Julmys med Viagra Boys på Pustervik

Jag såg Viagra Boys på Pustervik den 7/12. De var mycket bra men konserten började på tok för sent för en fredagstrött trebarns farsa. Bandet gick på tio över elva. De rivstartade med Research Chemicals och det tog inte många minuter innan sånagren Sebastian Murphy sliter av sig tröjan. Han är allt annat än vältränad men det skiter han högaktningsfullt i. Han är befriande ointresserad av allt sådant ytligt. Tyvärr tycker jag att han har lite för många likheter med exempelvis Shane MacGowan eller Pete Doherty. Karismatiska sångare som konsumerat på tok för mycket droger och med tiden förvandlats till skuggor av sitt forna jag. Jag vet att jag låter som en söndagsskolefröken men ett alltför destruktivt leverne tenderar kan snabbt sabba karriären och han inte ser upp. Idag är han genialisk men imorgon skakar vi på huvudet när han inte kommer ihåg texterna och inte kan stå på benen längre. Jag hoppas verkligen inte det blir så. Förutom Murphy är de starka låtarna det bästa med Viagra Boys. De har förmågan att skriva både ballader och riktiga röjarlåtar. Min personliga favorit är Just Like You men även Sports och Down in the Basement är sköna. Framförallt gillar jag saxofonen som gör deras sound till något utöver det vanliga. Påminner inte så lite om hur The Stooges lät i början på 1970-talet. Nu är de i USA och turnerar och jag tror verkligen att de kommer uppskattas på andra sidan Atlanten.

https://www.dn.se/kultur-noje/viagra-boys-samhallet-ar-bullshit-och-allt-ar-meningslost/

Phosphoroscent gjorde ingen besviken på Pustervik

Vissa konserter lämnar man nästan dansandes för att de är så bra. Phosphoroscent på Pustervik var en sådan. Jag har inte riktigt fattat om de är ett band eller bara en artist, men alldeles oavsett är bandet väldigt samspelta den här kvällen. Sättningen med dubbla trusmlagare och organisten skapar ett mäktigt sound. Organisten till vänster på scen är verkligen helgalen men på ett härligt sätt. Det enda man kan sakna är att de spelar lite för kort. Bara en timme och tjugo minuter, men det är en tisdagskväll och vi är många som ska till jobbet dagen efter så det är väl ok. Nya skivan C’est la vie kom för bara två veckor sedan och är väl så bra som föregångaren Muchacho. Inte minst gillar jag C’est la vie no. 2 och New Birth in New England, den senare inleder kvällens konsert. En konsert som både bjuder på lågmälda partier med bara Matthew Houck på sång och gitarr och stunder med fullt ös som i Around the Bend. Bäst blir det på slutet när de spelar deras största hit Song for Zula och sedan avslutar med Ride On/Right On. I publiken ser jag Nicke Ström från Nationalteatern, Nynningen mm skymta förbi. Han såg också nöjd ut.

Nytt från Phosphorescent

Phosphorescent har precis släppt sin nya skiva och kommer till Göteborg och Pustervik nästa vecka. Jag tror det blir bra.

Ny box från Tom Petty

Tom Petty dog för drygt ett år sedan. Många av hans fans och medmusikanter blev chockade då han bara några dagar innan avslutat en lång turné. I efterhand visade sig att han hade haft massor av hälsoproblem med bland annat en bruten höft. Dödsorsaken visade sig vara en överdos av smärtstillande. För egen del hade jag bara förmånen att se honom spela en gång. Han var inte så ofta i Europa (spelade endast 4 ggr i Sverige) men turnerade desto flitigare i USA. Jag såg honom Globen i Stockholm 2012 och det är en av mina fem bästa konserter någonsin. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/a/BJb9y0/pettys-gubblunk-blir-helt-perfekt Den 28/9 2018 släpps nu en cd-box med massor av outgivet material. Det ser vi hardcore fans fram emot. Här en video för att lansera boxen:

Varför var inte ljudet synkat på WOW 2018?

Trots att det varit den varmaste och torraste sommaren i mannaminne så började det givetvis regna lagom till Way Out West 2018. Det står väl skrivet i bondpraktikan vid det här laget att andra helgen i augusti kommer det regna alldeles oavsett hur sommaren varit innan. På lördagskvällen fulllkomligt vräkte det ner i långa stunder. Detta la förstås lite sordi på den tidigare under festivalen så uppsluppna stämningen. Jag är trots det ganska nöjd med upplägget bortsett från en detalj som jag tycker fler borde reagerat på. Under i stort sett samtliga konserter var bilderna på skärmarna inte synkat med ljudet. När det var som värst var det uppemot en sekund efter. Man kan undra varför de inte lyckats få ordning på en sådan till synes enkel sak?
Jag tillhör numera den lite äldre publiken som på förhand mest gladdes åt Iggy Pop, Patti Smith och Thåström. Det skulle också visa sig att dessa var festivalens bästa konserter också men som alltid kunde jag alltid glädjas åt några nya upptäckter. I år var  St. Vincent en sådan. Hon var bara hur cool som helst.

Däremot tyckte jag att Tangerine Dreams och Fleet Foxes var tråkiga, ibland kan man faktiskt se lite glad ut.
När det gäller Iggy Pop undrar jag om det inte var sista gången jag fick förmånen att se honom. Han har uppenbara svårigheter att gå och måste ha rejält ont i höften.

Däremot var hans jämnåriga kollega Patti Smith i fin form. Inte minst var hennes cover av Midnight Oils Beds are Burning fantastisk. Tyvärr filmade jag inte då men Summer Cannibals funkar den med.