Saknar redan Lou Reed

För andra gången på bara några månader har en riktigt stor stjärna lämnat oss. James Gandolfinis död var på sätt och vis ännu sorgligare då han var betydligt yngre och var på semester med sin 11-årige son. Men hur genialisk än Gandolfini var i sina roller så kommer jag nog sakna Lou Reed ännu mer. Det kanske inte är så förvånande. Bloggens namn (Rock and Roll Heart) är ju trots allt hämtat från en av hans låtar. Hans musik har betytt oerhört mycket för mig. Jag började lyssna på Velvet Underground redan på högstadiet. Jag har sett såväl John Cale som Lou Reed live men aldrig tillsammans. Nu är det en omöjlighet och det är förbannat synd. För tillsammans med Sterling Morrison och Maureen Tucker skapade Cale och Reed gruppen Velvet Underground, som hade ett sound som ingen lyckats återskapa. Lou Reeds solokarriär har sedan gruppen splittrades varit minst sagt ojämn. Allra bäst var han på 1970-talet. Hans andra soloskiva Transformer från 1972, som producerades av David Bowie, är ett mästerverk rakt igenom. Den innehåller också hans största hits såsom Walk On the Wild Side, Satellite of Love och sist men inte minst A Perfect Day (som för övrigt spelades på vårt bröllop). Annars har han som sagt varvat genialiska stunder med mer eller mindre skumma projekt. Hans senaste projekt Lulu, tillsammans med Metallica var inget undantag. När jag såg honom på Konserthuset här i Göteborg 2005 så gjorde han en spelning som tilltalade de flesta i publiken även om han mest spelade nytt material. Men så hade han då också två riktigt hyggliga plattor i bagaget. Ectstacy (2000) och The Raven (2003). R.I.P. Lou vi kommer sakna dig!

Om layouten ser halvdan ut beror det på att jag skriver det här på Ipaden. Vi har flyttat och jag har ingen vettig internetuppkoppling på ett tag.