Way Out West 2019

Dags att summera året festival. Det saknades riktigt stora dragplåster i år och det var förstås därför det inte heller blev utstålt för första gången på länge. Det märktes att det nog var 5 000 färre besökare än vanligt i år, men Luger har ju inte redovisat några siffror så vem vet? Vi som var där fick ändå se och uppleva en hel del bra musik. The Cure, Daniel Norgren, Amason och Viagra Boys var höjdpunkterna i mitt tycke. Av någon anledning spelade såväl Deportees och Mariam Bryant på Bananpiren mitt i natten och dit kan ju inte gärna en småbarnsförälder bege sig.
När det gäller The Cure är jag uppriktigt imponerad av att de kan låta så bra fortfarande. När jag växte upp fanns det en hel drös depprockband; The Cult, Sisters Of Mercy, The Mission, New Order, Depeche Mode, Bauhaus m.fl. Några av dessa håller förstås fortfarande på men Depeche Mode och The Cure är i en klass för sig. Robert Smith sjunger minst lika bra som 1985 och ljudmässigt finns det inte heller något att klaga på. Det enda jag kan invända mot spelningen är att några av 1990-tals låtarna inte riktigt håller måttet och att de verkar minst sagt trötta på att spela Friday I´m In Love.

Vi var många som på lördagskvällen gick och väntade på Viagra Boys. De började spela kl 23.00. Det är nåt vansinnigt tilltalande med ljudbilden. Saxofoner som larmar och en tung bas. Vad mer kan man begära? Sedan är förstås sångaren Sebastian Murphy en underhållare av rang. Man vet inte riktigt vad han ska hitta på. Den här kvällen hade han med sig Vodka och Redbull som han framgångsrikt blandade i munnen. Först en klunk av det ena och sedan en av det andra. Det är naturligtvis en del av showen men han få se upp. Om man sett Pete Doherty och Shane MacGowan vet man hur illa det kan gå.

Funderar lite över det här med sponsringen. Jag hinner knappt komma innanför grindarna innan jag får en dosa nikotin i handen. Inte snus utan nån annan variant med mintsmak som visar sig vara ännu starkare. Hur kan det vara ok med festivalens profil? Och när vi ändå är inne på det - är Coca-Cola helt rumsrena nu? Nästa år kanske Shell dyker upp på festivalområdet. Eller varför inte Svensk Fågel? Kyckling är ju nästan vegetarisk föda eller hur?

Varför var inte ljudet synkat på WOW 2018?

Trots att det varit den varmaste och torraste sommaren i mannaminne så började det givetvis regna lagom till Way Out West 2018. Det står väl skrivet i bondpraktikan vid det här laget att andra helgen i augusti kommer det regna alldeles oavsett hur sommaren varit innan. På lördagskvällen fulllkomligt vräkte det ner i långa stunder. Detta la förstås lite sordi på den tidigare under festivalen så uppsluppna stämningen. Jag är trots det ganska nöjd med upplägget bortsett från en detalj som jag tycker fler borde reagerat på. Under i stort sett samtliga konserter var bilderna på skärmarna inte synkat med ljudet. När det var som värst var det uppemot en sekund efter. Man kan undra varför de inte lyckats få ordning på en sådan till synes enkel sak?
Jag tillhör numera den lite äldre publiken som på förhand mest gladdes åt Iggy Pop, Patti Smith och Thåström. Det skulle också visa sig att dessa var festivalens bästa konserter också men som alltid kunde jag alltid glädjas åt några nya upptäckter. I år var  St. Vincent en sådan. Hon var bara hur cool som helst.

Däremot tyckte jag att Tangerine Dreams och Fleet Foxes var tråkiga, ibland kan man faktiskt se lite glad ut.
När det gäller Iggy Pop undrar jag om det inte var sista gången jag fick förmånen att se honom. Han har uppenbara svårigheter att gå och måste ha rejält ont i höften.

