På tisdagskvällen samlades 7500 personer i Trädgårdsföreningen för att se Bob Dylan. För egen del var det fjärde eller femte gången. Jag har lite dålig koll för närvarande. Hur som helst, han är ett geni. Kanske den största någonsin. Det finns ingen som är så svår att förutsäga. Hans skivor och konserter har låtit så totalt olika genom åren. Han spelar många av sina gamla låtar även den här kvällen men de låter annorlunda (förstås). För närvarande sitter han vid sitt piano mest hela tiden. Tempot går upp och ner. Han väljer att betona nya ord och stavelser i låtarna. Sjunger mästerligt emellanåt och kraxar lite vid andra tillfällen. Under hela spelningen säger han inte ett ord till publiken ändå ser han ut att trivas. Han mår kanske som bäst på scenen? Varför väljer han annars att turnera oavbrutet på ålderns höst? Bäst den här kvällen var i mitt tycke Levee's gonna break och All along the watchtower. När jag hörde den senare kunde jag inte låta bli att fundera över en intervju jag läste med Dylan för många år sedan där han menade att att han måste framföra den så som Jimi Hendrix valde att spela den. Hendrix hade nämligen gjort den till sin. Det må så vara men nu har Dylan tagit tillbaka den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar