I don't like opera and I don't like ballet and new wave French movies, they just drive me away
I guess I'm just dumb, 'cause I know that I ain't smart
but deep down inside, I got a rock 'n' roll heart - Lou Reed
Det är såklart lite märkligt att komma med ett dylikt påstående. Jag har knappast hört och sett allt i år. Men jag har ändå hunnit med en hel del.
Thåström i februari
The Dead South i mars
Anna Ternheim i april
The The juni
Sophie Zelmani i juni
AC/DC i juli
Way Out West (med Mavis Staples, Iggy Pop, Queens of Stone Age, Kite) i augusti
Thåström i augusti
Bob Dylan i oktober
The Vandoliers och Skinny Lister i november
Slowgold i november
Franska Trion i december
Jag önskar det var Bob Dylan som var bäst. Att han vid 84 års ålder plötsligt överraskat oss alla med en nyfunnen energi och vitalitet men det är tyvärr inte sanningen. Han är rejält trött och envisas fortfarande med att mest spela låter från "Rough and Rowdy Ways". Kort sagt han gör som han alltid gjort - sin egen grej! Men han borde kanske lyssna mer på Mick Jagger "Nobody wants to hear your new record!" 😉 Inte heller var AC/DC så bra som de en gång varit även om Brian Johnson och Angus fortfarande rockar och bjuder på en enastående show. Way Out West då? Nja, i stort sett bara intressanta band en dag för oss som gillar gitarrer. Bäst den dagen? Kite såklart, med Janne Schaffer på scen för en stund.
Men bästa konserten för mig i år var Thåström på Liseberg i augusti. Under våren och sommaren hade han finslipat formen och lyckats få till den perfekta blandningen av gammalt och nytt. Ebba Grön, Imperiet och Thåströms egna låtar i närmast perfekta versioner med bland annat Christian Kjellvander på gitarr. Hatten av för mr T!
Slowgold rockar som ingen annan! En kvinnlig Neil Young!
Franska Trion fick avsluta konsertåret 2025 på Pustervik. Jag hatar inte midsommarafton lika mycket som Matti men låten är fantastisk ändå.
Efter en till synes ändlös räcka av inställda konserter pga. av Covid har nu sakernas tillstånd övergått till det normala. Jag har sett flertal bra spelningar under våren. Igår var jag på Larkin Poe på Trädgårn. Larkin Poe kommer från Nashville och är väl på pappret en grupp men det är framförallt systrarna Rebecca och Megan Lovell som står i fokus. De påminner på många sätt om First Aid Kit. Inte bara för att de är systrar som sjunger vackert utan också en för att de har sina rötter i den amerikanska söderns musik. Fast kanske inte lika mycket country som First Aid Kit utan mer blues, bluegrass, bluesrock och americana då. De är väldigt amerikanska men på ett underhållande sätt, de delar in publiken i öst, väst, mellanvästern och södern, förundras över att det aldrig blir mörkt och berömmer publikens respons. Det svänger ordentligt men efter en stund tenderar det att bli väl mycket slidegitarrer för min smak. Men en härlig kväll på många sätt!
Här är förresten två andra filmer jag spelat in på konserter med Slowgold och Thåström:
Februari är den grymmaste som Thåström sjunger i Långsamt genom stan. Perioden januari till mars blir allt för varje år. Nu fyller förstås två av mina barn år i den vevan,så det är väl inget man vill tjata allt för mycket om här hemma, men mörkret, regnet och kylan är förbannat enformigt. Till råga på allt brukar det sluta med att man blir rejält sjuk. Just nu har jag haft feber och hosta i ett par dagar men det hade lika gärna kunnat vara vinterkräksjukan eller något annat jävelskap.
