Måndagslåten

Way Out West firade 10 år

Jag har inte orkat blogga under sommaren. Det har varit för mycket annat men nu är jag tillbaka. Missade att skriva några rader om den sista Springsteenspelningen i slutet av juli och nu känns det verkligen som gårdagens nyheter, men det var roligt att få se honom framföra hela The River-skivan precis som utlovat. Men för första gången någonsin kände jag att både han och bandet blivit äldre. Jag misstänker att det dröjer ett tag innan de ger sig ut på en ny världsturné.
Årets Way Out West var den tionde i ordningen. Jag har besökt sju av dessa och imponeras stundtals av hur mycket bättre festivalen blivit. I år kunde man exempelvis för första gången använda sin mobil på området och maten har ju blivit riktigt god. Däremot får man fortfarande acceptera att ölen är hutlöst dyr, att förvånansvärt många artister ställer in konserter med kort varsel och att festivalområdet fullkomligt kryllar av företag som vill göra reklam för allt mellan himmel och jord. I år saknade jag (liksom förra året) en riktigt stor artist som tilltalade folk från alla åldrar men det är svårt att säga vem det skulle varit. Det finns inte så många kvar som fortfarande turnerar och inte redan varit där, men till nästa år kanske de kan boka Bob Dylan eller Depeche Mode?
För min del såg jag innan festivalen framförallt fram emot Morrissey, PJ Harvey och The Kills. The Kills ställde dessvärre in och Morrissey var ärligt talat inget vidare. Ibland undrar jag hur hans önskevärld skulle se ut. En värld där ingen röstar, ingen tittar på nyheter eller äter kött, där det inte finns några poliser, där alla snattar och och alla går runt och känner sig bedrövade över sakernas tillstånd. Nej, jag har nog inte fattat grejen. Men PJ Harvey och hennes åttamannaband var fantastiskt! Tyvärr hade det regnat i 12 timmar så hon fick inte den stora publik hon förtjänade. Alla var vid det laget både blöta, kalla och trötta.
Annars var det gott om "nya" artister som föll mig i smaken. Anderson-Pak, Deportees, Tallest Man on Earth, James Bay och Chvrches kommer jag att lyssna mer på framöver. Massive Attack var stora som attan på 1990-talet och det märktes att publiken var lite äldre men på scenen var det fullt ös. Inte minst när Young Fathers gjorde dem sällskap. Jag laddade upp en video med dem här:

James Bay

De dök upp till sist men lät väl inte riktigt som i början på 00-talet

Eagles of Death Metal

Massive Attack & Young Fathers

Massive Attack

Det var blött och riktigt lerigt - återstår att se hur långt tid det tar innan parken är återställd

Men den nya fontänen på Avenyn fungerade bra som skotvätt...

Springsteen gjorde ingen besviken i år heller

Det finns en skämtbild av Jan Stenmark från en konsert med Bruce Springsteen. Jag minns inte texten exakt men det är något i stil med att "aldrig har jag känt mig så ensam". Det är förstås svårt att vara på en Springsteenkonsert och inte fatta grejen. Jag hade nog känt mig likadan om jag sett melodifestivalen. Det påminner inte så lite om ett väckelsemöte. För egen del har jag gillat Springsteen sedan jag först hörde Born in the USA på radion vid 6-7 års ålder. Sedan har det bara fortsatt även om jag inte lyssnat oavbrutet på honom i mer än 30 års tid. Det finns trots allt mycket annan bra musik också.
Det har blivit dags att summera ännu en Springsteenkonsert. Jag börjar få svårt att hålla reda på dem nuförtiden. Det stod i GT att det här var Springsteens tionde spelning  på Ullevi. Jag har inte varit på dem alla men i gengäld har jag sett honom i Scandinavium, i Globen och på Stockholm Stadium också. Men han är som bäst på Ullevi. Det har såklart med publiken att göra. Arenan är inte optimal för konserter egentligen. Det är svårt att få till ljudet och den känns den ganska ålderstigen, men publiken kan sjunga och dansa med som på få andra ställen. Det är riktigt mäktigt när mer än 60 tusen människor sjunger med samtidigt.
Gårdagens spelning var lite ojämn till en början. Lite spretigt låtval med låtar som Candy´s room, Lucky Town och Jole Blon. Men de två senare var önskemål från publiken. Jag hade precis som många andra fans tyckt det varit roligt om han följt sin ursprungsidé och framfört hela The River-skivan, men kan förstå att det blev tjatigt i längden. Nu slutade det hela mer som ännu en Greatest Hits kavalkad. Men ingen kan väl vara missnöjd när han kör Born to run, Jungeland, Tenth Avenue Freezeout, Badlands, Born to run, Born in the USA och Dancing in the dark? Kvällens absoluta höjdpunkt var emellertid Because the night. Det är sådant som får en att längta till nästa spelning.
Jake Clemons har verkligen axlat Clarence Clemons mantel vid det här laget men det är uppenbart att Springsteen saknar The Big Man. Precis som jag sett förut hade de en särskild hyllning till honom och Danny Federici i en av låtarna. Bandet är emellertid lika tajt som vanligt och det beror i mitt tycke framförallt på trummisen Max Weinberg och pianisten Roy Bittan. De är bandets hjärta och lungor, även om jag gillar Lofgren, Little Steven och alla de andra med.
Jag filmade förresten en stund:

Muhammad Ali Tribute

Den här bloggen börjar likna familjesidorna med en massa hyllningar till döda personer, men det är inget att göra åt när de envisas med att dö som flugor. Och inte bara kändisar för den delen, min svärfar dog i maj och i veckan dog min kollegas mamma. Det gäller att ta vara på livet helt enkelt. I veckan har jag kollat dokumentärer om Muhammed Ali och Lemmy. Fascinerande människor på olika sätt. Gemensamt för dem båda var att de inte brydde sig ett skvatt om att säga rätt saker eller vara till lags.
MP verkar däremot vara väldigt mycket för att vara till lags. Med tio nya reaktorer tror jag de skrämde iväg sina sista väljare.

Lemmy dokumentär

Wadling också död

Nej, det blev inget Så mycket bättre för Wadling. Han fixade inte sommarvärmen misstänker jag. R.I.P.