Way Out West 2017

Jag tänkte skriva några rader om årets festival som enligt uppgifter i media var den mest välbesökta någonsin. Detta trots att jag till en början inte tyckte årets bokningar var så fantastiska, men så här i efterhand får jag kapitulera och inse att det bara är jag som inte längre har tillräcklig koll. Frank Ocean, The XX och Lana Del Rey är världsstjärnor idag. De har alla sålt åtskilliga miljoner skivor och Del Reys låt Summertime Sadness har som exempel spelats 237 miljoner ggr på Spotify. Ska jag utse några konsertfavoriter får det bli Ryan Adams, The XX, Band of Horses och Lana Del Rey. The XX bjöd defintivt på den snyggaste showen. Jag filmade Del Rey litegrann och den sekvensen har redan setts av fler än någon av mina andra filmer på Youtube. Vädermässigt var festivalen riktigt bra under både torsdagen och fredagen, men på lördagen regnade det större delen av dagen. Traditionsenligt får man väl ändå säga för det har ju en tendens att regna den här helgen av någon anledning.
Jag såg två filmer också. Filmerna var den utmärkta I Called Him Morgan och den nyligen guldpalmsbelönade The Square. The Square var i mitt tycke inte alls lika bra som Ruben Östlings förra film The Tourist, men den innehåller förstås några riktigt spektakulära scener. I Called Him Morgan, av den svenska regissören Kasper Collin, var oerhört välgjord och berättade den sanna historien om jazzmusikern Lee Morgan och hans fru Helen. Lee Morgan brottades med ett omfattande narkotikamissbruk men räddades ur rännstenen av Helen. Dessvärre skulle det också bli Helen som avslutade hans liv i förtid genom att skjuta honom på en nattklubb i New York. Filmen hade inte så få likheter med Searching For Sugar Man. Efter filmen berättade Kasper Collin att det kanske inte var alldeles konstigt eftersom han delvis arbetat med samma team som hjälpt till att göra denna film på SVT.

Ryan Adams

The XX

Band of Horses

Lana Del Rey

Henrik Berggren förgyllde Liseberg

Jag vet inte hur många intervjuer med Henrik Berggren jag läst sedan han släppte sin soloskiva. Helt plötsligt var han överallt och fick berätta om åren med Broder Daniel, sin frånvaro och sjukdom. Jag hade aldrig hört talas om att det fanns något som hette kroniskt trötthetssyndrom men det verkar hemskt. Problemet med en sjukdom av det slaget är förstås att den tenderar att ta över hela ens liv. Man blir ett med sjukdomen och det är till slut svårt att se vad som är sjukdom och vad som är ens personlighet. Anledningen till alla dessa intervjuer var förstås att Henrik Berggren var aktuell med en ny skiva. En skiva som jag till en början var lite skeptisk till. Det är sällan något blir bra när man jobbat med det i flera år. Det finns gott om exempel på sådana i musikhistorien, se bara på

Chinese Democracy. Första singeln från Wolf´s Heart lät ok men var inte fantastisk, men när sedan skivan kom fick jag snart kapitulera. Den visade sig vara riktigt bra och de nya låtarna håller måttet även för att spelas live. Wild Child kan till och med vara bland det bästa han skrivit. Ändå blev det såklart störst jubel han spelade sina gamla BD låtar. För även om deras gamla trummis, Håkan Hellström kan fylla Ullevi två kvällar i rad är få av hans fans lika hängivna som de som älskade BD. De skaffade stjärnor att sätta under ögat, målade sig med kajal och tatuerade BD loggan på armen. De har längtat efter hans comeback och jag kan förstå dem.

En av de främsta orsakerna till att Henrik Berggren låter så bra 2017 är såklart bandet som bland annat består av Theodor Jensen, från Broder Daniel och Mattias Börjed (The Soundtrack of our lives) på gitarr och Joel Alme. De är grymma musiker som verkar gilla att spela tillsammans. Inte minst när Shoreline fick igång publiken på allvar. Berggren själv verkade för övrigt piggare mot slutet av konserten. Publikens respons gav honom nog extra energi.

Sörjer Nyqvist

Jag blev minst sagt förvånad och ledsen över att Michael Nyqvist gått bort. Han var en riktigt duktig skådis. Personligen minns jag honom bäst för tre roller; som bonden Benny i Grabben i graven bredvid, som den alkoholiserade pappan i Tillsammans och som Mikael Blomqvist i Millenium-filmerna. Men han gjorde förstås massor av andra roller också. På senare tid hade ju han dessutom fått ett internationellt genombrott. Det var honom väl unt. Han hade ett brett register. Kunde spela både hjälte, skurk och allt där emellan.
Som det står på armbanden - Fuck cancer!

Musikhistoria på stadsmuseet

Jag besökte Göteborgs stadsmuseum i förrgår. De har två musikhistoriskt intressanta utställningar just nu. Den ena har pågått ett tag och behandlar Göteborgs musikliv under de senaste 50 åren. För egen del var det extra roligt att återse gamla favoriter som Fidget, Broder Daniel och Silverbullit. För att inte tala om Soundtrack of our lives, men att det var 5 år sedan de la av har jag svårt att förlika mig med. Det känns som igår. 

Den andra musikutställningen är ett hopkok av Freddie Wadlings gamla ägodelar. Eller rättare sagt hans garageprylar. Boningshuset brann ju upp något år innan hans död. Freddie var en samlare av rang. Det var fullt av grejer från golv till tak i det där huset. Kvar var bara smala gångar för att kunna gå mellan rummen. Utställningen innehåller emellertid ingenting från de senaste tjugo åren av hans liv, för det brann ju upp, ändå får man en bra bild av hans liv och leverne. Freddie hann med mycket. Förutom droger så konsumerade han också enorma mängder musik, film, litteratur och serier mm. Han hade svårt för att sitta sysslolös utan ägnade resten av tiden åt att skapa texter, skisser och ritningar. Alltsammans finns nu kvar som en unik samling arkiv över hans konstnärsskap. Väl värt ett besök!

Chris Cornell död!

När grungen var som störst i början av 1990-talet var Soundgarden ett av de största banden. Tillsammans med Pearl Jam och Nirvana spelades de oavbrutet på MTV. Allra helst singlarna från Superunknown (1994), Black Hole Sun och Spoonman. Jag lyssnade jämt på den skivan under de här åren men även på efterföljaren Down on the Upside (1996). Sedan kom inget mer och de föll delvis i glömska. Bandet splittrades i slutet av 1990-talet men Chris Cornell fortsatte att göra skivor både som soloartist och med Audioslave (med medlemmar från Rage Against the Machine). Jag gillade det mesta. Han hade en hög lägstanivå och en mycket speciell sångröst. En röst som även tilltalade många renodlade hårdrockfans som annars mest lyssnade på tyngre musik. Jag följde honom på Instagram och han verkade fått ordning på sitt liv. Trots tidigare problem med droger levde han ett till synes betydligt lugnare familjeliv idag. Nu påstås det att han tog sitt liv. Det gör mig ledsen och bedrövad.