Västsvenska artister mot cancer 2022

I helgen gick vi på Göteborgs konserthus och såg Västsvenska artister mot cancer. Det var tredje gången arrangemanget anordnades men pandemin har ställt till det, så nu var det några år sedan. Inramningen var stundtals lite stel med en konferencier och intervjuer med såväl forskare som föreståndaren för Jubileum klinikens cancerfond, men de gör bevisligen ett imponerande jobb så det är väl inte så mycket att orda om. Artistuppbådet var kvällen till ära väldigt starkt. Eller hur låter det med Miriam Bryant, Albin Lee Meldau, Bror Gunnar Jansson, David Urwitz, Olivia Bergdahl, Matilda Sjöström och Daniel Lemma? Till råga på allt fanns ett grymt husband på plats. Kvällens stora överraskning, åtminstone för mig, var poeten och författaren Olivia Bergdahl som verkligen levererade med en berörande text och dikt om sin egen cancersjukdom och behandling. Hon fick också den starkaste applåden och responsen från publiken. Annars sjöng såväl Albin Lee Meldau som Miriam Bryant oklanderligt. Den senare sjöng sin sista låt som en hyllning till Sven-Bertil Taube som tyvärr gick bort i helgen. 

Bob Dylan i Scandinavium

Jag har varit värdelös på att uppdatera bloggen på sistone. Jag var på Bob Dylan förra veckan. Jag har sett honom ett par ggr nu. 81 år gammal staplar han mest fram mellan låtarna. Efter konserten i Sthlm påstod en recensent att han inte är bra på att spela piano. Det är helt fel. Han spelar oklanderligt. Men gillar jag 2022-års sound? Han låter nämligen aldrig likadant. Låtarna och repertoaren förändras hela tiden. Jag såg honom senast 2019 men nu låter det helt annorlunda. Personligen tycker jag att det är för mycket piano och för lite gitarr. Det är jämntjockt och långsamt. Han verkar inte ha lyssnat på Mick Jaggers råd "Nobody wants to hear your new record" utan spelar Rough and Rowdy Ways från början till slut. För egen del tycker jag kvällens höjdpunkter är I Gotta To Serve Somebody och I’ll Be Your Baby Tonight då svänger det rejält och vi är tacksamma att få vara där och höra honom en sista gång. Trots att jag gått på spelningar i mer än 30 år har jag aldrig varit tvungen att låsa in min mobil i en påse som på den här konserten. Det gör att ni dagen till ära får nöja er med några filmklipp från sommarens Way Out West och från 2019.

Rammstein bjöd på en makalös show på Ullevi

Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om Rammstein som spelade tre kvällar i rad på Ullevi 28-30 juli. Jag var där på fredagen vilket åtminstone enligt GP:s recensent var den bästa av de tre kvällarna. Jag har svårt att uttala mig för jag var ju bara där den kvällen. ;) Jag har sett dem en gång förut och det var på Hultsfredsfestivalen för tjugo år sedan. Helt ärligt kommer jag inte ihåg så mycket från den kvällen förutom att det var mycket pyroteknik på scen. Den här gången var det också mycket av den varan, för att inte tala om rök, eld, badskum(!) och konfetti. Alltsammans påminde stundtals om en varieté eller teaterföreställning. Åtminstone när de släpade upp en jättelik barnvagn och eldade upp barnet. Sjuk humor! Personligen tyckte jag ljudet var på tok för högt inledningsvis. Det kändes i bröstet och hela kroppen vibrerade. Jag har en app på mobilen som kan mäta decibel och den visade som mest 105. Hur som helst blev det bättre med tiden. Mer nyanser och inte så hög bas som det var i början. Showen lär vara densamma kväll och efter kväll och det kanske inte är så konstigt eftersom sceneffekterna är så spektakulära. Det går helt enkelt inte att ändra på konceptet hur som helst. De spelar alla hits såsom Mein herz brennt, Du hast, Ausländer, Engel och min personliga favorit Radio. Min enda kritik mot föreställningen är väl att skärmarna var i minsta laget i förhållande till arenan. Satt man så långt ifrån som jag gjorde var det stundtals svårt att se vad som skedde på scen. Men det var förstås självförvållat att eftersom jag köpt sittplatsbiljetter. 

Jag missade dessvärre Stones kanske sista spelning på svensk mark i söndags. Jag hade helt enkelt ingen möjlighet att åka då jag skulle jobba den här veckan men enligt mina vänner som var där var det oväntat bra. 

Sthlm Americana - Sveriges trevligaste musikfestival!

