Jag såg Viagra Boys på Pustervik den 7/12. De var mycket bra men konserten började på tok för sent för en fredagstrött trebarns farsa. Bandet gick på tio över elva. De rivstartade med Research Chemicals och det tog inte många minuter innan sånagren Sebastian Murphy sliter av sig tröjan. Han är allt annat än vältränad men det skiter han högaktningsfullt i. Han är befriande ointresserad av allt sådant ytligt. Tyvärr tycker jag att han har lite för många likheter med exempelvis Shane MacGowan eller Pete Doherty. Karismatiska sångare som konsumerat på tok för mycket droger och med tiden förvandlats till skuggor av sitt forna jag. Jag vet att jag låter som en söndagsskolefröken men ett alltför destruktivt leverne tenderar kan snabbt sabba karriären och han inte ser upp. Idag är han genialisk men imorgon skakar vi på huvudet när han inte kommer ihåg texterna och inte kan stå på benen längre. Jag hoppas verkligen inte det blir så. Förutom Murphy är de starka låtarna det bästa med Viagra Boys. De har förmågan att skriva både ballader och riktiga röjarlåtar. Min personliga favorit är Just Like You men även Sports och Down in the Basement är sköna. Framförallt gillar jag saxofonen som gör deras sound till något utöver det vanliga. Påminner inte så lite om hur The Stooges lät i början på 1970-talet. Nu är de i USA och turnerar och jag tror verkligen att de kommer uppskattas på andra sidan Atlanten.
https://www.dn.se/kultur-noje/viagra-boys-samhallet-ar-bullshit-och-allt-ar-meningslost/
