Igår var vi och såg Olle Ljungström på Lorensbergsteatern. Vi hade biljetter till den sena konserten och ända sedan arrangören slängde in en extrakonsert tidigare samma kväll har jag varit lite orolig för hur det skulle gå till. Han är ju knappast något fysiskt kraftpaket men sedan han spelade på Way Out West 2011 (se videon nedan) har det hänt en hel del. Han har säkert lagt på sig 10 kilo, gjort sig av med käppen och fått oanade krafter. Att säga att allt beror på hans medverkan i Så mycket bättre är kanske att ta i men tv-programmet har nog haft en väldigt positiv inverkan. Karriärmässigt är det nog det bästa som kunde hänt honom. Jag betvivlar starkt att han skulle sålt ut två kvällar på Lorensberg utan sin medverkan där.
Mina farhågor kom snabbt på skam när Olle nästan studsade in på scenen. Att sedan ljudet till en början var lite halvtaskigt gjorde inte så mycket. Han var på strålande humör och spelade flera av sina största hits såsom Överallt, Norrländska präriens gudinna, En apa som liknar mig, Jag och min far och min personliga favorit Det betyder ingenting. Tyvärr har jag inte lyssnat in mig på nya skivan så därför tyckte jag kanske inte att alla de nya låtarna höll måttet. Titellåten Släng in en clown som har dock ett grymt riff alldeles oavsett vad Jan Andersson på GP tycker om den saken.
Bandet var väldigt samspelta men Olle Ljungström han är knappast någon Van Morrison eller James Brown som styr sina musiker med järnhand. Han låter bandet spela som de vill och ibland tog de faktiskt i lite för mycket i körsången. Eller som när han själv konstaterade "Har jag verkligen fått vara med och repa in den här låten?"
Publiken var minst sagt blandad men kändes ganska "ålderstigen". Det var fler som var 50+ än under 20 om man säger så. Olle själv är å andra sidan 52 år så det kanske är rätt naturligt. Hans mellansnack var var lite ringrostigt och han skämdes över att han inte hade något klokt att säga men det är ju sådan han är. Han säger heltokiga saker och är hela tiden på gränsen till att flippa ur. Kanske är det därför man tycker om så mycket om honom? Hans glädje över att karriären tagit fart igen går inte att ta miste på och jag unnar honom verkligen all framgång. Frågan är bara hur han ska klara 4 konserter på två dagar på Södra teatern i Stockholm?
http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/konsert/konsert3fyrar/1.1518511-olle-ljungstrom-lorenbergsteatern-lordag
Kul att Olle mår bättre, för några år sedan när dokumentären kom kändes det som att han kunde trilla av pinn när som helst. Innan kunde jag gå hoppas lite t.ex. på en skilsmässa för Håkan Hellström så han kunde göra en "Blood on the tracks", men man vill ju egentligen att ens idoler ska må bra.
SvaraRaderaJavisst är det så att den bästa konsten skapas genom lidande. Fast om man tar Dylan som exempel blir ändå bilden ganska komplex. Visst Blood on the tracks är ett mästerverk men på 1980-talet mådde han ju som sämst och då gjorde han inte heller någon bra musik. Men som han skriver i sin självbiografi. Orsaken var ju att han inte längre visste hur han skulle sjunga och spela. Alltså någon form av yrkesmässig kris.
RaderaDokumentären om Olle upplevde jag som mörk i alla avseenden. Fick samma känsla som bilderna av Totta Näslund sista året. Hoppas Olle har möjlighet att vila sig i form mellan sina framträdanden. 52 år är ju ingen ålder som artist, om man tänker på Muddy Waters och John Lee Hooker. De var ju förresten inte heller några renlevnadsmän........
SvaraRaderaJa, den var rätt dyster. Ja, det får man hoppas. Att han får vila emellanåt alltså. Det är en rätt cynisk bransch och många tänker nog att det är bäst att smida medan järnet är varmt.
Radera