När man är sjuk kan man i alla fall titta mycket på tv. Det går bra i OS kan jag konstatera; två guld och ett silver redan. Sedan tittar jag på antikrundan. Jag hade visst missat att säsongen satt igång igen... I kvällens avsnitt av Veckans brott dyker så plötsligt Stefan Löfven upp. Det är hårdare tag som gäller i år. Det är valår och helt plötsligt har alla politiker insett att vi har en massa ungdomar i föroten som ställer till med elände. Lösningen? Bura in dem! Gärna redan innan de blivit straffmyndiga. Statsministern pratar om att döma 18 åringar hårdare men kanske också lagföra sådan som bara är 13-15 år. Det är svårt att inte hålla med när man ser vad de ställer till med. Dessutom ska poliserna blir många fler - tusentals fler. Samtidigt läser jag att skolorna i Östra Göteborg ska skära ner 10 miljoner på de som behöver det som mest. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=6868712
Speciallärare och stödpersonal är dyra grejer. Det är en konstig ekvation men det är kanske den typen av samhälle vi vill ha, där de strarkaste med rätt föräldrar klarar skolgången. Resten går under och hamnar i kriminalitet, men med massor av poliser och strängare straff så slipper vi åtminstone se dem på våra gator och torg. Ja, det är naturligtvis inte så enkelt. Det finns såklart ingen garanti för att någon som får mycket resurser i skolan kommer klara sig. Men samtidigt är det konstigt att någon blir förvånad när allt går åt h-e när vi monterar ner välfärden i våra förorter. Politikerna vill ju lägga ner Kortedala bibliotek också. Nu insåg de väl idiotiska att göra detta ett valår när den folkliga opionen mot förslaget var så stark, men det kommer väl igen nästa år. Ja ja, jag löser knappast den frågan här.
Jag lyssnar mycket på First Aid Kits nya skiva. Den sägs vara mörkare och dystrare än förut eftersom Klara Söderbergs (den ena av systrarna) förhållande tagit slut. Jag vet inte om jag tycker det märks så tydligt men jag har å andra sidan inte övaranalyserat texterna. Jag tycker det låter som vanligt och är rätt nöjd med det. Vad som däremot är en stor skillnad är att Johanna numera spelar bas istället för piano/klaviatur. Det gör att hon kan stå där framme med sin syster på ett annat sätt. Det gör stor skillnad för deras framträdanden. Här nedan uppträder de i Ellen DeGeneres program. Hon är som de flesta känner till öppet homosexuell och väldigt kritisk till Donald Trump. Det har även systrarna Söderberg varit men på sistone har de fått rådet att sluta med detta. Orsaken? Många av deras lyssnare i USA röstade på Trump. Detta och mer därtill berättar de i Jan Gradvalls utmärkta intervju. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/984877?programid=4887
´
Jag har redan lyssnat flitigt på Centralmassivet trots att den kom för bara någon vecka sedan. När först hörde singeln Old Point Bar tyckte jag verkligen inte om den. Pratsånger brukar ha den effekten på mig, men Thåströms röst i kombination med frasen; Låt oss säga att du har mindre än en fjärdel kvar, till dit du ska, fick mig så småningom på fall. Nu gillar jag den skarpt precis som det mesta annat från hans senaste fyra-fem skivor. Live i Lisebergshallen med Pelle Ossler och de andra låter det omöjligt ännu bättre än på skiva. Det skramlar och och väsnas och ingen kan påstå att han, åldern till trots, tappat sin rockstjärnepondus. Och vem bryr sig förresten om åldern när Stones samma kväll spelar i Stockholm på Friends Arena.
Bästa låtarna den här kvällen var i mitt tycke: St Annas katedral, Kort biografi med ett litet testamente och Alla vill till himlen
Han är inte mycket för mellansnack. Men efter halva spelningen säger han i alla fall att "Det här är min favorit!" Sedan kör bandet igång Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Det är möjligt att han har rätt, men ingen sjunger svensk rock som Thåström. Han låter faktiskt bättre än någonsin och på sina senaste skivor har han hittat ett sound som passar honom perfekt. Publiken på Liseberg är som vanligt lite avvaktande. Det blir alltid så när mer hälften mest gått dit för att de ändå har årskort. Men jag tror inte det var många som gick hem i förtid för bandet såväl som Thåström levererade verkligen. Att han sådan har ett kroppsspråk som en gammal fågelskrämma får man bara acceptera. Det kallas för inlevelse. Bästa låtarna? Jeffrey Lee Pierce, Biografi och avslutande Ner mot terminalen.