Däremot var hans jämnåriga kollega Patti Smith i fin form. Inte minst var hennes cover av Midnight Oils Beds are Burning fantastisk. Tyvärr filmade jag inte då men Summer Cannibals funkar den med.

Way Out West firade 10 år

Jag har inte orkat blogga under sommaren. Det har varit för mycket annat men nu är jag tillbaka. Missade att skriva några rader om den sista Springsteenspelningen i slutet av juli och nu känns det verkligen som gårdagens nyheter, men det var roligt att få se honom framföra hela The River-skivan precis som utlovat. Men för första gången någonsin kände jag att både han och bandet blivit äldre. Jag misstänker att det dröjer ett tag innan de ger sig ut på en ny världsturné.
Årets Way Out West var den tionde i ordningen. Jag har besökt sju av dessa och imponeras stundtals av hur mycket bättre festivalen blivit. I år kunde man exempelvis för första gången använda sin mobil på området och maten har ju blivit riktigt god. Däremot får man fortfarande acceptera att ölen är hutlöst dyr, att förvånansvärt många artister ställer in konserter med kort varsel och att festivalområdet fullkomligt kryllar av företag som vill göra reklam för allt mellan himmel och jord. I år saknade jag (liksom förra året) en riktigt stor artist som tilltalade folk från alla åldrar men det är svårt att säga vem det skulle varit. Det finns inte så många kvar som fortfarande turnerar och inte redan varit där, men till nästa år kanske de kan boka Bob Dylan eller Depeche Mode?
För min del såg jag innan festivalen framförallt fram emot Morrissey, PJ Harvey och The Kills. The Kills ställde dessvärre in och Morrissey var ärligt talat inget vidare. Ibland undrar jag hur hans önskevärld skulle se ut. En värld där ingen röstar, ingen tittar på nyheter eller äter kött, där det inte finns några poliser, där alla snattar och och alla går runt och känner sig bedrövade över sakernas tillstånd. Nej, jag har nog inte fattat grejen. Men PJ Harvey och hennes åttamannaband var fantastiskt! Tyvärr hade det regnat i 12 timmar så hon fick inte den stora publik hon förtjänade. Alla var vid det laget både blöta, kalla och trötta.
Annars var det gott om "nya" artister som föll mig i smaken. Anderson-Pak, Deportees, Tallest Man on Earth, James Bay och Chvrches kommer jag att lyssna mer på framöver. Massive Attack var stora som attan på 1990-talet och det märktes att publiken var lite äldre men på scenen var det fullt ös. Inte minst när Young Fathers gjorde dem sällskap. Jag laddade upp en video med dem här:

James Bay

De dök upp till sist men lät väl inte riktigt som i början på 00-talet

Eagles of Death Metal

Massive Attack & Young Fathers

Massive Attack

Det var blött och riktigt lerigt - återstår att se hur långt tid det tar innan parken är återställd

Men den nya fontänen på Avenyn fungerade bra som skotvätt...

Filmer från WOW 2015

Jag har laddat upp lite filmer från festivalen:

Way Out West 2015

Årets festival hade i mitt tycke ett av de starkaste startfälten hittills och till skillnad från tidigare år var det ingen som ställde in heller. Ändå är det lite som Johan Lindqvist skrev i GP gott om gnäll från festivalbesökarnas sida. Det hör till att dissa festivalen på ett många gånger ganska tröttsamt sätt. Det är omöjligt att alla ska få sin vilja igenom när det gäller vilka artister som bokas. När det gäller praktiska detaljer finns det dock en del att klaga på. På Norrlands Guld som festivalens enda öl, öronproppar för 60 kr, matutbudet och mjölkförbudet etc. Men vi skiter i det nu. Istället kan vi konstatera att det varit några riktigt lyckade festivaldagar.

Bästa spelningarna: Florence + The Machine, Pet Shop Boys, Patti Smith

Bästa festivaldagen: Fredag

Bästa vädret: Torsdag och fredag 

Största divan: Lauren Hill

Gladast: Patti Smith, First Aid Kit

Bästa gubbrocken: War On Drugs 

War On Drugs

Lauren Hill

Pet Shop Boys

Patti Smith



First Aid Kit

Lördagens festivaldag klart bäst

Sista dagen på WOW bjöd på både sol och regn. Programmet var avsevärt mycket bättre än dagen innan. Jag såg Seasick Steve på eftermiddagen. Han ser ut som en gammal skogshuggare men kan sannerligen spela gitarr. Eller gitarr förresten, han spelar på allt möjligt. Började konserten med att spela på en gammal tvättbräda med strängar och bytte sedan instrument efter varje låt. Den märkligaste skapelsen var en kreation gjord av en ölburk, en navkapsel och en gammal pinne. Det enda man kan klaga på var väl att sättningen med bara honom och en trummis blev lite väl enahanda efter ett tag. Men med ett band hade han ju blivit tvungen att dela på gaget med några fler. Veronica Maggio var också i fin form även om det är lite för glad musik för min smak men hon har bevisligen en stor skara fans som gillar henne skarpt. Annika Norlin hade hamnat i Linnétältet av någon anledning. Kanske hade hon valt det själv? Det var ett stort misstag i vilket fall som helst. Det var sjukt mycket folk och många fick inte plats i tältet. De som stod utanför varken såg eller hörde ett smack fick jag höra efteråt. Det var synd för de missade kanske festivalens bästa spelning. Annika Norlins nya skiva kommer i början av september. Det är något att se fram emot. Sist men inte minst såg jag och de flesta andra 27 500 betalande i Slottskogen Röyksopp och Robyn. Röyksopp gör dansmusik som få kan stå still till. Dessutom var ljudet klockrent men när Robyn tog över visade hon vilken världsstjärna hon är. Hon överglänste sina norska kollegor och bjöd på en helt sanslös show. Men när de sedan skulle spela tillsammans blev det lite väl experimentellt. Mot slutet av konserten hade säkert hälften av publiken lämnat Slottskogen och det var inte bara för att klubbarna lockade.

Annika Norlin hade alla låttexter bakom sig på scenen så publiken kunde sjunga med. Men det hade nog faktiskt inte behövts i flera fall. Vi kunde texterna ändå.

Röyksopp lasershow

 

Ett mellanår för Way Out West

Att årets festival saknar någon storstjärna är svårt att bortse ifrån. Det känns som det är långtifrån slutsålt och man har till skillnad från tidigare år misslyckats med att locka till sig en äldre publik. Det finns ingen artist som Prince, Neil Young eller Kraftwerk som lockar folk i alla åldrar. Igår var en del gamla rockrävar där för att se Motorhead men de var verkligen i minoritet. För en gångs skull är jag överens med GP om att The National var klart bäst. För oss som hade tagit tillfället i akt att på eftermiddagen ta oss bort till Capitol för att se filmen Misstaken for strangers om bandet (gjord av sångarens bror), blev det extra dimension. Filmen innehöll verkligen några dråpliga scener. Se själva trailern nedan. Ikväll (fredag) har man nästan enbart hiphop på schemat och jag har faktiskt förtvivlat svårt att hitta något av intresse, bortsett från Outkast då. Men imorgon tar Veronica Maggio, Annika Norlin och Robyn oss alla med storm.

 

Tre tunga bokningar till WOW redan i februari

Det är fortfarande ett halvår kvar till Way out west men redan har de lyckats boka flera intressanta band. Eller vad sägs om The National, Queens of Stone Age och Robyn?

