I don't like opera and I don't like ballet and new wave French movies, they just drive me away
I guess I'm just dumb, 'cause I know that I ain't smart
but deep down inside, I got a rock 'n' roll heart - Lou Reed
Jag såg Viagra Boys på Pustervik den 7/12. De var mycket bra men konserten började på tok för sent för en fredagstrött trebarns farsa. Bandet gick på tio över elva. De rivstartade med Research Chemicals och det tog inte många minuter innan sånagren Sebastian Murphy sliter av sig tröjan. Han är allt annat än vältränad men det skiter han högaktningsfullt i. Han är befriande ointresserad av allt sådant ytligt. Tyvärr tycker jag att han har lite för många likheter med exempelvis Shane MacGowan eller Pete Doherty. Karismatiska sångare som konsumerat på tok för mycket droger och med tiden förvandlats till skuggor av sitt forna jag. Jag vet att jag låter som en söndagsskolefröken men ett alltför destruktivt leverne tenderar kan snabbt sabba karriären och han inte ser upp. Idag är han genialisk men imorgon skakar vi på huvudet när han inte kommer ihåg texterna och inte kan stå på benen längre. Jag hoppas verkligen inte det blir så. Förutom Murphy är de starka låtarna det bästa med Viagra Boys. De har förmågan att skriva både ballader och riktiga röjarlåtar. Min personliga favorit är Just Like You men även Sports och Down in the Basement är sköna. Framförallt gillar jag saxofonen som gör deras sound till något utöver det vanliga. Påminner inte så lite om hur The Stooges lät i början på 1970-talet. Nu är de i USA och turnerar och jag tror verkligen att de kommer uppskattas på andra sidan Atlanten.
Vissa konserter lämnar man nästan dansandes för att de är så bra. Phosphoroscent på Pustervik var en sådan. Jag har inte riktigt fattat om de är ett band eller bara en artist, men alldeles oavsett är bandet väldigt samspelta den här kvällen. Sättningen med dubbla trusmlagare och organisten skapar ett mäktigt sound. Organisten till vänster på scen är verkligen helgalen men på ett härligt sätt. Det enda man kan sakna är att de spelar lite för kort. Bara en timme och tjugo minuter, men det är en tisdagskväll och vi är många som ska till jobbet dagen efter så det är väl ok. Nya skivan C’est la vie kom för bara två veckor sedan och är väl så bra som föregångaren Muchacho. Inte minst gillar jag C’est la vie no. 2 och New Birth in New England, den senare inleder kvällens konsert. En konsert som både bjuder på lågmälda partier med bara Matthew Houck på sång och gitarr och stunder med fullt ös som i Around the Bend. Bäst blir det på slutet när de spelar deras största hit Song for Zula och sedan avslutar med Ride On/Right On. I publiken ser jag Nicke Ström från Nationalteatern, Nynningen mm skymta förbi. Han såg också nöjd ut.
Tom Petty dog för drygt ett år sedan. Många av hans fans och medmusikanter blev chockade då han bara några dagar innan avslutat en lång turné. I efterhand visade sig att han hade haft massor av hälsoproblem med bland annat en bruten höft. Dödsorsaken visade sig vara en överdos av smärtstillande. För egen del hade jag bara förmånen att se honom spela en gång. Han var inte så ofta i Europa (spelade endast 4 ggr i Sverige) men turnerade desto flitigare i USA. Jag såg honom Globen i Stockholm 2012 och det är en av mina fem bästa konserter någonsin. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/a/BJb9y0/pettys-gubblunk-blir-helt-perfekt Den 28/9 2018 släpps nu en cd-box med massor av outgivet material. Det ser vi hardcore fans fram emot. Här en video för att lansera boxen:
Trots att det varit den varmaste och torraste sommaren i mannaminne så började det givetvis regna lagom till Way Out West 2018. Det står väl skrivet i bondpraktikan vid det här laget att andra helgen i augusti kommer det regna alldeles oavsett hur sommaren varit innan. På lördagskvällen fulllkomligt vräkte det ner i långa stunder. Detta la förstås lite sordi på den tidigare under festivalen så uppsluppna stämningen. Jag är trots det ganska nöjd med upplägget bortsett från en detalj som jag tycker fler borde reagerat på. Under i stort sett samtliga konserter var bilderna på skärmarna inte synkat med ljudet. När det var som värst var det uppemot en sekund efter. Man kan undra varför de inte lyckats få ordning på en sådan till synes enkel sak?