Jag läste nån krönika att Sthlm Americana inte var jämlik. Det var för få kvinnor och alldeles för många vita medålders män. Det må vara fallet men jag kan nästan garantera att de kvinnor som var där hade en lyckad vistelse, alldeles oavsett om de var på eller utanför scen. Sthlm Americana är nämligen den trevligaste, vänligaste och mest positiva festival man kan tänka sig. Vakterna behövde inte direkt jobba ihjäl sig om man säger så. Stöter du till någon av misstag ber den och sannolikt du själv också om ursäkt, alldeles oavsett vems felet är. Och på en festival sker det i ärlighetens namn ganska ofta eftersom det är så mycket folk omlopp och alla inte är helt nyktra. Men på Sthlm Americana återfinns en genuin känsla av att alla vi som är där är där för vår kärlek till musik i alla dess former. Dessutom är vi i år extra svältfödda på levande musik efter två års pandemielände. 

Vad var då bäst? Ja, det är svårt att svara på eftersom jag inte hann se allt. Men jag såg ett försvarligt antal konserter och måste säga The Dead South och Vandoliers var mina absoluta favoriter. The Dead South för att de är så oerhört musikaliska och samspelta och Vandoliers för röjet och spelglädjen. Men det var många artister som var bra: Baskery, Shovel & Rope och The Felice Brothers för att nämna några. Däremot tyckte jag Johan Airojoki och Malmfältens rockklubb verkade lite trötta men det kan förstås hänga samman med att jag såg dem på Pustervik en vecka innan. De var så oerhört bra då att detta kändes lite tamt i jämförelse. Jag hade hört mycket om David Ritschard och minns hur han gick runt på festivalområdet  i sin träningsoverall på Sthlm Americana 2019. Spelningen påminde mig inte så lite om när jag såg mina barndomskamrater spela i det lokala punkbandet på fritidsgården. Ungefär halva publiken verkade bestå av Ritschards vänner och bekanta. Och i ärlighetens namn är väl Münchenbryggeriet så nära en fritidsgård man kan komma för söderkisen Ritschard. Men han har ett bra band och skön humor. "Den här kroppen är ett osponsrat samarbete med OLW!" Ha ha! 

Till sist måste jag bara hylla tjejorna som stod och sålde merchandise. Trots att de stod där från morgon till kväll båda dagarna hade de ett fantastiskt humör. Vi ses 2023! 

Larkin Poe gjorde ingen besviken

Efter en till synes ändlös räcka av inställda konserter pga. av Covid har nu sakernas tillstånd övergått till det normala. Jag har sett flertal bra spelningar under våren. Igår var jag på Larkin Poe på Trädgårn. Larkin Poe kommer från Nashville och är väl på pappret en grupp men det är framförallt systrarna Rebecca och Megan Lovell som står i fokus. De påminner på många sätt om First Aid Kit. Inte bara för att de är systrar som sjunger vackert utan också en för att de har sina rötter i den amerikanska söderns musik. Fast kanske inte lika mycket country som First Aid Kit utan mer blues, bluegrass, bluesrock och americana då. De är väldigt amerikanska men på ett underhållande sätt, de delar in publiken i öst, väst, mellanvästern och södern, förundras över att det aldrig blir mörkt och berömmer publikens respons. Det svänger ordentligt men efter en stund tenderar det att bli väl mycket slidegitarrer för min smak. Men en härlig kväll på många sätt! 

Här är förresten två andra filmer jag spelat in på konserter med Slowgold och Thåström: 

Fredagslåten

 Paul Cauthen nya skiva kom för någon vecka sedan. Fantastiskt bra men videon är ju något skruvad... 

Annars lever jag precis som alla andra med kriget i Ukraina. Undrar hur länge vi ska behöva stå ut med Rysslands agerande? Hur många oskyldiga måste dö innan kriget är över. Deppigt värre. 

The War On Drugs på Annexet

I torsdags var jag och såg The War On Drugs på Annexet. Jag har aldrig varit i lokalen förut och var kanske inte jätteimponerad. Vi stod på läktaren och tur var väl det för annars var sikten allt annat än bra. Ljudet var dessutom ganska risigt. Basen skorrade rejält och det var stundtals en bra bit över 100 decibel. Trots detta var det en helt ok spelning där bandet lyckades leverera alla sina största låtar under ca två och en halv timme. Allra bäst var i mitt tycke Under the Pressure från 2014 års Lost In The Dream. För egen del stod jag under konserten och oroade mig för att Sverige skulle få stryk av Tjeckien i den så viktiga VM-kvalsmatchen på Friends arena, men det ordnade ju upp sig även där till slut. Nya tag mot Polen väntar imorgon. 