Journalisten och musikskribenten Jan Gradvall har på uppdrag av Razzia Records låtit intervjua Joakim Thåström. Det finns några som är kritiska till att Gradvall tagit på sig uppdraget eftersom han då inte längre kan ses som en självständig och oberoende journalist. Gradvall själv menar att han av den anledningen valt att inte recensera nya skivan. Jag tycker ärligt talat att det är en rätt tramsig diskussion. Det finns väl knappast någon svensk musikjournalist som skulle våga ställa några särskilt kritiska frågor till Thåström idag? Oavsett på vems uppdrag han/hon arbetar. Om man exempelvis jämför med Kents presskonferens som de hade för några år sedan är detta betydligt intressantare. De satt bara och svamlade och svarade knappt på en enda fråga. På Thåströms Facebooksida är förstås alla väldigt positiva till intervjun. Jag tycker också den är underhållande och kan konstatera att han ser förvånansvärt fräsch ut för att snart vara 60 år gammal. Sedan får man reda på lite saker om hans liv som jag i alla fall inte kände till. Bland annat att han har en dotter och inte gillar engelsk musik och inte sjunger om Harry Potter :). Han är inte är så vältalig som jag kanske hade förväntat mig av hans texter men de sitter han förstås och filar på länge. Till sist kan jag konstatera att jag är glad att författaren JD Salinger aldrig gjorde några intervjuer. Risken är att man hade uppfattat honom som en osympatisk jävel.
Thåström har släppt en singel till sitt kommande album. Det låter som vanligt, lågmält, dystert och ganska bra. Amanda Ooms har gjort videon. De är tillsammans igen. Förresten är det lite lustigt att om man googlar på titeln Kom med mig får man träffar på två andra låtar med samma titel. En med Ratata och en med Patrik Isaksson.
Idag gick jag till jobbet efter julledigheten. Det var ok även om jag lyckades försova mig litegrann. Jag kände mig trots allt riktigt utvilad. Barnen sover rätt bra för tillfället. De vaknar inte fem gånger per natt som de gjorde för ett halvår sedan. Hur som helst. När jag träffade min nya chef. Han frågade hur julen hade varit och jag frågade honom om nyårsfirandet gått lugnt till. Kort sagt vi stod där och pratade en stund när han plötsligt slänger ur sig. "Det är så skönt att vara tillbaka på jobbet igen! Gå där hemma och inte göra nåt blir rätt segt i längden." Jag visste inte vad jag skulle svara. Hasplade väl ur mig nånting om att med små barn blir det aldrig långtråkigt. Men om jag ska vara ärlig kommer jag nog aldrig känna sådär. För så roligt är det inte att gå till jobbet. Kanske är det därför jag aldrig kommer bli chef? För då ska man nog verkligen älska att gå till jobbet.
Thåström släpper ny skiva nu till helgen och sedan ska han ut och turnera. På lördag visar dessutom SVT en dokumentär om hans spelning på Way Out West i somras. Thåström är kanske Sveriges främsta rockstjärna. En kväll när jag pluggade i Lund dök han plötsligt upp på Smålands nation. Ingen visste vad han gjorde där (kanske hade han träffat nån tjej som hängde där?) men ryktet gick i alla fall som en löpeld genom stan. Alla ville dit och få sig en glimt. Det var som om Elvis vaknat till till liv. Det finns få artister som hållit så hög nivå under så många år. Visst har han släppt dåliga skivor emellanåt men Thåström har aldrig blivit tråkig och under de senaste åren har han dessutom i mitt tycke släppt de bästa skivorna sedan Ebba Grön. De säljer fortfarande så bra efter 30 år att samtliga gruppens medlemmar har så det räcker till hyran.