Jag tillhör numera den lite äldre publiken som på förhand mest gladdes åt Iggy Pop, Patti Smith och Thåström. Det skulle också visa sig att dessa var festivalens bästa konserter också men som alltid kunde jag alltid glädjas åt några nya upptäckter. I år var St. Vincent en sådan. Hon var bara hur cool som helst.
Däremot tyckte jag att Tangerine Dreams och Fleet Foxes var tråkiga, ibland kan man faktiskt se lite glad ut.
När det gäller Iggy Pop undrar jag om det inte var sista gången jag fick förmånen att se honom. Han har uppenbara svårigheter att gå och måste ha rejält ont i höften.
Däremot var hans jämnåriga kollega Patti Smith i fin form. Inte minst var hennes cover av Midnight Oils Beds are Burning fantastisk. Tyvärr filmade jag inte då men Summer Cannibals funkar den med.
Guns N´Roses på Ullevi var den totala kontrasten från Anna Ternheim. En publik på 64 289 personer och en gigantisk scenshow. Jag hade ganska stora förväntningar. Det är som alltid en upplevelse med folkfesterna på Ullevi. Det här var dessutom chansen att få se ett åtminstone delvis återförenat Guns med Axl, Slash och Duff. Tre levande legender som inte spelat tillsammans på årtionden, men riktigt så bra blev det inte. För det första var konserten på tok för lång (3 tim 20 min). Över 30 låtar och hela 9 covers och ärligt talat håller ingenting från den senaste skivan måttet. Nästan varje gång bandet och publiken tände till på allvar så drog de ner stämningen genom att spela något som inte fullt lika bra. Jag har faktiskt sällan varit med om något liknande. Upplägget var uselt. Om de istället valt att i ett svep spela Welcome to The Jungle, Nightrain, Paradise City, You Could Be Mine, Civil War, Live And Let Die skulle ju läktarna kollapsat.
Efter konserten fick en man på läktaren inte långt ifrån oss hjärtstillestånd. Det var minst sagt dramatiskt och jag vet ärligt talat inte om han överlevde. Sådant påverkar en och gjorde förstås att feststämningen kom av sig fullständigt.
Helgen avslutades med att jag träffade Duff på Bengans (!). Jag hann till och med byta några ord med honom. Det var en rätt skum upplevelse. Klockan tre en söndag eftermiddag förväntar man ju sig inte att träffa en världsstjärna. Han hade flera livvakter med sig och de vaktade över honom som en hök. Han och hans tjej (?) gick han runt och kikade på T-shirts, skivor och annat. Roligast var att se att han var nyfiken på sortimentet av Guns N´Roses prylar. Jag stod där och kikade på skivorna. Frågade honom om läget och han sa att han letade presenter. Jag sa att han kommit till rätt ställe och det höll han med om. Sedan hälsade han på mina barn. Han verkade sympatisk om än lite förvirrad. Hans livvakter informerade mig att han var där som privatperson och inte under några omständigheter ville vara med på bild. Jag hade i för sig inte hunnit fråga men de anade väl att det låg i farans riktning. ;)
Hemma i stan för att gå på några konserter. Först var jag och såg Anna Ternheim på Liseberg och sedan Guns n´Roses på Ullevi. Totala ytterligheter med andra ord. Anna Ternheim spelade själv på Taubescenen. Hon småpratade med publiken och spelade mest gamla låtar på gitarr och piano. Det var intimt och bra men nog saknade jag några medmusiker. Anna Ternheim blir ännu bättre när hon får spela med andra.
MC50 spelade på Liseberg i förra veckan. Det regnade större av konserten men vi som hade tagit oss dit hade rätt trevligt ändå. MC50 spelar låtar från det gamla bandet MC5 men kvar från orginaluppsättningen är bara sångaren och gitarristen Wayne Kramer. Istället består bandet av ett hopkok av musiker där den mest kända är Kim Thayil från Soundgarden. MC5 är kanske mest känt för att tillsammans med The Stooges vara det första punkrockbandet, redan 8-10 år innan Ramones debuterade. Deras största hit är utan tvekan Kick Out the Jams som de brände av redan som andra låt den här kvällen. Anledningen till att de numera kallar sig MC50 är det faktum att de albumdebuterade 1968 och alltså firar 50 år (fast egentligen är det bara Wayne Kramer som bör fira), genom att turnera i Europa under sommaren. Jag filmade litegrann under konserten. Här är min personliga favorit Looking at You:
Annars har jag lite svårt att smälta Sverige 1-2 förlust mot Tyskland även om de var bättre än oss. Vi får hoppas att vi vinner mot Mexiko nu på onsdag.
