I lördags var jag på Bengans och fick hans senaste skiva, Trunk, signerad. Han såg vålmående ut. Hade klippt sig och lagt på sig några kilon men han är ju 64 i år så det är väl helt i sin ordning. Jag har nu lyssnat in mig på skivan och det är bara att konstatera att så här bara har han inte låtit på flera år. Alla Lundell-fans har väl sin favoritperiod i hans snart 40-åriga karriär. För egen del är det mitten 1990-talet. Både den bombastiska dubbel-cdn "På andra sidan drömmarna" och den mer lågmälda "Män utan kvinnor" är favoriter. Sedan går det förstås inte att komma ifrån att han var grymt bra på 1980-talet också. Inte minst hans skilsmässoskiva "Den vassa eggen". Under 2000-talet har det dessvärre låtit lite för onyanserat emellanåt. Lite för mycket elgitarrer och bröl. Inte heller är jag något större fan av den helt avskalade varianten med bara en akustisk gitarr, munspel och en väldans massa ord (även om det finns undantag i det här fallet). Nej, jag gillar Lundells samhällskritiska texter, fyndiga refränger och svängiga melodier. På Trunk finns det gott om detta. Lyssna bara på Vi är inte arbetslösa, Poker i Karibien och Gå på tvärs. Det blir fyra Rock and roll hjärtan av fem möjliga. :)
Den här känns passande med tanke på vädret:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar