Tusen bitar om Björn Afzelius

Jag såg den aldrig på bio men väl på tv i helgen. Filmen "Tusen bitar" om Björn Afzelius alltså. Jag gillade den mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför han är så förhållandevis bortglömd? Om man exempelvis jämför med Cornelis Vreeswijk, Totta Näslund eller till och med Ted Gärdestad så tror jag betydligt fler unga känner till dem idag. Kanske beror det på att inga musikjournalister erkänt hans storhet? Filmen illustrerar detta väl man aldrig får någon förklaring. Afzelius nämns aldrig som en av Sveriges riktigt stora musiker från andra halvan av 1900-talet. Eller som han själv säger i filmen. Det är bara i samband med Hoola Bandola Band jag fått höra att jag gjort något bra. 
Göran Skytte är kritisk till att Marianne Lindberg de Geer får så mycket utrymme i filmen. Skytte om Tusen Bitar Jag misstänker att hans egna politiska åsikter idag avviker alltför mycket från hennes för att han ska lyssna på vad hon säger. Det är knappast så att hon svartmålar honom. Hon berättar bara att han hade förtvivlat svårt att vara trogen och att de hade ett ett ganska komplicerat förhållande som varade av och till under flera decennier. Men om ska vara riktigt ärlig hade nog Björn Afzelius haft svårt att tänka sig en sådan här film alls. Filmens återkommande tema är att han valde att inte lämna ut sina innersta tankar till någon. Bortsett från i sina låttexter då. Mest gripande var texten i låten Exil som handlade om hans sitt minst sagt komplicerade förhållande till sin mamma som senare skulle ta sitt liv. En grym låt på mer än ett sätt!

Mamma, läraren slår mej blodig;
Jag vet inte vad jag gjort!
Dom andra tycker att jag är modig,
Men han säger jag är ett hot.
Mamma, läraren har blitt galen;
Han säjer jag är ett spån!
Jag är klokast i hela salen,
Du måste hjälpa mej härifrån!

Jag går i exil!

Mamma, tro inte på polisen;
Det var inte jag som stal!
Mamma, hör inte på den grisen,
Han sparkar ditt eget barn!

Mamma, säg inte nåt till pappa;
Du vet att han ger mej stryk!
Om du säjer nåt skall jag schappa,
Om du säjer nåt skall jag fly!

Jag går i exil! Jag går i exil!

Mamma, säg att jag är din älskling.
Mamma, säg att jag är ditt barn.
Mamma, säg att jag gör dej lycklig.
Mamma, säg att jag gör dej glad.

Varför känner jag ingen kärlek?
Varför känner jag bara hat?
Varför ger du mej ingen närhet?
Varför ger du mej bara mat?
Jag går i exil!

Mamma, bli inte så besviken;
Jag lovar att vara snäll!
Mamma, jag hatar dej när du skriker;
Jag stannar hos dej i kväll!

Mamma, gå inte in i döden,
Du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

En annan sak man inte kan låta bli att lägga märke till i filmen var att Afzelius rökte som en borstbindare. Han hade alltid en cigarett i munnen och det låg alltid ett paket röda Marlboro på bordet. Det är knappast osannolikt att detta bidrog till hans cancer och förkortade hans liv avsevärt. Ändå är jag så förvrängd av populärkulturens "förkärlek för cigaretten" att jag tycker han såg väldigt cool ut. Visst är det märkligt?

Jag såg förresten Afzelius tillsammans med Wiehe på Folkets park i Hunnebostrand på 1980-talet (kan ha varit 1986). Jag minns inte speciellt mycket av konserten förutom att det var väldigt mycket folk och att det pratades mycket om att de varit osams och alla var så glada att de nu var vänner igen. Nu vet jag inte om det verkligen var sant eller bara något man trodde vid den här tiden. Filmen belyste att de hade ett komplicerat förhållande men att det skulle funnits en långvarig konflikt nämndes inte. Samtidigt var det kanske inget Mikael Wiehe ville prata om 2014.