I tisdags var jag och såg Foo Fighters på Ullevi. Det var som vanligt en riktig folkfest! Jag minns för några år sedan när jag läste en dystopisk krönika att vi snart skulle ha sett den sista stora arenakonserten. Att Springsteen, Stones och U2 var de sista stora artisterna som skulle kunna locka så mycket folk. Det stämmer förstås inte för folket älskar dessa jättespelningar alldeles oavsett om det är Coldplay, Håkan Hellström eller som i det här fallet Foo Fighters som står för underhållningen. David Grohl hade förstås den senaste spelningen på arenan i färskt minne. Hans olycka då han ramlade av scenen efter en halv låt kom även att prägla även den här tillställningen. De inledde konserten med att låta en "look a like" ramla av på samma ställe, tillägnade låten My Hero till den läkare som tog hand om honom den kvällen och avslutade alltsammans med att ge honom sin gitarr. Konserten var minst lika bra som förra gången, om än inte lika minnesvärd. För egen del tycker jag att några av de senaste låtarna är lite väl jämntjocka, men det är väl som mick Jagger brukar säga "Nobody wants to hear your new record!" Stämningen när de spelade Best of you går däremot inte att ta miste på.
Ännu ett klassiskt Ullevi-ögonblick. Det blir inte mycket bättre än så. Jag filmade annars lite när David tog över trumpinnarna och lämnade över micken till Taylor Hawkins (bandets näst skönaste snubbe). Hawkins sjöng den gamla Queen/Bowie låten Under Pressure.
På nationaldagen kunde man välja på att gå till Trädgårdsföreningen och se en minifestival med bland annat Future Islands och The National eller gå till Liseberg och se Hollywood Vampires. Jag är svårt förtjust i The National men andra åtaganden gjorde det svårt att hinna med så det fick bli det senare alternativet. Ett hobbyband med Joe Perry (fr Aerosmith), Alice Cooper och Johnny Depp(!). Det låter kanske lite förvånande men de visade sig vara betydligt bättre än jag hade trott. De spelade flertalet gamla favoritlåtar med bland annat Motorhead, Bowie, AC/DC, The Who och så förstås några av Aerosmith och Alice Coopers egna låtar. Hur lät Johnny Depp då kanske ni undrar? Jo, han är förstås ingen sångare av rang men helt ok ändå och han verkade av allt att döma ha roligt. Att de sedan blev totalsågade i GP får väl ses som en fjäder i Alice Coopers hatt. Recensenten har inte fattat att det är underhållning och inte blodigt allvar även om det är frågan om gamla vampyrer.
Den gångna veckan har handlat mycket om musikern Aviciis bortgång. Jag skriver musiker för även om han enbart gjorde musik på sin dator råder det inget tvivel om att han var ordentligt begåvad. Detta visar inte minst dokumentärfilmen True Stories som finns att beskåda på SVT play. Jag kan inte låta bli att se likheterna med nära anhörig som också gick bort alldeles för tidigt livet för nu snart 9 år sedan. Han var också väldigt duktig på datorer men mindre bra på att hantera livet. https://www.svtplay.se/video/17478602/avicii-true-stories
Annars har ju Svenska Akademien varit i fokus. I dagarna fick vi reda på att den sk kulturprofilen Jean-Claude Arnault också tafsat på kronprinssessan Victoria. Han gör ingen skillnad på adel, präster, borgare eller bönder i den bemärkelsen. De är alla hett villebråd men Horace Engdal har i en ny intervju i P1 varken hört eller sett något och förresten uppskattar många kvinnor den typen av vivörliv(!). För att inte tala om när han frågan om han ångrat något. Nja, bara en sak och det var att han inte i stoppade utredningen om kulturprofilen i tid. Alltså inte att han under så många år umgåtts med en person som visat sig vara en riktig skitstövel. Nej, självklart inte för han är ju inte mycket bättre själv. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1061458?programid=4058
Återigen får man en ping i mobilen om att en rocklegend gått i graven. Den här gången var det vår "egen svenska rockfarfar" Jerry Williams. Jag trodde att han var en sådan där krutgubbe som skulle bli minst 90 år. Han tränade boxning och överarmarna var inte att leka med, men vad hjälper det när man fajtas mot liemannen? Han vinner ju alltid i sista ronden. Jerry Williams var på många sätt från en svunnen tid. Han kom från arbetarklassen, snackade stockholmsslang, röstade på vänstern och snusade ettan. Jag fick aldrig förmånen att se honom uppträda och nu när det är kört kan man undra varför? Men han tillhörde som sagt en annan generation och gjorde mest krogshower på senare år. Det är inget format som lockat mig något vidare men Jerka lär ha varit en riktig underhållare. En artist som gav allt på scen. Jag har lyssnat en hel del på vad som skulle bli hans sista skiva, Ghost Rider. Den producerades av Ian Persson från Soundtrack of our lives. Där tolkade han låtar av Stooges och Suicide och gjorde en duett med Anna Ternheim. Alltsammans låter förträffligt och det det gläder åtminstone mig att han fick sluta på topp.