Annars läste jag med bestörtning att Taylor Hawkings från Foo Fighters hittats död på sitt hotellrum i Bogota, Columbia där bandet skulle spela samma dag. Det gjorde mig väldigt ledsen för han var verkligen en skön snubbe och fantastisk musiker. Foo Fighters kommer inte bli detsamma utan honom. Här en videosekvens där han sjunger Under Pressure från Ullevi för knappt fyra år sedan. Alltså inte samma låt som jag nämner ovan utan Queen och Bowies samarbete från 1981. 

King of Sweden - Årets bästa låt så här långt

Men trots att han sjunger om vår kung kommer de inte till Sverige på sin Europaturné.  Riktigt tråkigt! 

Polarpriset till Iggy Pop!

Med anledning av gårdagens nyhet att Iggy Pop förärats Polarpriset 2022 kommer här ett klipp jag filmade på WoW 2018. 

Somliga tycker det finns andra som förtjänar priset mer. För egen del tycker jag att det var ytterst välförtjänt. Hans karriär har knappast varit spikrak men han har lyckats förnya sig själv och ge ut en försvarlig mängd riktigt bra skivor under mer än 50 års tid. Intressant att konstatera är att han fungerar som bäst när han samarbetar med andra, alldeles oavsett om det är med The Stooges, David Bowie eller Queens of Stone Age. 

Who Killed KLF?

Efter snart två år är det snart slut med de flesta av restriktionerna. Helt underbart! Förra veckan var det Filmfestival här i Gbg men visningarna var minst sagt glesa och det var ingen vidare festivalstämning. En positiv effekt är ändå införandet av digitala festivalpass. Perfekt för oss med barn som kanske inte alltid kan smita iväg och gå på bio. I lördags kollade jag exempelvis på dokumentären Who Killed KLF? Gruppen var oerhört populär i början av 1990-talet och hade flera stora världshits för att sedan helt försvinna. Det visade sig vara en mycket märklig historia. KLF bestod av två snubbar (Bill Drummond och Jim Cauty) i 30-års åldern som knappast hade något intresse av att bli popstjärnor eller tjäna pengar. Frågan är vad som var deras drivkraft egentligen? Filmen ger knappast några direkta svar och själva är de intresserade av att svara på några frågor men de var helt klart annorlunda. De hade ingen agent, inget skivbolag men lyckades ändå slå igenom på bred front. Deras skruvade och påkostade videos med pansarvagnar och vikingabåtar bidrog förstås till succén. MTV:s betydelse var enorm vid den här tiden. Musiken var en blandning av eurodisco och hiphop med wailande sång, distade gitarrer och tung bas. Knappast min typ av musik men samtidigt hördes deras låtar överallt när jag var 12-14 år. Det sätter förstås sina nostalgiska spår. Hur som helst, efter några enormt framgångsrika år vann de år 1992 en Grammy för bästa brittiska band. Men när duon skulle uppträda på galan släpade de dit ett dödsmetallband som manglade på i fem minuter, alltsammans avslutades med att Bill Drummond sköt av en salva lösa skott mot publiken med en k-pist. Kort därefter deklarerades att gruppen upphört och ingen mer musik skulle produceras och att alla skivor skulle förstöras. Ingen trodde kanske att det var sant men det visade sig stämma. Grammy-statyetten grävdes ner vid Stonehenge mitt i natten (!). Sedan kontaktade de en journalist som de tog med till en ö, där eldade upp alla pengar (ca 1 miljon pund i kontanter) de tjänat i en öppen spis i ett övergivet hus. Journalisten skrev en artikel om saken men den fick ingen större spridning. De flesta trodde nog att alltsammans var påhittat men de hade filmat det hela också. Snart hölls det filmvisningar över hela Storbritannien där de visade filmen och sedan höll öppna debatter. Duon menade att de aldrig varit intresserade av pengar men att allt i musikbranschen går ut på just detta. De allra flesta som gick på visningarna var öppet kritiska och såg deras agerande som både provocerande och korkat. Om de nu inte ville ha sina pengar, varför kunde de inte bara ge bort dem till välgörenhet eller hjälpa fattiga? Detta skulle också bli deras stora eftermäle. KLF; gruppen som brände upp sina pengar utan att kunna förklara till vilken nytta... 

Johan Airijoki - Bäst just nu?