Olle Ljungström död

Det är inte första gången jag skriver några rader om en favoritartist som gått bort. I Olles fall var det knappast oväntat men ändå på tok för tidigt. Samtidigt en bedrift att han blev 54 år med sina levnadsvanor. Jag brukar i de här sammanhangen tänka på att Cornelis Vreeswijk bara blev 50 år. Jag såg Olle Ljungström några gånger genom åren. Jag minns en fantastisk spelning på Bommens salonger 2004 där Anna Ternheim agerade förband och annan riktigt underhållande konsert på Lorensbergsteatern strax efter att han varit med i Så mycket bättre. Men jag har också sett honom aspackad på Liseberg och hög som ett hus på Trädgårn tillsammans med Ernst Billgren. Senaste gången var på Bokmässan för tre år sedan, då han stod i Lars Yngves monter för Nya Upplagan (den numera insomnade kulturtidningen från Skåne). Jag minns att jag tyckte han såg riktigt sliten och trött ut. Oklart vad han gjorde där egentligen. Han skulle inte sälja något i alla fall.
Precis som när Lemmy, Bowie och Prince nyligen gick bort så staplas superlativen om hur fantastisk Olle var. Men det sker ofta rutinmässigt och utan någon större inlevelse. Alex Schulman uppmärksammade TV4:s inslag när de lät Anders Pihlblad prata om saken i 3 minuter på Nyhetsmorgon. Han hade tydligen inte betytt något för honom alls och då kanske det är bättre att låta någon annan uttala sig istället? Fredrik Strage gjorde det däremot så mycket bättre, men så är han förstås en riktig musikjournalist också.
Precis som Fredrik Strage så minns jag Olle Ljungströms humor. Han drev med allt och alla inte minst sig själv. En gång var han med i Fråga Olle på Kanal 5. Han skulle prata sex och samlevnad och var fullständigt oseriös. En annan gång lyssnade jag på honom på Radio Stockholm. Han skulle sitta där och käka frukost på bästa sändingstid. Det var inget han brukade göra förstod man. Det blev mest en kaffe och en cigarett... Men framförallt minns jag Olles låtar och texter. Fantastiska låtar som Jag och min far, Den Norrländska präriens gudinna och Jag spelar vanlig. Den går jag förresten och nynnar på idag. Jag spelar vanlig. Precis så vanlig som folk är mest...

Bedrövligt dålig konsert med Olle på Liseberg

Ulf Lundell sa något gång på 1980-talet att en inställd spelning är också en spelning. Det var på den tiden när han söp som ett svin. Olle borde nog ha lyssnat på dem visdomsorden och ställt in kvällens spelning på Liseberg. Jag vet inte vad som var mest pinsamt. När han ramlade in i trumsetet, när han tappade micken, när han sjöng falskt som en kråka eller när han hoppade ner från scenkanten och skar sig vid ögat så blodet forsade. Killen i keps till vänster på bilden gjorde sitt bästa för att fixa i ordning alla sladdar och instrument som Olle lyckats sabba men det gick ärligt talat sådär. Bandet kämpade också. De fyllde i när Olle glömde sjunga och spelade på trots alla pinsamheter, men de hade ärligt talat gjort en bättre konsert utan honom. Det var faktiskt sorgligt att se. Inte minst eftersom jag hade så bra spelning på Lorensbergsteatern från i vintras i färskt minne. Jag hoppas verkligen att detta bara var ett mindre snedsteg men konserten i Falkenberg var tydligen också bedrövlig. Hoppas han får chansen att revanschera sig men till Liseberg kommer han nog aldrig igen.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1891844-skandalspelning-av-olle-ljungstrom

