt med folk, stora artister som sjöng och spelade (Britta Persson, Håkan Hellström m.fl) och massor av av specialskivor dagen till ära. Vilket otroligt vinnande koncept! Här kan den krisande skivbranschen lära bokbranschen någonting. När jag såg alla dessa hundratals unga människor som stod och bläddrade bland vinylskivorna fick jag nästan nypa mig i armen. Det är inte bara några få inbitna entusiaster som lyssnar på vinyl nuförtiden. Det har blivit hur stort som helst och jag tror att det är möjligt försäljningen av vinyl kommer gå om cd-skivan inom ett år eller två. De som köper skivor idag gillar vinylformatet mer.
http://www.svt.se/kultur/musik/allt-fler-tecken-pa-vinylens-aterkomst
Håkan Hellström besökte Bengans redan på fredagen, kön ringlade sig runt kvarteret och det är bara att konstatera; det går inte bli mycket större än så i sin egen hemstad. Till och med jag väljer att kapitulera. Han sjunger ju riktigt bra nuförtiden och singeln "Det kommer aldrig va över för mig" är hans bästa låt hittills.

Den här specialutgåvan fick följa med mig hem tillsammans med Steve Earles senaste skiva