Who Killed KLF?

Efter snart två år är det snart slut med de flesta av restriktionerna. Helt underbart! Förra veckan var det Filmfestival här i Gbg men visningarna var minst sagt glesa och det var ingen vidare festivalstämning. En positiv effekt är ändå införandet av digitala festivalpass. Perfekt för oss med barn som kanske inte alltid kan smita iväg och gå på bio. I lördags kollade jag exempelvis på dokumentären Who Killed KLF? Gruppen var oerhört populär i början av 1990-talet och hade flera stora världshits för att sedan helt försvinna. Det visade sig vara en mycket märklig historia. KLF bestod av två snubbar (Bill Drummond och Jim Cauty) i 30-års åldern som knappast hade något intresse av att bli popstjärnor eller tjäna pengar. Frågan är vad som var deras drivkraft egentligen? Filmen ger knappast några direkta svar och själva är de intresserade av att svara på några frågor men de var helt klart annorlunda. De hade ingen agent, inget skivbolag men lyckades ändå slå igenom på bred front. Deras skruvade och påkostade videos med pansarvagnar och vikingabåtar bidrog förstås till succén. MTV:s betydelse var enorm vid den här tiden. Musiken var en blandning av eurodisco och hiphop med wailande sång, distade gitarrer och tung bas. Knappast min typ av musik men samtidigt hördes deras låtar överallt när jag var 12-14 år. Det sätter förstås sina nostalgiska spår. Hur som helst, efter några enormt framgångsrika år vann de år 1992 en Grammy för bästa brittiska band. Men när duon skulle uppträda på galan släpade de dit ett dödsmetallband som manglade på i fem minuter, alltsammans avslutades med att Bill Drummond sköt av en salva lösa skott mot publiken med en k-pist. Kort därefter deklarerades att gruppen upphört och ingen mer musik skulle produceras och att alla skivor skulle förstöras. Ingen trodde kanske att det var sant men det visade sig stämma. Grammy-statyetten grävdes ner vid Stonehenge mitt i natten (!). Sedan kontaktade de en journalist som de tog med till en ö, där eldade upp alla pengar (ca 1 miljon pund i kontanter) de tjänat i en öppen spis i ett övergivet hus. Journalisten skrev en artikel om saken men den fick ingen större spridning. De flesta trodde nog att alltsammans var påhittat men de hade filmat det hela också. Snart hölls det filmvisningar över hela Storbritannien där de visade filmen och sedan höll öppna debatter. Duon menade att de aldrig varit intresserade av pengar men att allt i musikbranschen går ut på just detta. De allra flesta som gick på visningarna var öppet kritiska och såg deras agerande som både provocerande och korkat. Om de nu inte ville ha sina pengar, varför kunde de inte bara ge bort dem till välgörenhet eller hjälpa fattiga? Detta skulle också bli deras stora eftermäle. KLF; gruppen som brände upp sina pengar utan att kunna förklara till vilken nytta... 

Johan Airijoki - Bäst just nu? 

Woodstock och Hultsfred 1999

Jag kollade på dokumentären Woodstock 1999 i veckan. Den har funnits ute ett tag men nu ligger den också på HBO Max. Trettio år efter den första Woodstockfestivalen 1969 så beslutar sig några entreprenörer för att arrangera en ny stor musikfestival på en gammal flyghangar inte långt från den ursprungliga platsen. Betongen, asfalten och värmen skapar en ogästvänlig inramning. Maten och drycken är svindyr, det finns för få toaletter, duschar och vakter. Till råga på allt så bokar de artister såsom Metallica, Megadeth, Rage Against the Machine, Korn, Kid Rock, Creed och Limp Bizkit som lockar dit en publik som till största delen består av vita unga arga killar i 20-års åldern. Dokumentären är dock vinklad, för det fanns faktiskt rätt gott om andra artister också såsom Willie Nelson, Ice Cube, James Brown, The Roots, Jamiroquai, The Chemical Brothers. Däremot var utbudet av kvinnliga artister tämligen skralt, enbart tre uppträdde; Sheryl Crow, Alanis Morisette och Jewel. 

Festivalen urartade; det blev kravaller, bråk, misshandel och allmän misär. Men det kanske värsta var mängden kvinnor blev våldtagna eller ofredade. När jag tittar på dokumentären kan jag inte låta bli att fundera över om det inte är detta som är Donald Trumps kärnväljare? Eller som en kille säger i filmen "There are a lot of stupid humans around here!" Gruppen Limp Bizkit får en hel del skit. De anklagas för att ha uppviglat massorna till att begå dumheter. Visst kan man tycka det är att gå väl långt. Var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men för att återigen göra en koppling till Trump så påminner det hela inte så lite om när han stod och hetsade massorna att inta Capitolium. Jag såg det direktsända talet och sa direkt till min fru att det här kan gå illa. Limp Bizkit träffade jag backstage på Hultsfredsfestivalen 2001 och större idioter får man leta efter. 

Förresten var jag själv på festival 1999, fast i nyss nämnda Hultsfred då. Det hände tråkiga saker även där. Mitt under Holes konsert klämdes en ung flicka till döds. Sångerskan Courtney Love stod och hetsade alla tjejer att komma upp på scen, det orsakade enorma vågrörelser i publikhavet. De tjejer som kom upp på scenen tvingade Love så småningom att ta av sig på överkroppen och visa brösten. Själv gick jag därifrån, inte bara för at det var obehagligt, utan också för att Love sjöng som en kråka. Kolla in videon nedan och spela fram till ca 2.11 så ser ni början på eländet. På samma festival spelade även Marilyn Manson. Jag minns att han pekade ut en kille i publiken som hade vit skjorta och uppmanade alla att döda honom för han var ondskan personifierad. Kanske det säger något om tidsandan? 