Olle med micken i brallorna - där borde den ha stannat

Olle Ljungström underhöll på Lorensbergsteatern

Igår var vi och såg Olle Ljungström på Lorensbergsteatern. Vi hade biljetter till den sena konserten och ända sedan arrangören slängde in en extrakonsert tidigare samma kväll har jag varit lite orolig för hur det skulle gå till. Han är ju knappast något fysiskt kraftpaket men sedan han spelade på Way Out West 2011 (se videon nedan) har det hänt en hel del. Han har säkert lagt på sig 10 kilo, gjort sig av med käppen och fått oanade krafter. Att säga att allt beror på hans medverkan i Så mycket bättre är kanske att ta i men tv-programmet har nog haft en väldigt positiv inverkan. Karriärmässigt är det nog det bästa som kunde hänt honom. Jag betvivlar starkt att han skulle sålt ut två kvällar på Lorensberg utan sin medverkan där.
Mina farhågor kom snabbt på skam när Olle nästan studsade in på scenen. Att sedan ljudet till en början var lite halvtaskigt gjorde inte så mycket. Han var på strålande humör och spelade flera av sina största hits såsom Överallt, Norrländska präriens gudinna, En apa som liknar mig, Jag och min far och min personliga favorit Det betyder ingenting. Tyvärr har jag inte lyssnat in mig på nya skivan så därför tyckte jag kanske inte att alla de nya låtarna höll måttet. Titellåten Släng in en clown som har dock ett grymt riff alldeles oavsett vad Jan Andersson på GP tycker om den saken.
Bandet var väldigt samspelta men Olle Ljungström han är knappast någon Van Morrison eller James Brown som styr sina musiker med järnhand. Han låter bandet spela som de vill och ibland tog de faktiskt i lite för mycket i körsången. Eller som när han själv konstaterade "Har jag verkligen fått vara med och repa in den här låten?"
Publiken var minst sagt blandad men kändes ganska "ålderstigen". Det var fler som var 50+ än under 20 om man säger så. Olle själv är å andra sidan 52 år så det kanske är rätt naturligt. Hans mellansnack var var lite ringrostigt och han skämdes över att han inte hade något klokt att säga men det är ju sådan han är. Han säger heltokiga saker och är hela tiden på gränsen till att flippa ur. Kanske är det därför man tycker om så mycket om honom? Hans glädje över att karriären tagit fart igen går inte att ta miste på och jag unnar honom verkligen all framgång.  Frågan är bara hur han ska klara 4 konserter på två dagar på Södra teatern i Stockholm?
http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert3fyrar/1.1518511-olle-ljungstrom-lorenbergsteatern-lordag

Silvias farsa och nazismen

Jaså, Silvia och den gamle Riksarkivarien Erik Norberg tror inte att hennes farsa var nazist. Det var bara en tillfällighet att han sålde alla sina tillgångar (eller bytte bort dem) för att åka hem till Tyskland 1939. Detta trots att det knappast kan ha undgått någon tysk medborgare om vad som väntade. Hitler hade ju bara trummat in sitt budskap under 6 års tid. Om man inte tror att Walther Sommerlath, åtminstone delvis sympatiserade med naxisternas tankar när han valde att flytta hem 1939 är man naiv. Jag har läst en del om mellankrigstiden och utan att överdriva kan man lugnt säga att Berlin var en krutdurk. Läs gärna Jason Lutes tecknade triologi om Berlin om ni vill få en känsla av atmosfären. Men Erik Norberg är väl lika duktig på att analysera fakta som hans son, Johan Norberg. Han tror att ekonomiska kriser är nåt bra. Att människor far illa får man räkna med när marknaden ska anpassa sig till nya omständigheter.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sommerlath-hjalpte-judisk-affarsman

Jag läser att Olle Ljungström vunnit Cornelis stipendiet. Det var välförtjänt. Hoppas bara han kan hålla i slantarna en stund och inte festar upp allt på en gång. Jag har sett Olle gå ner sig rätt snabbt. 2004 såg jag och min blivande fru honom på Bommens salonger här i Gbg. Det var grymt bra. Anna Ternheim gjorde ett av sina första offentliga framträdanden som förband. Hur som helst. Han tillhör en av mina favoritartister men de sista åren har det gått snabbt utför. När han i DN berättar att han har svårt att sjunga eftersom han tappat ett par tänder i underkäken kan jag inte låta bli att tycka synd om honom. Ändå är det en ljus tillvaro som han målar upp. Ny flickvän, ny skiva och biografi på gång och så det där nyvunna priset då. Detta måste naturligvtis firas på nåt sätt. Därför ber han journalisterna ta med sig en bag in box med vin. Olle är 49 år idag. Cornelis blev 50. Jag hoppas innerligt att han blir äldre än så.
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/en-vardig-cornelis-stipendiat