Det är såklart lite märkligt att komma med ett dylikt påstående. Jag har knappast hört och sett allt i år. Men jag har ändå hunnit med en hel del.
- Thåström i februari
- The Dead South i mars
- Anna Ternheim i april
- The The juni
- Sophie Zelmani i juni
- AC/DC i juli
- Way Out West (med Mavis Staples, Iggy Pop, Queens of Stone Age, Kite) i augusti
- Thåström i augusti
- Bob Dylan i oktober
- The Vandoliers och Skinny Lister i november
- Slowgold i november
- Franska Trion i december
Jag önskar det var Bob Dylan som var bäst. Att han vid 84 års ålder plötsligt överraskat oss alla med en nyfunnen energi och vitalitet men det är tyvärr inte sanningen. Han är rejält trött och envisas fortfarande med att mest spela låter från "Rough and Rowdy Ways". Kort sagt han gör som han alltid gjort - sin egen grej! Men han borde kanske lyssna mer på Mick Jagger "Nobody wants to hear your new record!" 😉 Inte heller var AC/DC så bra som de en gång varit även om Brian Johnson och Angus fortfarande rockar och bjuder på en enastående show. Way Out West då? Nja, i stort sett bara intressanta band en dag för oss som gillar gitarrer. Bäst den dagen? Kite såklart, med Janne Schaffer på scen för en stund.
Men bästa konserten för mig i år var Thåström på Liseberg i augusti. Under våren och sommaren hade han finslipat formen och lyckats få till den perfekta blandningen av gammalt och nytt. Ebba Grön, Imperiet och Thåströms egna låtar i närmast perfekta versioner med bland annat Christian Kjellvander på gitarr. Hatten av för mr T!