Bäst på Way Out West

Jag kan konstatera att mitt inlägg om Olle nu har lästs av flera hundra. Det är roligt att många läser men det hade förstås varit ännu roligare om det handlade om något annat. Men skandaler säljer bättre än det mesta. Det vet varenda kvällstidningsjournalist.
Frågan alla ställer sig efter den inställda Neil Youngkonserten är varför han inte dök upp där själv på scenen? Han hade kunnat ge publiken en konsert med bara munspel och gitarr. Det går inte annat än att misstänka att han var trött och tog tillfället i akt för att få en stunds semester. Han har ju haft en produktionstakt som bara Bob Dylan kan matcha och slutet av augusti börjar turnén i Nordamerika.
Jag tog som många andra som egentligen bara hade biljetter till torsdagen valde att besöka festivalen under lördagen (fredagen hade jag förhinder). Såg bland annat Phosphorescent, Public Enemy och Alicia Keyes. Alicia fick strålande recensioner i GP och visst var det bra men jag kunde inte låta bli att tycka att första halvan av konserten var alltför välrepeterad. Det fanns inte något utrymme för någon spontanitet. Alla dansare och musiker följde manuset till punkt och pricka. Men det är klart hon sjunger fantastiskt och många av låtarna från senaste skivan är grymma. Stämningen i punliken var det inte heller något fel på. Kolla in videon längst ner.

Phosphorescent - kan bli min nya favorit:

Flavor Flav har fyllt 54 men det kan man inte tro när han hoppar runt i sina stora short och kepsen på sned. Men varför han tillägnade konserten Michael Jackson begriper jag fortfarande inte riktigt. En svart man som försökte se vit ut? Var det ett skämt?  

Alicia Keyes - This girl i on fire! 

Bilder från Way Out West

Det är verkligen imponerande att se hur Luger lyckats etablera WoW som Sveriges eller kanske till och med Nordens mest populära musikfestival. Men med facit i hand måste jag ändå säga att det i mitt tycke varit bättre artister de andra åren, fast Kraftwerk spelningen är förstås ett minne för livet.

Vädret kunde knappast varit bättre under lördagen

Den klassiska Way Out West skylten hade fått färg i år. Eller ja, det kanske den
hade förra året också men då var inte jag där. 

Laleh var så där underbart sprallig som bara hon kan vara. 

Festivalens höjdpunkt enligt mitt tycke. Tyvärr lyckades jag inte ta några som helst bilder som  kan förmedla vilken upplevelse det var att se denna 3D show. Fanstastiskt häftigt emellanåt även om kanske inte musiken är det jag brukar lyssna på i vanliga fall.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/article15248597.ab

Ofrivillig komik med Richard Hobert

Årets upplaga av Way Out West verkar ha varit en rejäl succé. Toppbetyg i tidningarna åt Thåström, Robyn, Fleet Foxes, Prince, Pulp m.fl. Den enda besvikelsen verkar varit Kanye West enligt Aftonbladet. Själv missade jag hela kalaset men så är det ibland. Det går inte riktigt att kombinera småbarn med festivaler.
Igår kväll satt jag istället och kollade på Richard Hoberts film Födelsedagen. Kunde inte låta bli att tycka den var rätt paraodisk emellanåt. Vissa scener är så otroligt orealistiska. Som när den nyss hemkomna FN soldaten (spelad av Jakob Eklund) får lift med en begravningsentreprenör (Sven-Bertil Taube). Gubben kör som en biltjuv, dricker whisky som det vore vatten och pratar om hur svårt det är att bli av med lukten av död ur kläderna. Det går inte riktigt att återberätta utan ni får själva se eländet nån gång. Men jag har förstått att Tre solar ska vara ännu sämre. Den har bottenbetyget 2,9 (av 10) på imdb. Det är konstigt hur skådisar som Rolf Lassgård, Mikael Persbrandt. Lena Endré och Sven-Bertil Taube kan underprestera så till den milda grad. Hoberts karriär slogs i spillror efteråt och har väl egentligen aldrig hämtat sig. Han har inte gjort någon ny film sedan 2005.



Igår var det 2 år sedan D gick bort. Vi besökte graven och planterade blommor och gjorde i ordning. Livet går vidare men vi kommer aldrig glömma honom.