Läser att Pugh Rogerfeldt fått en obotlig och dödlig nervsjukdom. Jättesorgligt tycker jag. Såg honom på Liseberg 2019 och då var han i fin form. God jul till er alla!

Nygammalt med Stones, Beatles och Petty

Det har varit många bra återutgivningar på sistone. George Harrisons "All Things Must Pass", The Beatles "Let It Be" (50 år), Rolling Stones "Tattoo You" (40 år) och så Black Keys "El Camino" som firar 10 år. Det är inte svårt att begripa att hur skivbolagen resonerar. De flesta som fortfarande köper fysiska skivor är förstås inte purunga och dessa återutgivningar tilltalar förstås dem. Det är bara att fixa till ljudet lite, lägga på några outgivna låtar och förpacka det hela i snygg låda och ge ut det på nytt. Men jag gillar att skivorna och låtarna får en andra chans och på Tattoo You finns det verkligen några nya låtar som är värda att lyssna in sig på. 

När det gäller Let It Be så ser jag mycket fram emot Peter Jacksons dokumentär Get Back som sannerligen verkar ge ett nytt ljus till inspelningarna. Var gruppen inte alls så osams där på slutet som vi alla fått uppfattningen om? 

Förra helgen var jag på Bio Roy och såg dokumentären Somewhere You Feel Free om hur Tom Pettys skiva Wildflowers spelades in. Klart sevärd för alla som gillar honom. Filmen har premiär på Youtube den 11/11, se länk nedan. Rick Rubin, Mike Campbell och Benmont Tench sitter i trädgården och småpratar varvat med klipp och intervjuer från inspelningarna. Jag hade inte stenkoll på alla detaljer men visste förstås en del. Från början var tanken att det skulle vara en renodlad soloskiva med diverse studiomusiker, men med tiden kom såväl Mike Campbell som Benmont Tench och Howie Epstein från The Heartbreakers att medverka på inspelningarna. Kvar var bara trummisen Stan Lynch, men efter att han uttalat sig kritiskt om låtarna blev han ersatt av Steve Ferrone, som också skulle att ersätta Lynch för gott som trummis i bandet. Intressant är dock att gruppen samtidigt som Tom Petty höll på med Wildflowers var tvungna att spela in två nya låtar till en ny Greatest Hits skiva. Denna utgivning var nämligen en förutsättning för att Petty skulle få lämna sitt gamla skivbolag MCA och gå till Warner istället. En av de två nya låtarna var Last Dance With Mary Jane som alltså blev den sista inspelningen som Stan Lynch medverkade på. 

Anna Ternheim live på Tjolöholms slott

Igår gick vi på Anna Ternheim. Det var bra som vanligt men jag föredrar när hon har ett band med sig. Det blir lätt lite enformigt i längden med bara hon och en gitarr. Även om det här fallet handlade om ganska många olika modeller med olika sound. Men hon medgav själv på slutet att åtminstone Shoreline borde ackompanjerats av ett piano. Nu blev det istället en mäktig a capella version. Jag fick inte på video men väl den här Fleetwood Mac covern: 

Mitt under konserten nåddes jag av beskedet att Charlie Watts dött. Det var sorgligt och förtog lite av stämningen. Det finns ingen som spelar trummor som Charlie och Stones utan honom är verkligen inte samma sak. Men Johan Lindqvist krönika i GP var bara dum. Det finns inga skäl att i en minnstext göra någon slags barnslig jämförelse mellan Stones och Beatles. De var båda fantastiska - men på olika sätt. Att sedan inte Lindqvist förstått Beatles storhet är oerhört märkligt och får åtminstone mig att bli övertygad att han valt fel yrke. 

Med Charlie Watts borta finns inte längre The Rolling Stones | GP

Äntligen levande musik igen!

 I helgen var jag på första konserten på mycket länge. David Urwitz spelade på Kajskjul 8 som en del av det kraftigt bantade Kulturkalaset. Urwitz har en fantastiskt bra röst och sångerna är härligt vemodiga. Dessutom hade han en utmärkt gitarrist med sig eller som han uttryckte det själv en som till skillnad från honom själv kan spela hans lite svårare riff. Uppskattade verkligen hans mellansnack inte minst när han berättade om hur han handlade trätrall på Bauhaus. En musiker med tummen mitt i handen på äventyr. 

Rolling Stones ska turnera USA runt i höst. Det sker nu för första gången utan Charlie Watts som håller på att återhämta sig efter ett medicinskt ingrepp av något slag. Ingen vet riktigt vad det handlar om den här gången, men han drabbades ju av strupcancer för många år sedan. I värsta fall är det någon form av återfall. Ersätter gör Steve Jordan som tidigare spelat med ett otal musiker såsom Eric Clapton, Chuck Berry, Sheryl Crow Neil Young och Bruce Springsteen. Han har också under många år varit en del av Keith Richards "hobbyband" X-pensive Winos. Frågan många ställer är förstås om det här är början på slutet för Stones som nästa år skulle fira 60 års jubileum? 

Gläds annars åt att Dylan ska släppa ännu en "Bootleg Series". Den 16:e i ordningen. Helt otroligt med alla dessa låtar som andra skulle dö för men som Dylan själv inte tycker platsar. Den här gången är det musik från första halvan av 1980-talet som står i blickfånget. En period som knappast setts som hans bästa eller mest kreativa. Men kanske finns det anledning att ompöva den? Första singeln kan ni lyssna på själva nedan och Infidels från 1983 har jag alltid gillat.