En annan som lyckligtvis inte är död ännu är Bob Dylan. I början av mars släpptes The Avener en remix av hans gamla låt Masters of War. Jag är svårt förtjust i The Avener och även den här gången funkar det riktigt bra eller vad tycker ni?
Februari är den grymmaste som Thåström sjunger i Långsamt genom stan. Perioden januari till mars blir allt för varje år. Nu fyller förstås två av mina barn år i den vevan,så det är väl inget man vill tjata allt för mycket om här hemma, men mörkret, regnet och kylan är förbannat enformigt. Till råga på allt brukar det sluta med att man blir rejält sjuk. Just nu har jag haft feber och hosta i ett par dagar men det hade lika gärna kunnat vara vinterkräksjukan eller något annat jävelskap.
När man är sjuk kan man i alla fall titta mycket på tv. Det går bra i OS kan jag konstatera; två guld och ett silver redan. Sedan tittar jag på antikrundan. Jag hade visst missat att säsongen satt igång igen... I kvällens avsnitt av Veckans brott dyker så plötsligt Stefan Löfven upp. Det är hårdare tag som gäller i år. Det är valår och helt plötsligt har alla politiker insett att vi har en massa ungdomar i föroten som ställer till med elände. Lösningen? Bura in dem! Gärna redan innan de blivit straffmyndiga. Statsministern pratar om att döma 18 åringar hårdare men kanske också lagföra sådan som bara är 13-15 år. Det är svårt att inte hålla med när man ser vad de ställer till med. Dessutom ska poliserna blir många fler - tusentals fler. Samtidigt läser jag att skolorna i Östra Göteborg ska skära ner 10 miljoner på de som behöver det som mest. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=6868712
Speciallärare och stödpersonal är dyra grejer. Det är en konstig ekvation men det är kanske den typen av samhälle vi vill ha, där de strarkaste med rätt föräldrar klarar skolgången. Resten går under och hamnar i kriminalitet, men med massor av poliser och strängare straff så slipper vi åtminstone se dem på våra gator och torg. Ja, det är naturligtvis inte så enkelt. Det finns såklart ingen garanti för att någon som får mycket resurser i skolan kommer klara sig. Men samtidigt är det konstigt att någon blir förvånad när allt går åt h-e när vi monterar ner välfärden i våra förorter. Politikerna vill ju lägga ner Kortedala bibliotek också. Nu insåg de väl idiotiska att göra detta ett valår när den folkliga opionen mot förslaget var så stark, men det kommer väl igen nästa år. Ja ja, jag löser knappast den frågan här.
Jag lyssnar mycket på First Aid Kits nya skiva. Den sägs vara mörkare och dystrare än förut eftersom Klara Söderbergs (den ena av systrarna) förhållande tagit slut. Jag vet inte om jag tycker det märks så tydligt men jag har å andra sidan inte övaranalyserat texterna. Jag tycker det låter som vanligt och är rätt nöjd med det. Vad som däremot är en stor skillnad är att Johanna numera spelar bas istället för piano/klaviatur. Det gör att hon kan stå där framme med sin syster på ett annat sätt. Det gör stor skillnad för deras framträdanden. Här nedan uppträder de i Ellen DeGeneres program. Hon är som de flesta känner till öppet homosexuell och väldigt kritisk till Donald Trump. Det har även systrarna Söderberg varit men på sistone har de fått rådet att sluta med detta. Orsaken? Många av deras lyssnare i USA röstade på Trump. Detta och mer därtill berättar de i Jan Gradvalls utmärkta intervju. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/984877?programid=4887
Årets första inlägg får bli en video. En video om valuta känns ju passande nu när alla pratar bitcoin. Kul att gitarristen har en Rickenbacker förresten. Tom Pettys och Lemmys favoritmärke! Fast Lemmy hade ju en bas förstås.
